2016-06-02 18:56 #0 av: MichelleLindh

Jag vet inte hur jag ska förklara mig utan att låta som en psykopat .. Jag vet inte heller om det passar in här, men det finns så många kategorier så. 

Jag brast ut i gråt för en stund sen bara för att min lillebror inte vill träffa mig imorgon. Jag kan inte hantera mina känslor ibland känns det som. Han är 11 år gammal och vi träffas minst en gång varannan vecka när han är hos vår mamma. Vi är inte osams men han sa Nej jag ska träffa kompisar. Ångest. Han börjar bli så gammal att han hellre vill träffa sina kompisar. Låter töntigt att jag blir upprörd men jag har tagit hand om honom så många gånger sen jag var tonåring. (Nu 20år)

Hans känns nästan mer som mitt barn än min lillebror på grund av det. Jag får sån ångest att tänka på att han ska bli vuxen och hur snabbt tiden går. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 och han har ofta sovit här då min mamma kanske inte är den personen som skulle kunna tänkas ha barn. (Hon är en bra mamma, men inga kvinnor på mammas sida har velat haft barn eller varit "barnmänniskor".) 

Hur kan jag lära mig att hantera känslorna bättre? Jag känner att jag tar ut det ibland på min lillebror när jag helst önskar att jag kunde säga: Självklart! Vi kan höras en annan gång! 
Jag kommer ju alltid på detta efter att jag reagerat med att bli ledsen och ibland grinig. Det är mega fel att visa det för honom. Jag vill inte att han ska växa upp och tänka tillbaka vilken hemsk människa jag är. Jag får alltid ångest när jag tänker på det. Allt detta har kommit när jag flyttat hemifrån, egentligen för tidigt. Har haft en bra barndom fram tills tonåring. Känner mig ofta väldigt ensam så funderar på om det är en anledning också. Förlåt om det blev världens bibel.