Annons:
Etikett16-övriga-känslor
Läst 8242 ggr
EvyKiwy
1/9/17, 2:56 AM

JagHatarMinKropp

Jag är 12 år och VÄLDIGT missnöjd med min kropp och när jag pratar med Pskolog eller kurator eller läkare så säger dom bara: DET FINNS FLERA TUSEN SOM SKULLE DRÖMMA OM ATT FÅ EN SÅDAN KROPP…. jag börjar känna att jag inte får hata min kropp men jag känner samtidigt att det är fel att bar folk som "väger lite mer" eller hur jag ska formulera mig, får ogilla sin kropp….. grejen är att jag inte längre känner mig trygg att tala ut till folk och börjar skada mig själv… t.ex härom veckan sket jag i att äta eller ens lämna mitt rumm(förutom att dricka och gå på toa) på 3 dar och skippade sömnen när jag ännu var igång… men nu tappade jag tråden lite Det kag menar är att jag inte känner mig trygga att tala ut för bara för att jag inte är "rund" så verkar det betyda att jag inte får O gilla min kropp för jag trivs inte med att se på tänder efter revben och jag trivs inte med att få ont av stolar av benig ryggrad och jag trivs inte med att i te kunna ha åtstramande tröjor…. jag känner mig helt enkelt inte trygg eller har bra känsla för mig själv och det händer för mycket saker som inte handlar om min kropp och att jag inte vet hur jag ska hantera det….. kan nån hjälpa mig? PS admin får låsa eller flytta tråden om jag satt den fel

Annons:
EvyKiwy
1/9/17, 3:35 AM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#1

Här e en bild vet inte varför den kan behövas men aja

Tjeja
1/9/17, 6:41 AM
#2

Förlåt men jag försöker förstå vad du menar. Känner du dig för mager alltså? (Jag gjorde det när jag var i tonåren) Eller känner du bara att formerna är fel/fula trots att vikten är bra? Eller kan du utveckla hur du menar?

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

OnlineCores
1/9/17, 12:11 PM
#3

Jag tror inte heller du bryr dig så mycket om vad andra önskar att ha för kropp och inte önskar, i det här fallet, jag förstår det.

Vad var det som fick dig att börja tycka till om din kropp från första början, har du pratat med din psykolog/kurator eller förälder om det? För när jag läser vad du skriver så låter det mera som att du vill bli hörd och förstådd.

Jag tycker absolut att du ska prata med någon professionell om varför du började tänka på de sakerna, du kan också visa personen den här tråden i forumet, för jag tycker du uttryckte dig väldigt bra och ärligt om hur du känner, vilket är bra.

Whoever is careless with the truth in small matters cannot be trusted with important matters.

EvyKiwy
1/9/17, 1:38 PM
#4

Sorry,,…. jag har pratat med psykolog redan Vet inte hur jag ska formulera mig

EvyKiwy
1/9/17, 1:40 PM
#5

Men det jag känner är att jag inte får tycka vad jag vill och det känns som att jag e d#m i hu#et för att jag tycker det.

Tjeja
1/9/17, 2:51 PM
#6

Att dina jämnåriga har svårt att förstå dig och respektera dina känslor alls är inte så konstigt. Du är ju ändå "bara" 12 år och så är dina jämnåriga.

Däremot borde vuxna kunna förstå att man kan ha komplex för saker hos sig själv även när man som vuxen ser att tonnåringen egentligen är jättefin men bara inte förstår det riktigt själv för att hen fortfarande är oerfaren i livet och därför osäker på sig själv.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Annons:
Whitemouse
1/17/17, 11:35 AM
#7

Du kanske ska be om att få byta psykolog eller kurator? Ibland matchar man inte med personer och de förstår inte riktigt vad man menar och då kan det vara behövligt att träffa en annan som kanske förstår bättre vad du menar och kan på så vis hjälpa dig bättre. Ibland kan vuxna människor vara alldeles för trångsynta och vifta bort problemen och då blir man ju varken hörd eller förstådd och det är väldigt frustrerande. 

Självklart har du all rätt i världen att ha din egna åsikt och du får tycka vad du vill om din kropp, men tänk på att du är 12 år. Din kropp kommer mest troligen förändras i.o.m puberteten, så jag råder dig att ta det lite lugnt och vänta och se vad som händer när puberteten haft sin verkan. 

Vad är det för mer saker som händer i livet som gör att du känner dig så vilsen? Ibland kan problemen ligga på andra ställen men vi börjar ogilla saker med oss själva som vi redan är osäkra med eftersom vi har bekymmer som vi inte vet hur vi ska lösa.

[Fettfin]
1/17/17, 9:13 PM
#8

Att isolera sig på rummet ser jag inte som en lösning. En psykolog som säger att tusentals skulle vilja ha en kropp som du låter ju rätt oseriöst tycker jag, detta är ju dina känslor det handlar om-inte tusentals andras. Byt psykolog eller kurator, tala med en vuxen som du kan lita på. Men isolera dig inte för då snurrar tankarna bara på kring samma bana och ingenting ändrar. Du har absolut rätt att tycka vad du vill om din kropp/ditt utseende men om det leder till ett illamående eller självdestruktivt beteende ska du be om hjälp av vuxna. Lycka till!

Andreasss
2/12/17, 3:00 AM
#9

Har själv funderat en del om psykologin bakom utseende på sistone, har kommit fram till att det cirkulerar väldigt många förväntningar i mänskligheten om vad som anses attraktivt och inte.  Alla dessa normer, förväntningar, åsikter är aldrig sanna empiriskt (ingen ultimat sanning), endast ett sätt att se på det, ett perspektiv.

Vi blir för fokuserade på kroppen, kategoriserar in, säger att vissa utseenden är bättre än andra. Men inget utseende är bättre än ett annat, de är bara olika. Det är när vi köper in i dessa idéer som sanna empiriskt som vi börjar må dåligt.

Sann skönhet har inte med specifika kroppsformer att göra, utan utstrålas inifrån. Men det kan man endast uppfatta när man släpper idéer om att man borde se ut på ett visst sätt.

Shilon
6/5/17, 7:19 PM
#10

Jag ogillade och trivdes inte i min kropp när jag var mindre, hörde ständigt att; "oj vad smal du är." Well, thanks…- Tack för att du fick en känsla att kommentera min kropp. Mig. Kommentera ett faktum jag var maktlös inför. Men lyckligtvis för min del så gick det inte så långt att jag började må psykiskt dåligt över det. Jag löste det på egna vis med lite slappare kläder till överdelen t.ex. Och drog också fram matvägran när jag inte mådde bra, men det var mest för att straffa mig själv.

Men det jag helst vill ha sagt är att du är 12år, alltså fortfarande ett barn. Även om du känner dig äldre. Vi utvecklas i olika takter och jag utvecklades långsamt. Fick min mens när jag var 15-16. = rätt så sent. Och därmed kom även de dära gyllene matpåsarna också sent vilket jag fann väldigt jobbigt. 

Dock så tror jag att dessa jobbiga känslor över att ens kropp inte riktigt är som man hade önskat mestadels beror på att man jämför sig med andra. Sedan är det såklart det upplevda faktumet om "hur man bör vara/se ut." Och allt sker i ens huvud, för jag tror inte de i din omgivning funderar något märkvärdigt kring detta- förmodligen inte alls. Det finns så mycket annat man kan göra som är roligare! :)

Du är du, ingen annan är du. Om ett par år så kommer kanske dessa bekymmer vara ett minne blott? Min kropp har förändrats och utvecklats ända tills jag blev kring 20år och lite mer. Saker och ting händer inte över en natt och ips vips så har man helt plötsligt fått bröst, något jag förundras över än idag. Jag fick dem trots allt!!

Och… Av bilden att döma så tycker jag du ser bra ut i hullet, en helt normal tjej i mina ögon! Och som sagt, du är fortfarande ett barn och försök att inte tänka på ditt utseende så mycket just nu är mitt råd. Lägg din energi på andra saker som du finner positiva istället. Allting förändras, hela tiden. :)

SilverRosen
7/13/17, 2:28 PM
#11

Det är helt ok att känna och bekräfta det du känner. Du har rätt att prata om det och andra borde lyssna till dig. Dina känslor kommer någonstans ifrån. Du kanske ska tänka efter vad som fick dig till att börja ogilla din kropp?

Kroppen är inget man omedelbart kan göra någonting åt eller förändra och du utvecklas fortfarande, din kropp är inte klar. Är du inte lite nyfiken på hur din vuxna kvinnliga kropp kommer att se ut? Vem du kommer att bli? =D
Du kommer heller inte ifrån din kropp, den är din, hela livet.
Kanske när du sover och drömmer får du chansen att vara någon annan.

När jag hade som störst problem med min kropp tänkte jag att det inte är jag. Att den personen som tittade ut genom ögonen var Jag och min kropp var typ maskinen jag lever i och 'kör'.
Jag fick alltid så många kommentarer av familj och släkt att jag borde göra si eller så, vilket gjorde mig ännu argare och då hatade jag ju kroppen ännu mer. Varför kunde inte folk bara lämna mig ifred och varför kunde jag inte vara som hon eller hon?

Jag började som 10-åring att utmana min kropp. Jag älskade mörker, så jag började gå runt i mörka källare och tränade upp att kunna se i mörker. Sedan älskade jag att sjunga, så jag började sjunga när jag var ensam och blev mycket duktig på det. Jag älskade höjder, så jag började klättra i träd, högre och högre (jag trillade aldrig ner).
Jag älskar djur, så jag lärde mig att springa snabbt på alla fyra och hoppa från möbler till möbler (superkul).
Älskar att simma, så jag simmade mycket, höll andan så länge jag kunde, dök så djupt jag kunde. Jag gillar att pyssla, så jag satt i timmar med pilliga saker. Älskade att rita och blev bra på det också.
I skolan var jag den som gympade med killarna, för tjejerna alltid var 'mesiga' och 'vågade inte'.

Tänk att jag aldrig hade kunnat göra det utan kroppen, jag kanske inte gillar hur den ser ut, men den kan göra allt jag vill och ber den om! Den är frisk och stark, har sällan ont någonstans och jag kan lita på den!

Börja göra saker som gör dig glad och ha tålamod med din kropp. Du kanske alltid kommer att ha problem med hur den ser ut och vara riktigt ledsen ibland. Men tänk då på allt ni klarat tillsammans, allt ni lärt er! Du kanske inte kommer att älska din kropp, men kanske vara tacksam mot den!

Upp till toppen
Annons: