Annons:
Etikett12-självförtroende
Läst 1585 ggr
Linn Is The New
2016-11-08 01:04

(x) Självförtroendet finns ej

Jag tänkte skriva av mig lite, skriva ner mina tankar och prata med mig själv. 15 fyllda somrar. Hur kan tiden gått så fort? Jag vet inte. 15 år i helvete. 15 år av blod, ångest, tårar och förskräckliga tankar. Jag må vara plugghästen i skolan och den lugna grannen som folk tycker ha ett bra liv och ett bra självförtroende. Men undra hur många som vet vad som händer. Varje morgon och kväll en besviken suck i spegeln, och varje morgon kolla siffrorna på vågen som ligger under sängen. Jag har aldrig kollat på mina egna kort, skolkort eller annat som liknar mig. Jag är rädd för mitt utseende, löjligt jag vet men lika sant som björnen skiter i skogen. Dom där finnarna som aldrig försvinner och ärren som aldrig bleknar. Går aldrig till affären för rädslan att bli kollad på. Blivit kallad vacker, modell och annat skit som jag aldrig tagit in. Det är som vatten på en svan, det rinner av. Drastiska tankar om självmord och tankar om hur världen skulle bli bättre utan mig. Jag litar inte på folks komplimanger, jag tror att dom ljuger. Ljuger för att vara snälla, inte ärliga. Ta bort fettet från mina lår och ge mig större byst. Så jävla ful jag är. Folk som nämner mina finnar fattar inte hur sårad jag blir, påmind om mitt fula yttre. Vill inte gå på stan utan mitt smink. Ligger uppe hela nätter och tänker på hur ful jag är. Rädsla för att vara ensam kryper sig in i ryggmärgen. Rädslan för att bli sårad. Jag orkar inte säger jag varje dag. Ångest för allt, skola och relationer. Aldrig ångestfri dag, aldrig. Du inbillar dig bara säger många, nej säger jag. Har slängt mobilen i backen när jag såg mig själv i spegeln. Jämför mig med alla och försöker uppnå en omöjlig perfektion. Du är bara 15 säger många, jag säger att jag skiter i åldern. Puberteten säger många, jag säger att det inte ger mig bättre självförtroende för det. Vill ej finnas mer, jag orkar inte. Försöker prata med folk, hjälper inte. Kollar varje dag i skolan på dom vackra tjejerna som förmodligen tycker jag ser skit ut också. Hjälp mig, jag är rädd.

Mvh Linn 

Jag har inte speciella talanger. Jag är bara passionerat nyfiken // Albert Einstien

Ansträngning lönar sig bara om du vägrar att ge upp // Napoleon 

Driver en blogg vid namn: Starriderstables.weebly.com

Since 2016

Annons:
Gladasvampen
2016-11-08 02:00
#1

Jag kan nog inte hjälpa dig, men känner igen mig i det du skriver. När jag var 14-16 gick jag igenom den värsta perioden i mitt liv. Visst är jag bara 19, och kommer säkert ha värre perioder men när jag var 14-16 var det hemskt. Jag blev inte mobbad (längre), socialt utstött eller oälskad av andra, utan jag hatade mig själv. Jag hatade mig själv så j*vla mycket. Varje natt grät jag, vägrade gå ut och orkade inte prata med folk. Komplimanger sket jag i, för jag vet att de inte var sanna, i alla fall inte de som behandlade mitt utseende. Till slut ledde det till jag jag slutade äta. Inte helt men nästan. Med varje kilo som försvann hatade jag mig själv mer, och de komplimanger jag fick mig att bli spyfärdig. Jag var värdelös, ful, äcklig. Aknen försvann, för jag fick inte i mig några näringsämnen och kom i hormonobalans, men jag blev inte finare för det. Jag hade ju fortfarande fult ansikte, var för lång och kroppen var oproportionerlig. När jag till slut kollapsade började jag äta igen. Men fick ingen psykisk hjälp. Istället för att svälta började jag hetsäta. Blev snart tjock, riktigt tjock, fick bristningar, aknen kom tillbaka och jag var som förut, fast fulare. Jag var ful, äcklig och värdelös igen. Jag fick aldrig hjälp. Men det blev bättre. När jag fyllde 17 började det gå uppåt. Vet inte varför, vet inte hur, men det har blivit bra. Jag har fått bra självförtroende, har slutat hata mig själv, och trots att jag fortfarande är tjock och har akneärr så tycker jag om mig. Vet inte om det var puberteten som ställde till det förrut, eller om det är så att jag nått någon högre form av självinsikt men det kan bli bättre. Det kanske är enklare och snabbare med hjälp utifrån och en psykolog, men det går och fixa själv. Känner du dock att det går utom kontroll är det bättre att söka hjälp. Jag säger inte att detta går bort med åldern, för mig försvann det (har fortfarande dagar jag tycker jag är ful och värdelös, men majoriteten är bra), men för många är det kvar under hela livet. Detta inlägg är nog ingen tröst, eller hjälp, men vill dela med mig av min upplevelse

Anonymos
2016-12-02 08:54
#2

Jag skickar först och främst en styrkekram. ❤️ Jag känner igen mig väldigt mycket i dig, och mycket ligger nog i puberteten, trots att du menar på att det inte beror på det.. Jag tänkte exakt likadant och trodde att jag hade kommit ut ur puberteten vid 15 års ålder, men så var det tydligen inte… Under åren mellan 12 och 16 händer det ofantligt mycket, bl.a blir man ibland mindre självsäker, för att puberteten förändrar en själv mer än man kanske själv vill. Både tanke och utseendemässigt. 

Nu är jag 19 år och har vuxit upp någorlunda i alla fall. Jag kan säga att jag inte alls jämför mig längre med någon annan, om hur de ser ut eller liknande. Visst, ibland känner jag mig hemsk och ful, men det är normalt för man är ju trots allt bara människa. Då är det extra viktigt att komma ihåg att du bara just kan vara du, och vill du förändra någonting, så gör det, men utgå inte ifrån hur någon annan är, för det behöver inte alltid leda till något bra för dig själv. 

Mitt tips är att fokusera mer på dig själv än hur andra är och vad andra gör. Sopa under de negativa tankarna och försök tänk på allt det som du är bra på. Behandlar ingen dig bra, förtjänar de inte dig. 

Jag minns att jag fick fantastiska kompisar i gymnasiet som höjde min självkänsla. Kanske kan du börja på någon aktivitet för att stärka självförtroendet och dessutom träffa kompisar? 🙂 

Lycka till!

/Anonymos

Upp till toppen
Annons: