Annons:
Etikettberättelser-ur-livet
Läst 7482 ggr
Mia
2011-04-12 16:07

Berättelser ut livet del 3

Den här artikelserien handlar om anonyma och icke anonyma medlemmar som har valt att dela med sig utav personliga berättelser. Den här berättelsen handlar om relationen till en pappa och den är skriven av Lindansare.

Om att förlora en pappa och få tillbaks honom.

Jag var sexton år.
Träffade pappa för att laga vår trasiga relation, men solen lyste mellan oss och jag såg gapet.
Där solen träffade på pappa brände svarta tårar istället för glädje.
Knuten i magen vreds åt när jag såg solen bränna in orden i min själ; du har ingen far.
Det jag såg sved och jag lät gråten komma med invändningarna..
Jag ville laga och jag lade mina känslor vid hans fötter.
Allt visade jag; vrede, sorg, längtan, ärr och framförallt viljan att få den pappa jag inte riktigt fått ta del av.
Han sopade mycket till marken.
Sedan trampade han över det och såg på mig som man ser på en grå sten ibland.
Vassa papper rev mig över hela kroppen och blottad försökte jag skyla mig igen.
Han hade visat vad han är och framförallt inte är kapabel till.
Den sanningen sved.

Han hade sorg i kroppen, ledsnad kring munnen för att han behövde vara här, att jag ställde till det för honom och hans fru, för att jag tvingade honom till detta han tyckte var så svårt; att träffa mig ensam för att få träffa mig alls.
Jag slängde en sista repstump, en livlina mot vår relations framtid, sedan var det upp till honom att förstå i tid att det också var sista repstumpen jag ägde.
Detta gjorde han inte.
Jag tittade inte bakåt, men jag visste att min lina låg där nånstans i Slottsskogen.
Kanske vid stolpen min hund kissade på.
Eller under bänken vi satt på när han slängde stenen i ögonen på mig. Stenen med bokstäverna "det är över" textade över sig.
Jag drog vovven intill mig och stängde dörren om oss.

Jag åkte dit för att få tillbaka min pappa, och åkte därifrån med ett hål.

Nu tio år senare har vi kontakt igen. Det tog två år innan jag besvarade hans brev, men jag gjorde det. Jag bestämde mig för att ge honom en sista chans till och det var bra.
Vi har kanske ingen sådan kontakt man har om man har följt varann hela livet.
Det finns ett värkande glapp på ett par år någonstans där jag skulle behövt honom. Men det var då. Nu är nu och jag tar emot den hjälpen han ger och hjälper tillbaka om jag kan.
De gillar inte hundarna så de kommer oftast hit hela familjen om vi ska ses då de inte vill ha mina hundar hemma hos sig.

Men jag har lärt mig något viktigt; Jag väljer mina konflikter.
När han pikar eller försöker dra igång något jag tycker är oviktigt att bråka om så bara låter jag kommentaren han gav mig falla till marken och pratar vidare.
Är det en illa sak han säger jag verkligen blir sårad av så säger jag ifrån. Kanske tack vare att jag valt bort två tidigare konflikter så tar han mig då på allvar.

Jag har en pappa igen.

/ Mia, sajtvärd för Självkänsla och Psykologi.

Annons:
[Lisake]
2011-04-12 17:57
#1

Det är gripande att läsa vad du har gått igenom.

Är glad att ni har funnit varandra igen.

Lindansare
2011-04-12 18:14
#2

#1 Vad spännande att höra vad du tycker och skulle bli glad om fler svarar på artikeln.

Om den kan hjälpa någon i en liknande situation var mitt mål med artikeln.
Jag hoppas den kan vara feedback att det finns en väg tillbaka till kontakt även med år förlorade.

Vi pratade senast idag och han fick en rejäl tankeställare där att man inte kan bete sig totalgalet och sedan ta för givet att jag skulle finnas kvar efter det..

Han frågade hur jag mådde och det kändes okej. vi har ju haft kontakt flertalet år nu och vår kontakt växer sig lite starkare år för år.
Känns lite som om jag fostrar honom. Lär honom genom att agera vad man säger och inte säger.
Han börjar bli duktigare på att hålla alla åsikter om mitt liv i styr. =)

Värme till alla er som har/har haft det likadant och berätta gärna här om ni vill hur er relation har kommit tillbaka eller inte gjort det.

Varma hälsningar Lindansare

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

simudainkain
2011-04-12 19:10
#3

Gripande och poetisk berättelse. Den inger också hopp för du visar hur har agerat för att förbättra er relation. Tack! Flört

Lindansare
2011-04-13 01:13
#4

Tack för ditt svar simudainkain! Vad bra att den kan inge hopp, för det var ju även det jag var ute efter! =D

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

siddelina
2011-04-21 20:19
#5

Jättefint skrivet. Skönt att du och din pappa idag har en relation att vårda.

Du skriver: "Men jag har lärt mig något viktigt; Jag väljer mina konflikter.
När han pikar eller försöker dra igång något jag tycker är oviktigt att bråka om så bara låter jag kommentaren han gav mig falla till marken och pratar vidare."

Dessa ord träffar mig rätt i hjärtat, då jag upplevt att min mamma tidigare varit mycket anklagande och sårat mig. Nu väljer jag att säga ifrån när jag inte håller med henne och hon respekterar det. Det har funnit stunder då jag har svalt gråten för att hennes kommentarer fläkt upp sår i hjärtat och jag vågade inte säga ifrån.

Lindansare
2011-04-28 18:29
#6

Oj, ja vissa ord liksom triggar något det påminner om.

Vad bra att hon respekterar nu att du säger ifrån!

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Annons:
Allamej
2011-05-13 12:29
#7

Väldigt väl skrivet om en stor del av ditt liv

Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor

 

 

Lindansare
2011-05-13 16:52
#8

Tack för att du läste, Allamej!

Du är guld!

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Lindansare
2011-06-16 23:20
#9

Jag änskar jag kunde våga ringa min familj (pappa nu då) när jag har det som tuffast.

Men han kan inte ta situationer ang mitt psyke.

Förklarade för honom att jag var nere i en depressiv period nu efter en kortare mani och då undrade han varför?

För att jag är bipolär, manodepressiv vet du väl. Sa jag.

-När fick du den diagnosen??

Jag blev helt paff då han vetat om det sedan jag var 19 för flera år sedan och jag har tom mailat texter om manier och depressioner till honom så han han kan få en chans att förstå.. Istället förtränger han det han har framför näsan. I sin egen dotter.

Detta gör mig till en ensam medlem i en såkallad familj.

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Upp till toppen
Annons: