Annons:
Etikett14-självinsikt
Läst 2510 ggr
[scadracun-disciple]
4/9/18, 3:26 PM

Hjälp mig! :(

Så oerhört tacksam för lite tankar. Vad som helst. (jag har kontakt med psykiatrin sedan ett år). 

Jag har mått så dåligt i 10 år nu och jag orkar snart inte längre. Min dödslängtan blir värre och värre, det skrämmer mig. Vad ska jag göra, säg till mig vad sjutton jag ska göra. 

Jag kommer att försöka ge en rent objektiv analys av vad det är som hänt utan att lägga värderingar och ni får säga hur ni tolkar det hela.  

Förutom lite svårt att få kompisar när jag var barn har jag växt upp med två toppenföräldrar, trots tidig skilsmässa. Jag finner inget från den tiden som får mig att må såhär och jag medicinerar ångestdämpande sen två år. 

Till saken, jag har haft en omöjlig situation sen 13 år tillbaka (jag är 28).

När jag var 14 år blev jag förälskad första gången i en tjej i min skola. Hon gav mig kalla handen och jag var olyckligt kär ett år, tills en dag hon plötsligt hörde av sig och ville träffa mig, jag förstod aldrig varför. Men tidigt utvecklade vi ett speciellt band och vi sa att det var bara vi som förstod varandra och vi hade vår egna lilla värld. Hon gav mig fina presenter och var rolig och vi skrattade ofta ihop.

Vi hade ganska kul i början, trots att det var en del bråk om svartsjuka, hon drack (jag var nykterist) och var ute med massa killar, ibland mycket äldre än henne och jag tyckte inte om det. Jag var också ibland irriterad för att hon ignorerade mig i skolan. Hon fick reda på att jag var bisexuell tidigt vilket hon inte tyckte om, hon påminde mig ofta om att jag var tjejig och inte manlig och att jag inte kunde älska henne fullt ut eftersom halva delen av mig ville ha killar. Jag hade jättedåligt självförtroende när det handlade om tjejer och kunde inte ha samlag, pga. att jag blev nervös, det var en stor press för mig, särskilt för jag trodde att hon trodde jag inte var sexuellt attraherad av henne, till en dag det hände och vi fick ett bra sexliv. 

Det visade sig att anledningen till att hon ignorerat mig i skolan var för att hon offrat alla sina vänner för att vara med mig, eftersom jag inte var en populär kille (det här var i en stadsdel där de flesta var övre medelklass och jag kom från förorten och passade inte riktigt in). Jag började då känna skuld och kände att jag var tvungen att ersätta den förlust hon haft pga. mig. Hon sa att hon ångrade att hon valde mig, för det blev inte alls lika kul som när hon var med sina vänner. Jag gjorde allt för att göra henne glad och tog hand om henne i hennes svåra tid.

De riktiga problemen började efter ett år då vi fortfarande var tillsammans. Pga. att min mor mådde dåligt av olika skäl (ensam mamma, fattigdom och en sköldkörtelproblematik). Hon hade även ett stormigt förhållande med en man och det hände att min mor hade dåliga dagar när min flickvän var på besök.  Min flickvän ville inte vara hemma hos mig som följd och hon vägrade träffa mina familjemedlemmar. Successivt bodde jag halva tiden hemma hos henne och kom hem på kvällarna för att stänga in mig på mitt rum. Min flickvän hade då börjat prata om att hon var självmordsbenägen och försökt ta livet av sig flera gånger utan att lyckas. Hennes föräldrar verkade inte veta om eller bry sig om att hon mådde dåligt så jag tog ansvaret för att ta hand om henne. Därför såg jag det som min plikt att rädda henne och göra henne hel, särskilt eftersom det var mitt fel att hon nu var ensam. Min mor reagerade på detta och försökte övertala mig att lämna henne för hon tyckte att hon påverkade mig dåligt och det skapade en spricka i min familj. Jag var tvungen att välja, flickvännen eller familjen. Min flickvän fick mig att svära på att jag var på hennes sida och inte på deras. 

