Vet inte riktigt vars jag ska skriva det här inlägget men behöver stöd fastän det kanske är svårt att få det via internet.  Det är ingen hemlighet i våran familj att vi alla har någon slags deprissions period, tja alla förutom pappa då. Men vi är dock väldigt bra på att gömma det för andra men på insidan så är det tårar och floder som vill ut.  Idag var jag på min första konfaträff och jag fick sån ångest att jag började undra om jag verkligen skulle vara med i något sånt här. Jag kände nästan inga personer, jag är inte den som är populär. Och när jag gick till bilen darrade jag så mycket att det var svårt att slappna av, mitt största problem är hur alla är så snygga…det kanske låter as konstigt men när jag ser alla som ser ut som värsta modellerna tänker jag bara på mig som ser HELT fel ut! Och när jag sneglar på en kille som jag tycker är lite snygg blir jag bara arg på mig själv för att jag ens tittar, varför skulle jag ha en chans, varför skulle han vilja ha mig och inte värsta modellen två rader fram.  Det kanske inte låter mycket till deprision men det har blivigt en ångest jag har och varje gång jag får den så låser den sig i flera dagar och tillslut sitter jag och bara stirrar på mig själv i spegeln tills jag får fnatt och gråter och önskar att jag bara kunde hitta en person som tyckte om mig! Jag gråter och ingen förstår och jag vill bara slå min egna spegelbild!  Därför hatar jag när mina kompisar ger mig "komplimanger" för mitt utseende, jag blir arg, säger inte tack utan går därifrån. Jag klarar helt enkelt inte va det. Därför kan jag inte heller se eller höra mig själv på kort eller videos, och jag blir extra ledsen när någon gör det och lägger ut på typ snapchat, därför tar jag inga selfies som dom flesta andra gör.  Är nog inget man kan skriva till hjälp till den här texten men det är otroligt jobbigt, om ni bara visste hur många gånger jag har gråtit och hållit inne det när någon frågat. Jag är helt enkelt less.