# Kan någon svara på det? Author: [Borttaget] Alla skrattar åt mig. Om någon ler så är det för att jag ser konstig ut eller håller sig för skratt. Min bästis är tvärtom, om någon skrattar är det för att de har sagt något roligt om hur snygg hon är, om de ler så är det för att de tycker att hon är snygg. Hon får nya kompisar varje dag och hon har haft tusen killar. jag har ALDRIG haft en kille i hela mitt liv. ALDRIG Jag mår dåligt av att träffa andra människor. Jag KAN inte prata med människor. Det går inte! Jag blir så jävla avundsjuk på henne. Varför ska jag må dåligt? Just jag? Varför ska jag vara ful och konstig och rädd och blyg och undvikande? Jag skulle göra VAD som helst för att må lika bra som hon. VAD SOM HELST! Kan någon förklara för mig varför just JAG ska må dåligt??? ## Comment 1 Author: [Borttaget] Ingen behöver läsa eller kommentera för jag skulle bara skriva av mig lite. ## Comment 2 Author: [Borttaget] PRECIS SOM MIG! allt stämmer in på mig till 100%! ## Comment 3 Author: [Borttaget] #2 fy FAN för dåligt självförtroende... Folk förstår inte hur JOBBIGT det är! ## Comment 4 Author: [Borttaget] ne alla säger bara '' men kör på bara, det är inte farligt att prata'' och tycker att man är konstig, men sanningen är den att då blir man bara osäkrare och tänker att det är nåt fel på en själv. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Och ibland tänker man, nu ska jag prata lite iallafall. Men så blir det inte, för det går inte! Hur mycket man än försöker så går det inte, man blir nervös och mår illa och vill bara därifrån... ## Comment 6 Author: [Borttaget] exakt!! jag blev liksom utanför, utan kompisar i högstafiet och där sjönk självförtroendet till botten. Har precis börjat gymnasiet och har NOLL självförtroende. Tänkte verkligen att detta skulle bli min sista chans till att få fler kompisar och bli en i gänget, men än en gång stoppar mitt självförtroende mig och jag kommer få samma roll som i högstadiet, den där tysta, osynliga utan kompisar. ## Comment 7 Author: Alibi Har någon sagt det till dig, #0? Att "du är ful och konstig". Jag tänkte precis sama saker som dig för några år sedan. Men när jag mådde bättre fick jag veta att de flesta hade gett mig ett leende för att de inte visste hur de skulle göra, de såg att jag inte måde bra men de visste inte om de skulle låta mig vara ifred eller om de skulle börja pata med mig. När jag hade sådana dagar då jag faktiskt umgiks med mina få kompisar och jag sa något visste de inte heller om de kunde skratta med mig för at de var rädda att jag skulle tro att de skrattade **åt** mig. Jag i min tur uppfattade det som att jag inte var välkommen eller att de tyckte jag var tråkig och konstig. Allting berodde på att vi var osäkra på varandra. Jag tror även att jag utstrålade en viss osäkerhet och att de såg den och på  något sätt inte ville såra mig med att varken skratta för mycket eller för lite. Tror du att det kan vara så på något sätt? ## Comment 8 Author: [Borttaget] #6 Precis så har jag tänkt också.. Det kommer att bli en utmaning för mig att börja gymnasiet men min kompis kanske ska börja på samma, och hon skaffar väldigt lätt nya kompisar så då kommer jag förhoppningsvis få många nya kompisar. När man börjar arbeta så tror jag att det blir lättare, vuxna människor är nog lättare att bli kompis med tror jag. Jag själv blev snabbt kompis med någon på hunddagiset som jag praoade på och hon var runt 30, dock så är hon väldigt pratglad så det är lätt att prata med henne. #7 Nej, tvärtom, många har sagt att jag är snygg och sånt... Men att jag är väldigt tyst. Men jag vet att jag inte är nånting jämfört med min kompis för alla tycker att hon är otroligt snygg. Men hon pratar mycket och jag är alltid tyst... Jag har nog social fobi.. Jag får panik känsla när jag ska träffa nya människor ## Comment 9 Author: Alibi #8 Ja det har jag också fått höra ganska mycket. Det är ingenting du ska känna att det är något dålig. Du kanske lyssnar mycket mer än vissa andra gör. Det gör jag i alla fall. Sen måste man komma ihåg, särskillt de som påpekar att du är tyst att alla är inte sådana som gärna ställer sig upp och berättar en historia helt plötsligt. Allt är olika och vissa är okej med att vara "tystlåtna" och som jag säger så brukar vi tystlåtna lyssna desto mer och höra mycket mer än de som pratar stup i kvarten. ![Flört](http://sjalvkansla.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Ja, jag har själv haft social fobi. Fick, som du säger ren och skär panik av att träffa nytt folk och det kändes som att jag inte kunde andas. MEn tänk på det, du behöver inte prata massvis. Det kan räcka med lite då och då, bara du inte är oförskämd eller något sådant. Sedan kan **ingen** säga någonting. Ta det i din takt med att träffa nya människor, låt inte människor pressa dig. Om det känns bättre när någon påpekar att "Du är ganska tystlåten du" så säg då att "Ja, jag är ganska blyg" eller kanske "Ja, jag pratar helst bara när jag verkligen har något vettigt att säga" eller något. Det kan kännas skönt att ha lite sådana "mothugg" på lager. ![Glad](http://sjalvkansla.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 10 Author: [Borttaget] #9 Men det känns som att varje gång jag pratar så säger jag fel, eller något konstigt eller så blir det bara fel och låter som att jag är arg eller inte bryr mig. Till exempel när jag träffade min gamla klasskompis som hade på sig arbetsbyxor. Han hade flyttat och bytt skola och det var länge sen jag träffade honom. Så hälsade han på mig, och det ända jag fick ur mig var "vafan har du på dig?" alltså det blir bara så fel! Det var inte alls meningen att det skulle bli så! Och jag blev så sur på mig själv att jag sa så, så jag bara gick därifrån!! Om några sitter och pratar, så vågar jag inte hoppa in i samtalet för jag är rädd att de ska tycka att jag är jobbig och konstig som bara bjuder in mig själv i deras samtal. Och jag tänker alltid på hur de reagerar på det jag säger och om jag ser konstig ut eller om mitt hår ser fettigt ut... Jag tänker helt enkelt för mycket! Men nu vet jag iallafall att jag inte är den ända som har såna problem :) ## Comment 11 Author: Alibi #10 Nej, du är verkligen inte den enda! Och från mina egna erfarenheter så bryr man sig i den åldern inte om hur man ser ut eller sådär. I gymnasiet blandas man så mycket i alla fall, alla har olika bakgrund, utseende, röst, humor o.s.v. Om någon vill vara med i ett samtal välkomnas den ofta av de andra. Vad jag tror(rätta mig gärna om jag har fel) så kommer fel saker ut ur din mun just för att du är nervös. Du behöver inte känna dig tvingad att säga mer än "hej" det gör ingenting. Huvudsaken är att DU känner dig trygg med det och att det räcker för DIG. Du behöver inte ens säga hej, du kan bara i förbifarten titta på den och le ett "hej-leende" där är huvudsaken kanske mer att du ser honom eller henne och att du hälsar kanske. (?) ![Glad](http://sjalvkansla.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Ta tid med att tänka efter ditt svar om du vill, ett svar måste inte komma blixtsnabbt utan behöver du känna och tänka efter så gör det. Det har jag fått göra myyycket och gör än idag. Jag har dessutom lärt mig vara ärlig och säga att "Jag är inte så talförd så jag vet inte så jätteofta vad och hur jag ska svara men ge mig lite tid så kommer även jag ifatt". ![Glad](http://sjalvkansla.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 12 Author: [Borttaget] #11 jo precis, det är nog för att jag är nervös.. Det känns som att man inte bara kan säga hej och fortsätta gå för då tycker de att man är osocial och då vill man säga något mer än bara hej och då blir det helt fel! Antingen säger jag det första som jag kommer att tänka p på eller så säger jag något konstigt och ointressant. Men, tack för tipset! Jag måste ju inte vara helt perfekt, jag kan ju kanske säga något så att de förstår att jag inte är särskilt pratglad. Och det är ju bättre att man tänker efter lite och svarar sent, men med ett vettigt svar än om man svarar blixtsnabbt och allt blir konstigt. Jag ska tänka på det, Tack! :) ## Comment 13 Author: Alibi #12 Tro mig, de kommer inte tycka att du är osocial. :) Det var så lite så. Tveka aldrig att vända dig hit till Självkänsla igen! Vi finns här för att stötta varandra. ^^ ## Comment 14 Author: Mia Jag är inte heller särskilt social av mig, speciellt inte inför större folkmassor och där jag inte känner någon. Dock försöker jag iallafall alltid att hälsa på alla som är där, det räcker med att man säger hej och sitt namn. De har inte uppfattat mig som osocial bara för att jag sagt hej jag heter mia och sen gått därifrån. ![Glad](http://sjalvkansla.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Snarare tycker dem ju att man är trevlig när man går runt och presenterar sig. Jag har ofta märkt att när man har presenterat sig, så faller det sig naturligt att fortsätta konversationen. Typ fråga hur personen känner den som har festen, eller fråga var den bor eller vad som, då flyter det på ganska lätt. ![Glad](http://sjalvkansla.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 15 Author: [Borttaget] Känner så också ibland, det blir såndär pinsamtysnad och allt blir bara fel. I klassen brukar jag väl prata på, men det känns ändå som alla tycker att jag är jobbig eller tråkig. Egentligen spelar det ingen roll om andra tycker att man är tråkig för att ens vänner tycker ju inte det och det är dom som spelar roll. ![Glad](http://sjalvkansla.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Men typ när det gäller att prata med killar eller dom som jag inte känner bra men vet vilka det är blir jag nervös och då blir allt fel.