Min flickvän tyckte inte om mina vänner som jag spelade i band ihop med och ville inte umgås med dem, hon skämdes dessutom när jag stod på scen eftersom min sångstil var 'tjejig' och hon gillade inte mitt scenspråk. Det var dessutom ett problem att det var tjejer på spelningarna och jag flörtade med dem, vilket var ett missförstånd, jag trodde att de tyckte om vår musik och det var därför jag blev så glad när de ville prata efter spelningar. Jag gled långsamt ifrån min bästa vän eftersom jag aldrig umgicks med bandet förutom på repen och jag kände inte att jag kunde åka iväg på spelningar utan att få dåligt samvete för hennes skull. En gång spelade vi på vår månadsdag och det skämdes jag jättemycket över. Samma var det med resor, jag kunde inte åka på resor för hon skulle må så dåligt om jag var borta från henne. Hon klarade sig inte utan mig. 

Jag bröt upp med henne tillslut och var jätteledsen för det, och efter en vecka så hörde hon av sig och undrade varför jag inte hört av mig. Hon sa att hon försökt ta livet av sig i badet men ångrat sig eftersom andra skulle se henne naken i badet och det ville hon inte. Jag kom till undsättning igen.   

I gymnasiet fick jag nya vänner och vi startade ett band ihop, bandet bestod av tjejer, jag är antagligen transgender för jag har alltid sett mig mer som kvinna och identifierat mig med kvinnor. De var goda vänner till mig och vi var riktigt nära. En dag sa min flickvän till mig att en av tjejerna som hette Karin på en fest sagt att hon skulle vilja ha sex med mig, det ryktet hade spridits till min flickväns skola och nu var jag tvungen att välja mellan mina vänner eller henne. Jag valde såklart min flickvän utav ansvar efter hårda diskussioner där jag bad min flickvän prata med Karin,  eftersom det innebar en hel del frustration från min sida och jag inte uppfattade min och Karins relation på det sättet. Det slutade med att jag blev väldigt arg och skällde ut min flickvän och fick då även den skulden över mig. Jag beskyddade min fickvän och var henne lojal. Jag inledde dagen efter en kampanj för att helt bryta med mina vänner. ÅK3 spenderade jag helt ensam i klassen och jag vägrade prata med mina vänner och ignorerade dem totalt. Jag vågade inte prata med dem för jag ville inte göra min flickvän besviken.

När jag äntligen i ÅK3 kom ur min svåra tid av skolk, underkända betyg och ensamhet, utfryst från bandet, utfryst i klassen och min familj var besvikna på mig, så läste jag upp mina betyg i 6 månader och sadlade om. Nu skulle en ny tid börja, vi skulle dra från den här stan och starta ett nytt liv i Uppsala. Jag ville inte det först dock för då skulle jag få ytterligare distans till min familj och inte se mina småsyskon växa upp. Hon fick mig att lova att jag skulle flytta med henne, för valde jag dem före henne? Ville jag inte se henne växa upp? 

Flyttlasset gick 2009 och vi fick hjälp från båda våra familjer, de kände inte varandra och var främlingar för varandra eftersom vi inte haft kontakt, men de ville alla ställa upp och hjälpa oss dock. 

En månad in i Uppsala var vi lyckliga på nytt, allt var möjligt, alla problem var borta. Vi sökte till kurser ihop och gick dit, men hon ville inte läsa dem, utan skrev in sig på arbetsförmedlingen medan jag började studera pedagogik. Då hände något med henne. Hon fick ont i hela kroppen och blev sängliggande. Jag orkade inte mer och började hata att vara med henne, det skulle ju bli bra nu, men allt vart skit igen, det gick inte mer. Jag lämnade först henne för att jag inte orkade försörja henne i min första lägenhet, samtidigt som jag läste mitt första år på universitet, jag hade dessutom börjat träffa nya vänner och tyckte jättemycket om en tjej, vilket hon antagligen märkte. Hon fick mig att söka jobb och jag började jobba på kvällar för att vi skulle klara oss.  Hon fick aktivitetsersättning under två år och gick till vårdcentralen. Hon fick inget jobb och var hemmasittande. Hon hade heller inga vänner i stan, men fick ibland besök av sina gymnasievänner från Örebro. Jag tyckte synd om henne och drog det stora lasset, hon gjorde vad hon kunde och betalade från sin aktivitetsersättning. Jag diskade oftast, tvättade och städade samt betalade hyran och elen. Hon handlade mat. Jag ville att hon skulle ha lite frihet att röra sig och vara glad så jag lät henne spendera sina pengar fritt. Jag hade inte råd med buss och cyklade, när min cykel blev stulen gick jag och ibland unnade vi oss en påse chips och jag någon öl. 

