Hej!

För någon vecka sedan så insåg jag för första gången i mitt liv att jag äntligen är nöjd med mitt utseende (inte så att jag tycker jag är jättefin, och jag skulle vilja göra något åt tänderna, men jag är på det stora hela nöjd i alla fall). Detta efter att ha mobbats i grundskolan och ansågs vara den fulaste på skolan. Så det var en revolutionerande insikt, om man säger så.

Igår fick jag ytterligare en insikt: jag duger som jag är. Visst, jag har ju bra perioder varje månad där mitt självförtroende är lite bättre. Men det var annorlunda igår. Jag tror att min självkänsla har höjts lite, från att ha varit på botten sedan grundskolan. Insikten bara kom av sig själv, från ingenstans. Jag tänkte inte så mycket på det, utan jag bara kände. Mitt inre behov av att vara expert inom allting och lyckas med stora bedrifter (rädda världen, typ, och andra statusbringande saker) har minskats och jag känner att jag inte behöver bevisa för andra att jag kan något (eller det behovet finns kanske lite kvar av, men inte lika mycket). Tror inte ens att jag är särskilt avundsjuk längre på de som lyckas med något stort. Har bara önskan kvar att själv lyckas.

Det känns… inte konstigt, men väldigt ovant. Jag kände mig ganska så glad igår, på grund av den där känslan antar jag. Idag har jag mitt vanliga neutrala humör, men känner ändå en liten, liten lycka inombords som aldrig riktigt funnits där förut. Den hade förmodligen varit lite större om jag inte haft ångest över allt i mitt liv just nu.

Just nu känns det också som att nu kan äntligen mitt liv börja. Jag har tidigare haft ångest över att söka jobb, för jag har varit rädd för att inte duga och för att inte klara av arbetsuppgifterna. Men nu är den rädslan borta. Visst, nervositeten kring tanken av att börja på ett jobb finns ju, men rädslan är borta. Jag är dock fortfarande pessimistisk kring mina chanser att få ett jobb.

Det jag funderar över… Kan min ökade självkänsla bero på att jag äntligen accepterat mitt utseende och till och med är nöjd med det? Det verkar ju som att min dåliga självkänsla och min prestationsångest o.s.v. har haft sin grund i min osäkerhet kring mitt utseende. Det kanske är så att när jag insåg att jag inte kunde ändra mitt utseende så bytte jag fokus från mitt utseende till mina prestationer och min personlighet istället (för dem kan man ju förändra/påverka)  och mobbade mig själv psykiskt för det, och hade någon förhoppning om att jag skulle bli nöjd med mig själv om jag nådde alla de mål som jag hade gällande mina prestationer och min personlighet.