Jag har alltid haft mer eller mindre problem med min självkänsla och har alltid sett det som något som definieras av vad andra människor tycker om mig. Vet inte riktigt varför det har varit så.. Starkaste minnet av detta var när jag började i sjuan och jag som tidigare hade många vänner fick en pakt en emot mig startad om mina gamla "vänner" att den som skulle vara min vän i högstadiet skulle bli utmobbad. Alla var livrädda och utfrysningen blev realitet och pågick i tre år ..glåpord kom också då och då oftast med att terrorattentat inträffat i det land där stora delar av min släkt bor. 

Mellan nian och och gymnasiet var jag så pass förstörd att jag kände att allt var fel med mig.. Jag färgade håret kolsvart och bantade ner mig själv till normalvikt från att tidigare ha varit mullig.. När jag inte upplevde att jag mådde bättre av de uttre förändringar jag gjort blev jag mer deprimerad och slutade äta. Jag hade i gymnasiet fantastiska människor runtomkring mig som inte var dömande och var accepterande för mig som var "annorlunda". Men jag kunde inte ta åt mig till en början och sjönk längre och längre ner i depressionen.. I mars 2008 försökte jag ta livet av mig efter att jag blivit dumpad av min dåvarande pojkvän och efter diverse andra incidenter som inträffat i samma veva. 

Mitt uppvaknande kom väl där på sjukhuset när jag låg där men livet hängandes på en skör tråd att det inte var värt det. Jag kämpade i två år och blev till slut frisk från depression och min självkänsla blev bättre. 

Under början av 2011 hade min självkänsla blivit dålig igen även om jag inte var medveten av det fullt ut… Hade då varit i en relation med en man som behandlade mig väldigt illa.. av någon orsak fortsatte vår relation en bit in i 2012 också tills dess att jag lämnade honom för att jag kände hur dålig inverkan han haft på mig. Jag träffade ett par månader sedan en man som jag trodde skulle bli mitt livs kärlek.. var var blixtförälskad och vi hade det fantastiskt .. Vad som senare fick relationen att ta slut vet jag ännu inte idag. Jag blev hur som helst helt förstörd och lämnade knappt min lägenhet på en månad utöver för att köpa mat. sprit och cigaretter.. Övervägde att strunta i mina universitetsstudier och bara ge upp för att jag kände mig värdelös.. 

Jag har fått höra av vänner och tidigare vänner att mitt självförakt är min största och enda svaghet och att jag är för hård mot mig själv..men jag ser det inte på det sättet. 

Nu flera år senare har jag dejtat/varit tillsammans med idiot efter idiot och jag har låtit dem allihop bryta ner mig bit för bit. Jag testade min självkänsla hur pass dålig den är på nätet och på en skala mellan 0-50 ligger jag på 42. Det som hindrar mig från att få full pott är just att jag inte vill dö eller har några tankar på självskadebeteende… tänker inte hamna där heller. Jag har sett det som att jag är i ett läge där jag fått acceptera att jag hatar mig själv och att det inte finns någonting hos mig som är bra eller ens känns ok med mig själv varken ut eller invändigt. 

Jag vill dock inte vara här och vet inte riktigt vad jag ska göra. Vill inte prata med psykolog under fysiska möten för att det känns bara som att det skrapar på ytan.. Har vart hos psykolog innan men det hjälpte mg inte djupgående vad gäller min självkänsla. Känns som det måste finnas alternativa sätt att gå till väga! Att rycka upp sig funkar inte.. .

Lång text men det är den korta och censurerade versionen :S