Jag bävade för sista terminen på engelskalärarprogrammet då jag skulle resa bort i tre veckor och lämna henne ensam. När jag kom hem var hon svartsjuk och trodde att jag vart otrogen på resan, men hon hade förändrat sitt liv och var en ny person. Hon hade börjat ta tag i hushållsarbete och tagit körkort. Hennes surprise till mig när jag kom hem var att hon tagit körkort och att hon bakat till mig. 

I samband med detta fick hon sin diagnos, EDS, en bindvävssjukdom som gör att hennes leder slits ut i förtid. Hon hade nu papper på sin funktionsnedsättning och började söka riktade jobb utan resultat.  

När examen började närma sig och jag inte hade något arbete i Uppsala att hoppa på efter, så började jag bli orolig, hur skulle vi klara oss? Jag blev lovad av en moster att hon kunde fixa jobb till mig i Örebro. Jag hade dessutom återförenats med min syster och hon bad mig att flytta tillbaka för hon visste att jag inte ville vara med min flickvän i Uppsala, hon märkte hur dåligt jag mådde. Det skulle kännas så bra att flytta tillbaka och börja om och jag kunde få jobb väldigt lätt. Min flcikvän hade inget jobb ännu. Min flickvän fick aningar om detta och bad mig lova att nu när jag tog examen så skulle jag inte flytta tillbaka till Örebro. Jag lovade, för jag ville inte göra henne ledsen och kanske dök det upp någon möjlighet i Uppsala. 

Jag fick en livskris då jag insåg att jag ju faktiskt var bisexuell och attraherades av män, det var något jag undertryckt sen unga år eftersom jag skämdes och hon tyckte inte om det. Jag bestämde mig för att berätta för henne, och hon förstod inte, hon trodde att jag träffat en kille och hon var rädd att jag skulle bli 'bögig'. Hon kom med förslaget att vi skulle var och en ligga med någon annan på våra håll men aldrig prata om det med den andra. I samband hade hon börjat färga håret blont och pratade mycket om alla killar som raggade på henne. En kille träffade hon och kollade på film med och han ville gifta sig med henne, gav henne blommor, men hon skulle aldrig välja honom framför mig sa hon för han var en idiot. Hon träffade honom bara för att en vän till henne ville det, och om hon inte ksulle träffa honom skulle hon inte kunna vara med i deras gäng, vilket skulle vara jättetråkigt eftersom hon vart ensam så länge. När jag sa att jag inte ville höra om andra killar för jag blev svartsjuk, så sa hon att hon berättar det' eftersom jag inte verkar bry mig och hon vill göra mig svartsjuk'.  Jag sa inget, för jag ville inte missunna henne den lyckan, men jag mådde dåligt över detta och det gnagde mig. 

Jag gav mig i kast med att hitta en lämplig one night stand så jag kunde få det överstökat och fick lite smak för det, det var spännande, jag hade aldrig gjort detta och jag var 25 år. Jag träffade både män och kvinnor men ingenting hände. En dag i biblioteket träffade jag en helt underbar tjej som jag verkligen var intresserad av.  Jag sa att jag träffat några vänner och skulle ut på kvällen, det var ju dealen. Hon hörde av sig vid kl 10 och grät i telefonen, 'gööööör inte det här'. Det var den kvällen jag gjorde slut med henne för jag tyckte det var så oerhört orättvist, där gick min gräns. Hon hade skambelagt mig för att jag var bisexuell, hon la 1000 kronor i månaden på sitt hår fast jag försörjde henne och drog till sig killar och var nöjd över det och hon ville inte låta mig göra samma sak som hon själv sysslade med.

Vi blev ihop igen i samband med att hon blev av med sin lägenhet och var tvungen att flytta tillbaka (hennes föräldrar stod som medborgenärer på vår lägenhet, fast jag betalade den). Jag tyckte så synd om henne. Med ens började hon skambelägga mig för att jag haft en annan tjej där (Det listade hon ut eftersom hon hittade en videobox som vi kollat på), för att jag slängt ut henne och för att hon blivit våldtagen i den andra lägenheten ALLT VAR MITT FEL. 

Jag försökte ersätta det lidande jag utsatt henne för och sakta gled vi tillbaka i gamla mönster. 

Vi flyttade tillbaka till Örebro efter ett ihoplappat förhållande och drömde nu om barn. Tidigt började vi gräla om att hon inte ville träffa min släkt som jag så gärna önskade att ta upp kontakten med. Hon ville dessutom inte bo i Örebro men hade inget jobb varken i Uppsala eller Örebro. Hon fick tillslut jobb men blev ganska strax därpå gravid. 

2016 födde hon vår dotter. Hon led i tysthet under graviditeten, hon verkade inte glad och sa inget positivt, det stämde inte med mina förväntningar om hur det skulle vara när man väntar barn och allt man läst, även om jag förstod att hon var rädd och orolig. Hon var mestadels rädd för förlossningen och tyckte det var jobbigt med all uppmärksamhet från släkten. Efter vår dotter fötts var vi noga med att vi var en familj och inga andra skulle komma och ha åsikter. Jag kontaktade inte min mamma efter förlossningen för hon ville inte att det skulle ringas eller ha besök, min mamma ringde till förlossningen för hon var orolig men jag väntade ett dygn och ringde till en förkrossad mamma som ringt runt till alla vi kände för att försöka få veta om allt gått bra. Jag svalde skulden och försökte ta min flickväns parti, var ju hennes förlossning, inte ska väl andra inkräkta?

Jag hade gått på föräldrautbildningar innan och fått lära mig om hur viktigt det var med närhet och helst att barnet ammade annars kunde det få anknytningsproblem. Min flickvän var mindre intresserad. Vi hade kommit överens om att min flickvän skulle amma i två månader men att vi sen skulle flaskmata barnet. Sista månaden bestämde hon att hon inte ville amma för hon var inte bekväm med det och hon och barnmorskan bestämde det. Jag blev jätteorolig och läste om hur man kunde skapa intimitet ändå. Det var viktigt med kroppskontakt och att ta av sig tröjan när man flaskmatade vilket jag sa till henne, viktigt att vår lilla dotter får närheten till sin mamma. Hon verkade ville inte ha kroppskontakt med barnet och jag fick påminna henne när hon skulle flaskmata att barnet behövde kroppskontakt.

Vi grälade om detta. Vi hade ju bestämt annorlunda.   

Nya livet började med alla utmaningar, rädslor och välsignelser. Jag var orolig att jag skulle bli en dålig pappa och att jag skulle göra något fel, samtidigt hade jag börjat mitt första år som lärare och hade sjukt mycket att tänka på där. Det var en helt otrolig dubbel press, ett enormt ansvar mot eleverna, mot min nya familj som behövde min försörjning. Jag jobbad heltid som lärare på dagarna och när jag kom hem tog jag hand om dottern. På nätterna gick jag för det mesta upp och matade barnet så att min flickvän skulle orka vara med barnet på dagen. 

Jag blev arg för att det var stökigt och mådde dåligt. 

Vi hade problem med släkten, vi hade fått första barnbarnet i min släkt och alla tyckte det var jättekul. De var ambitiösa och ville träffa dottern ofta. Min flickvän kände sig som att andra la sig i för mycket, och ville att vi skulle träffa dem mindre med motiveringen att det var orättvist att min mammas sida ville vara nära men vi inte hade så bra kontakt med min pappa. (Vilket jag aldrig haft då han gett upp vårdnaden av mig och min syster tidigt, för att träffa oss varannan helg). Min mammas sida märkte att vi drog oss undan som resultat och de blev besvikna pga. detta och arga. De ville ta igen allt vi hade missat när jag var ung och ställa allt till rätta. Nu skulle vi ta nya tag. Men det ville inte min flickvän och hon visade det genom att vara negativ och på olika sätt försöka sätta sig emot att min mor och syster ville vara i vår dotters liv. Hon tyckte dessutom att det var jättejobbigt att andra sa att vår dotter var lik mig, och att de ville hålla i barnet. Så snart barnet togs ifrån henne så var hon jättestressad och jag bromsade de runtomkring för att min flickvän inte skulle uppleva obehag. 

Min flickvän började vantrivas i vår lägenhet. Det var för tråkigt område så hon hittade en lägenhet norr om stan. Vi gick på visning och allt var bra förutom att där var inrökt. Jag fick rodda med sanering och bråka med hyresvärden om helrenovering, jag fick även skrubba lägenheten för att få bort tobaksolja i väggar och lister. Hon hjälpte till ibland. Varje dag klagade hon på att lägenheten var ful och det luktade äckligt. Hon fick ont i halsen av röken och bad mig göra något.  När jag kom hem från jobbet låg det saker i hela lägenheten och hon hade inte städat bort matrester så jag försökte hinna med att vara en närvarande pappa och fixa det mesta av städningen. Jag la även vår dotter på kvällarna för det mesta. Min mor reagerade på att det jämt var så stökigt och skitigt och erbjöd sig att hjälpa till ibland för att vi skulle orka eftersom min flickvän inte orkade städa på dagen och ta hand om ett barn, och jag hade så mycket på jobbet. Det blev droppen för min flickvän och jag började igen ta parti för henne, vem var min mamma att komma och klaga på städningen?  Hon kunde dra åt helvete och hon har kontrollbehov och ska ha saker på sitt sätt. Jag skällde igen ut min mamma efter noter, som jag gjort så många gånger när hon försökt hjälpa mig och det slutade med en riktig karusell där jag sa upp kontakten, hon anklagade mig att vara psykiskt instabil och att vi inte var lämpliga som föräldrar. 

Jag mådde jättedåligt. Det hade hänt igen. Jag hade skjutit min mamma och syster ifrån mig och alla var besvikna på hur jag betedde mig. De var oroliga för oss. Nu var även ett barn inblandat. Jag började bli arg igen. Vi bråkade ofta och varje gång fick jag dåligt samvete för vår dotters skull. 

Vändningen kom när jag firade min systers födelsedag och vi hamnade i ett djupt samtal om hur saker var och hur vi skulle gå vidare. Samma helg gjorde jag slut med min sambo och satte mig i bilen och körde till Uppsala där jag satt och grät för mig själv. Den här gången sa jag allt som jag mådde dåligt över, svart på vitt, istället för att klaga på enskilda missförhållanden i vår relation. Jag förklarade allt som jag tyckt vart svårt och allt som hänt pga. vårt förhållande. Jag sa också att jag ibland velat lämna henne. 

Hon blev förkrossad och fick psykosomatiska andningsbesvär och vägrade släppa mig. Hon sålde allt vi köpt gemensamt och slängde vår dotters saker, samt raderade alla foton.

Jag tyckte först det var skönt att slippa pressen från henne och från familjen, jag var inte längre i kläm, och försökte gå vidare. Hon hörde av sig hela tiden och vägrade acceptera att jag inte ville mer. Jag var dum nog att efter några månader börja tillåta att hon kom hem till mig och det slutade med att vi hade sex några gånger.  Jag ville inte det, men kunde inte hålla emot och fick dåligt samvete vilket jag sa varje gång. 

Vi började träffas mer och mer och jag blev återigen mindre tillgänglig för mina släktingar och blev osams med min syster för att hon märkte att jag försvann igen (hon förstod precis varför jag gjorde så). 

För några månader sen ställde min flickvän ett ultimatum: 'Antingen är du med mig eller så vill jag inte ha något med dig att göra'. Jag blev rädd och visste att jag inte skulle få träffa min dotter särskilt mycket. Någonstans tänkte jag: Men tänk om det är det här vi behövde, det kanske blir annorlunda nu? 

Det blev inte annorlunda. Det är likadant igen. Igår låg vi uppe halva natten och diskuterade och jag var arg på henne och berättade om vad hon gjort mot mig. (jag tänker att det är hon som är problemet) men jag har också blivit mer och mer arg och sagt mer och mer elaka saker till henne. 

Vi har det jättebra, skrattar och festar men vi kan inte ha kontakt med någon utanför. Så snart det är andra involverade är jag öppen och hon är sluten, drar sig undan och känner sig angripen. Det skapar konflikter, jag blir arg och säger elaka saker om henne. Hon blir ledsen och jag tröstar henne. Hon vill vara med mig jämt, det har hon alltid velat, och jag kan inte lägga för mycket tid för mig själv, då får jag höra att jag inte bryr mig om henne och att jag är otrogen.  

Jag gräver mig djupare och djupare ner i ett mörker. Men jag tror aldrig att jag kommer bli fri. Det var såhär livet blev. Jag lämnar inte min dotter och får träffa henne på deltid men jag vill bara bli fri.  

Hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte bara.

Annons:
_Fisken
4/9/18, 4:45 PM
#1

Har skumläst. Det verkar vara rörigt? I och för sig har det pågått under många år, din berättelse. Så skulle jag skriva ner min story så skulle nog den upplevas rörig också. 
En fråga jag ställer mig; Är ni två bra för varandra? Stärker ni varandra? Blir det bättre o bättre? Eller blir det sämre o sämre? Upp och ner? Orkar du med alla upp och ner?  
Jag hade nog gjort slut och sen sett till och få delad vårdnad. Jag hade aldrig orkat med strulet. Du skriver ju det till och med själv sista meningarna. Allt skit skaver ju dessutom ner alla känslor. Dottern lär du ju få träffa. Du är ju pappan. 
Skaffa egen lägenhet. Knyt an till din familj. Gå till sociala och se om du kan få råd o stöd där.

Granja Del Toro
4/12/18, 8:27 PM
#2

För mig låter det som mental misshandel, ,manupilation, kontrollbehov och uppmärksökande tendenser. Låter som hon är  sociopat, Mitt ex var sosiopat, allt kretsade om honom, mental misshandel var vardagsmat och han var både svartsjuk och svårt kontrolerande. Jag tänker inte gå igenom  mitt helvete med mitt ex här.  Jag mådde sjukt dåligt av att bo under samma tak som honom. Jag skulle ha lämnat honom för länge sedan, men jag var rädd att om jag lämade honom så skulle han flippa ur och döda mig. Hur som hälst, ju längre du är med henne, som misshandlar dig mentalt, desto sämre kommer du att må. Du är värd  ett bättre och lyckligare liv än detta. Mitt råd är att du sepaerar från henne once and for all, skaffar hemligt nr så hon inte kan förfölja dig och se till att du får vårdnaden om barnen. För i mina öron är hon ine lemplig som mamma, misshandlar hon dig psykist så kommer hon också att misshandla sina barn psykist förr eller senre. För den omgivning de är i, med en mamma som psykist misshandlar pappa och en pappa som mår dåligt är inget hem jag skulle vilja ha åt mina barn. Barn skall inte behöva bli utsatta för detta…Du måste börja tänka på dig själv och din hälsa, för gör du inte detta kommer du att gå under och självmordstankarna blir bara starkare. En sosiopat njuter när den andra lider, ungefär som en psykopat.. Så jag säger igen, ju längre du stannar i detta förhållande desto sämre kommer du att må, och du börjar vara i rock bottom som de säger. Du måste avsluta detta för att du skall kunna bli frisk ch glad igen. Självmords hotelser från henne var hennes sätt att kontrolera dig. Du måste börja tänka på dig själv och din hälsa för såhär kan du ju inte fortsätta att leva..😕

Stjärnor Host Of Stjärnor

BlommaArabiska Fullblod | EkologisktBlomma

Sindri
5/25/18, 11:00 PM
#3

Håller absolut med #2. Du har vart utsatt för psykisk misshandel i flera år, det är så typiskt det hon håller på med.
Du borde för det första få vårdnaden om dottern, hon är inte lämplig som förälder, men minst delad vårdnad skall du ha. Kan du lappa ihop allt med din syster och din mamma kan du säkert få hjälp och stöd där.
Du bör också försöka få psykisk hjälp och kanske terapi för att försöka läka dig själv - du har varit utsatt för oerhörd psykisk press i så många år och tappat fotfästet och riktningen i tillvaron. Och säkert tappat bort sig själv på kuppen. Din flickvän är inte intresserad av dig som människa, hon är bara intresserad av någon som hon kan manipulera. Om hon inte kan leva utan det får hon välja något annat. Man skall ALDRIG ge efter för självmordshot. Då blir du hennes slagpåse hela livet. Det är så starkt att du ändå fixat att göra din utbildning och skaffa jobb under den här tiden, du känner också innerst inne att det här är ett sjukt förhållande eftersom du försökt göra slut flera gånger, och ju vill ha kontakt med din släkt.

Det första du skall göra när du träffar någon advokat, socialtjänsteman eller dylikt i samband med vårdnadsfrågan är att skriva ut och visa upp det du har berättat. Ja, det kan verka lite rörigt, men det visar tydligt hur hon fått dig att bli så osäker och vilsen.

Vad du gör, stå på dig och rädda din dotter från den där människan!

[scadracun-disciple]
6/4/18, 12:08 PM
#4

Åh jag är bara så tacksam. Tack ni nya som skriver, ni är fantastiska.

[scadracun-disciple]
6/4/18, 1:04 PM
#5

Jag får säga det, i min berättelse så är det i stort jag som är offret, fast jag försökte att ge en objektiv skildring i någon mån (vilket kanske är en omöjlighet när man pratar om relationer, men jag har spenderat många nätter på att tänka igenom, spola tillbaka, vad hände? Allt för att försöka förstå)

Det som inte framgår är alla gånger jag vart så arg och sagt saker som jag tänker om henne. Kallat henne lat, oansvarig, elak och självisk. 

Det slutar alltid med att hon storgråter och säger att inget som någonsin hänt har hon menat eller så är det jag som missuppfattat, sen kan hon inte sova och hon mår dåligt och då ska jag trösta henne och köpa saker till henne för att hon ska bli glad igen. Annars går hon runt och ser ut som ett spöke på ljusa dagen och självömkan för att någon har fått henne att känna sig så dålig. 

Så frågar hon sina kompisar och de säger 'nej! Du är ju jättesnäll! Bryr dig om andra'. Ja du kanske bryr dig om andra men jag har levt ihop med dig i 13 år, du ger mig fina saker och engagerar dig, men du ser inte mig som person, du förstår inte vad som är vktigt för mig, du försöker inte förstå, du ser bara ditt och va du tycker är rimligt. Och så kan jag förstå att hon blir när jag blir arg och hon då inte orkar engagera sig.  

Hon tar inte ansvar för vad hon gjort och sagt, utan resonerar som 'jag menade aldrig så.. jag tänkte såhär' (men hon har inte visat att hon tänkte så eller sagt något för att visa det).  Med facit i hand har det hänt en väldigt massa saker som är så konstiga bara. Då undrar jag om det är jag som är en paranoid människa och jag inte kan släppa saker samt överreagerar. 

Jag har blivit väldigt arg många gånger och vart ganska hård och då känner jag mig typ som en abuser. Så jag är inte på något sätt en ängel. 

Därför är det antingen att hålla ihop den här familjen för barnets skull eller leva ensam, för jag klarar inte av att ta ansvar för det där arga som kommer fram ibland. Jag har gjort så mycket för att försöka göra mig av med det arga. Vissa perioder har det vart mycket, andra perioder har det vart mycket lättare.

issuess.
6/4/18, 4:10 PM
#6

måste bara fråga om mitt inlägg blev borttaget? skrev jättelångt. var det nåt fel med det?

Annons:
[scadracun-disciple]
6/4/18, 4:21 PM
#7

#6 Det kan bara sajtvärdar/medarbetare göra! 

Om ditt inlägg innehåll olämpligt språk, elakheter osv så kan det finnas skäl att ta bort, men inte att det är långt om det håller sig till ämnet!

Fråga värden i så fall om det är så. 

Mitt inlägg var ju dölångt…… längsta ever.

Tyst
9/12/18, 12:48 PM
#8

Jag har läst, och jag identifierar mig själv lite i det jag läser. Det har inte varit bra förhållanden du har varit i, och jag ber om ursäkt om det låter hårt och cyniskt och dumt det jag säger. Jag har som sagt varit ungefär där du är, med vad jag tror är samma problem.

Jag identifierade problemet hos mig när jag gått igenom en andra breakup, efter att sorgen nästan tagit död på mig. Jag är för snäll och jag går för mycket in i mina förhållanden utan att bry mig ett spår om mig själv. Insåg någonstans om att det där dåliga säget "du måste älska dig själv innan du älskar någon annan" var så himla rätt.
Problemet när man går in för mycket i förhållanden är att man blir som maniskt besatt - du ser som genom ett sugrör och du siktar konstant sugröret på den person du hängivit dig till. Allt annat omkring kan rämna, hela ditt liv kan sprängas sönder i bitar, bara ditt fokus är på den andra personen.
Jag fick inse att det är en jättefin egenskap att ha, att den nog är få förunnat, och att det också är en helt sjuk egenskap. Jag hade gett bort alla mina pengar, all min själ, allt mitt jag, och sållat bort merparten av mitt liv bara för att kunna fokusera bättre på partnern. 
När de då försvinner och sugröret man ser genom suddas ut och hela världen omkring är kaos blir det som någon konstig dröm. Dessa förhållanden, när man är så pass hängiven, tenderar att vara toxiska. Man är liksom aldrig så jätteglad med personen, det är mycket bråk, man är konstant osäker, och jag tror att man är medveten någonstans att det inte är bra och att allt håller på att gå åt skogen. Men ändå är du beroende av den andra personen (fastän du egentligen inte är det).

