Akut hjälp
Hej. Jag är en 13 årig tjej som är i akut behov av hjälp. Jag får jättemycket ångest när jag ser i min garderob. Jag har inte ett enda par byxor som passar. Har ett par smutsiga som inte blivit rena i tvätten, ett par för korta och ett par för stora som är för stora och inte sitter kvar. Jag skäms att ha gått i små kläder till nya skolan i två veckor i såna kläder och jag skäms för hur jag ser ut. Jag vill inte att det ska bli som på min gamla skola. På min gamla skola tyckte många att jag var konstig som inte kunde klä mig i normala kläder som passar. Jag har sagt till mamma och pappa i flera månader men dem har inte lyssnat. Jag ringde till pappa när mamma inte svarade och han sa att det bara var trams och att jag ska gå till skolan. Jag ska gå till skolan nu egentligen men jag har inga kläder att ha på mig och har inte borstat håret, tänderna eller satt i linser för att jag har stått och rotat i garderoben en halvtimme och sen blivit utskälld av pappa för att jag skäms och har ångest i en kvart. Jag försökte gå till skolan, men jag gick bara utanför dörren så fick jag jätteont i magen och ångest, började gråta och fick näsblod lite senare för att jag gråtit och skrikit så mycket. Man säger ju att man inte ska döma efter kläderna men många gör det ändå. Jag vill bara gömma mig under täcket och aldrig komma fram 😣 Vet inte in jag hamnat på rätt sajt, men jag hoppas det.
Fina vän, du är inte ensam i att vara rädd för hur du ska bli bemött, särskilt inte nu när du börjar på en ny skola. För det första är du värd hur mycket som helst och förmodligen toppenfin och bra precis som du är! Sen har du rätt i att många tänker på hur man klär sig, eftersom samhället har den fokusen idag. Det behöver dock inte vara något negativt i ditt fall. Bara för att folk på din gamla skola ifrågasatte dina kläder behöver det absolut inte bli så nu. Det viktiga är att du ser bekväm ut i det du har på dig och struntar i kommentarer. Tro mig, jag har klätt mig i udda kläder under lång tid och på högstadiet blev jag ifrågasatt ibland när jag tog på mig diverse lite flummiga kläder :). Men eftersom jag bara skrattade med de som skrattade så blev det aldrig en hållhake som de kunde retas om, eftersom jag inte tog åt mig av retet. Om du inte kan få tillåtelse att köpa nya kläder av olika anledningar, så kan du väl piffa upp de du har? Om du har ett par för små jeans kan du väl bara sy upp byxbenen lite så de blir ett par piratbyxor? Jeansen som är smutsiga kan du t.ex. skvätta färg på så ser det ut som något coolt, medvetet (om du får det ganska jämnt fördelat). En riktigt härlig, färgstark accesoar vid halsen eller i håret tar förmodligen bort all uppmärksamhet från byxorna med, så det är också en lösning :). Lycka till!
Glöm inte att du är älskad och helt underbar!
![[Tuulikki]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Sätt dig ner och prata med dina föräldrar. Ta det lugnt och sansat så är det lättare för dem att lyssna än om du har panik och gråter i telefonen på morgonen när de inte är hemma. Fråga om ni inte kan åka och köpa nya byxor (eller vad du nu behöver). Säg att du inte trivs med att ha kläder som inte passar och att det får dig att inte vilja gå till skolan i dem.
Sen säger jag som ovanstående, du får ha på dig precis vilka kläder du vill så länge du själv trivs. VILL du ha "konstiga" kläder så ha det, det viktiga är inte att andra tycker om dem utan att du själv gör det :)
Men som sagt, prata med dina föräldrar om att du tycker det är jobbigt!
Hej Emilia
Det har gått ett tag sen du skrev inlägget, och jag hoppas att du redan fått lite nya kläder nu så att du känner dig mer "rätt" och kan trivas med dig själv så pass att du går till skolan.
När jag läste ditt inlägg så kom jag (smärtsamt) ihåg hur det var när jag var liten, först i låg- och mellanstadiet så var jag alltid den där flickan som har fel sorts kläder, min mamma köpte sånt hon själv tyckte var fint, tex en pälsmössa typ "kosackmössa" som såg ut som en kastrull på mitt huvud, eller byxor med pressveck när de andra hade jeans, sen fick jag inte några termobyxor så jag frös när vi var ute och åkte pulka. Sen när jag gick i högstadiet så vart min mamma ensamstående och då hade hon inte råd att köpa sånt som jag ville ha, de andra köpte Gul & Blåjeans och jag fick typ stormarknadsjeans utan märke…. Jag kände mig mer eller mindre som ett ufo och fick svårt att känna mig som en i gänget. Det gjorde att jag höll mig utanför. Gissar att det ungefär som du känner?
Men om det är så att dina föräldrar fortfarande inte lyssnar på dig, har du nån annan du kan prata med som dina föräldrar kanske lyssnar mer på eller du kan få stöd i hur du ska få dina föräldrar att lyssna? Jag tänker på om du har nån storasyster/bror, eller nån faster/farbror/moster/morbror/far-/mormor/mor-/farfar eller liknande som du kan prata med. Eller så kan du tala med din mentor/kurator eller liknande på skolan. Du får ju själv välja om du vill ha stöd till att själv prata med dina föräldrar eller om personen du pratar med ska berätta för dem att du inte mår bra för att du inte har några kläder som passar. Har dina föräldrar väldigt låga inkomster och det är därför som de inte kan prioritera nya kläder, kanske ni kan gå till nån second handbutik så blir nya kläder inte så dyrt. Är det så att dina föräldrar själva har problem med att prata med varandra, och de därför inte har tid att lyssna på dig kanske de behöver få veta att det påverkar dig på ett negativt sätt?
Sen finns ju BRIS som man kan ringa och prata med, googla på dem och se om det kan vara nåt för dig!
Hur som helst, tror att du är en toppentjej som är mycket modig och medveten som kan uttrycka dig så här och sätta ord på det du känner! Det är stort och moget och det är inte ok att du ska ha ont i magen och få ångest över dina föräldrars oförmåga att lyssna på dig! Hoppas du hittar nån annan som du kan prata med så att du kan må bättre och känna dig fin! Kram på dig