Det är att göra sig själv illa att älska på det här sättet, och oftast verkar det som man hamnar hos de som gärna utnyttjar en litegrann, eftersom de så enkelt kan göra det.

Vad gjorde jag? Jag tog ett steg bakåt och bestämde mig för hur jag skall älska en annan person. Jag har ett ramverk, en lista på regler, där jag skrivit upp de viktigaste grejerna jag absolut inte kan tumma på för kärlekens skull eftersom det helt enkelt inte är värt det att få sitt eget liv förstört bara för att man älskar någon.
Längst upp på den listan är att mina egna pengar går först. Andra regeln är att om kärleken gör att jag försummar vänner, släktingar eller mina egna behov - då måste jag genast göra något åt det och accepteras inte det då är det tack och hejdå. Det handlar någonstans om att man måste respektera sig själv.

Jag är nu i ett förhållande, det går bra, jag håller mig inom ramen och det är inget partnern märkt vad jag ser. Varje gång jag ser någon varningsklocka så gör jag något åt det.

Vad gäller bisexualitet, kan jag inte ge några tips. Är själv bi antar jag men jag har aldrig upplevt problem med det.
Vad gäller att du gärna träffar din dotter, kan jag bara säga så här - mina föräldrar är skilda och jag är superglad över det. Hellre två glada föräldrar där man inte träffar den ena så superofta (jag träffade pappa varannan helg som regel men kunde alltid ringa honom och be att han hämtade mig om jag ville hänga med honom) än föräldrar som är arga, sura, ledsna, bråkar och ha den konstanta dåliga stämningen hemma.

Granja Del Toro
10/18/18, 4:32 AM
#9

#5 Tyvarr ar det sa att sociopater och aven psychopater ar bra pa att manipulera sina vanner och aven okant folk att de ar saints, fast de i sjalva varket ar egoistiska, djavlar som misshandlar sin partner med bade psychisk och fysisk misshandel…och kan rent av vara farliga att umgas med i varsta fall… Med egoistiska djavlar sa menar jag att allt skall kretsa kring dem och ingen annan…

Var tilsammans med en sociopat i nastan 12 ar, alla tyckte han var sa snall och trevlig, lite viste de vilket helvete som forsegick bakom lasta dorrar..

Stjärnor Host Of Stjärnor

BlommaArabiska Fullblod | EkologisktBlomma

Linneola
1/1/19, 2:47 AM
#10

Det är verkligen tråkigt att du har behövt gå igenom detta, din partner har i högsta grad misshandlat dig psykiskt. Du är värd så mycket mer! Det är inte konstigt att du fått aggressionsproblem då din partner länge tryckt ner dig och isolerat dig. Det låter som att du skulle må bra av att gå till psykolog och bryta kontakten totalt med henne. Det är inte omöjligt och jag tror på dig! Förstår dock att det är lätt att tvivla på sig själv, men validera dina egna känslor. Tro på din egen historia. Du är inte i någon lätt sits, och att läka från dessa år av psykisk misshandel kommer nog att ta ett tag, men åh vad stark du kommer vara när du väl tar dig ur det! Och vad mycket självkärlek som väntar. Kram <3 PS Det är inget fel med att vara bisexuell och/eller trans. Om hon tycker det är fel så är det hennes problem och inte ditt. Du är inte mindre värd för att du är feminin heller, det är bara en sjuk patriarkal tanke. Du är precis lika mycket människa som alla andra! Ett tips är att söka dig till HBTQ-communityt. Det finns massor av kärlek och stöd att hämta därifrån :) Kom ihåg att du är älskvärd och viktig. Ta hand om dig.

Upp till toppen
Annons: