2018-08-05 03:05 #0 av: Scintilla

Ett litet kort inlägg bara: 

När jag var liten hade jag ett bra självförtroende, jag var envis när det gällde att lära mig nya saker eller att stå fast vid mina åsikter och jag var endå stark i mig själv. Jag fick beröm för mina fina teckningar och mina goda prestationer.

Sedan blev jag runt 10-12år och mitt självförtroende/självkänsla började bli sämre och sämre. Jag var inte längre bland de snabbaste på att springa, bäst i skolämnena... Jag började bli mer som vilken människa som helst. Jag utvecklades utseendemässigt väldigt sent och hade ingenting jag var speciellt bra på.

"Vad fult jag ritar."
"Vad långsam jag är, det är ingen idé att ens försöka."
"Vad feg jag är som blir paralyserad av en fotboll."
"Vad dålig jag är."
"Jag kan inte någonting."
"Jag är sämst."
"Jag ser trött och ful ut."

Stannade hemma från skolan rätt ofta i högstadiet för jag inbillade mig massa dömande blickar i ett skolämnde där jag inte hade några vänner som gick samma + det var najs att vara hemma. Fick uppleva hur det kändes att bli utfryst en gång och började gråta en annan gång när en kille satte en tejpbit i mitt hår (blev ledsen istället för att bli arg). Jag brydde mig vad andra tyckte om mig fastän jag egentligen inte brydde mig. Spelade mest dator och umgicks inte så ofta med andra, bara ibland. Jag minns ingenting om min egen identitet från denna tid, minns inte vad jag kände eller tyckte.  Hade nog inte så många åsikter. Jag var svag inombords helt enkelt, tonåren ni vet. Var egentligen helt normal men kände mig ful och oduglig.

I gymnasiet så lärde jag mig att prata med killar. Hade inte så mycket val då det bara gick killar i min klass. Skolkade inte lika mycket här, för nu blev skolan svårare och träffade inte mina nya klasskamrater privat alls. Kändes som att alla andra var mycket coolare än mig, mer svordomar i språket, de var starkare inombords. Jag var fortfarande rätt osynlig på det viset att jag inte hade så mycket egna åsikter eller identitet. Men min identitet började växa genom gymnasiet och mitt mående och självförtroende blev som en kraftig bergochdalbana, rock-bottom eller helt okej bra.

Jag är bra på att skylla på mig själv. Att hata mig själv.

I universitetet så hade jag inte heller så mycket identitet eller självkänsla. Men jag har liksom alltid varit glad - haft ett leende och skrattat. Och såklart fört dialoger och varit intresserade av att lyssna på andra. Men har inte haft så mycket att komma med själv. Det var ungefär under dessa år som jag fick insikten med att det hade varit bra att ändra mina negativa tankar om mig själv till positiva tankar.

Att byta ut "jag är dålig" till "jag är bra". "Jag kan inte" till "jag kan." Att berömma mig själv och att inte drunkna i negativa tankar. (Att inte falla i en negativ spiral).

Men har endå haft problem med att stå fast vid mina åsikter, jag ger mig snabbt och saknar ofta fakta eller liknande som backar upp det jag tycker eller tror. Mina känslor hade jag ofta ignorerat för andras skull och jag kände mig fortfarande dålig på allt jag gjorde. Alla omkring mig var ju så mycket bättre! Och jag brydde mig fortfarande över vad andra tänkte och tyckte om mig, ibland påverkade dessa tankar mina val.

Det känns som att mitt forna jag har varit väldigt platt, som en pannkaka, när det gäller tankar, viljor, åsikter, identitet, mål och känslor. Det som drev mig framåt var min dröm om en egen häst eller att bara försöka göra bra ifrån mig och klara skolan.  Det här är ju såklart en förenklad version av allt, men det kom en sorts rejäl vändpunkt för mig när jag upplevde mitt 2a hjärtekross i universitetets tid. Det känns som att där och då så öppnades mina ögon på nytt för världen och mig själv och att hela mitt liv innan den händelsen har varit lite som att jag har levt med en ögonbindel över ena ögat. Men nu kan jag se med båda ögonen.

Jag har fortfarande saker jag vill jobba på (självklart), eller förstå bättre. Men jag lever inte i "dimman" längre och har blivit min egna person! Om än en lite osäker individ (fast inte lika osäker som förut) som är väldigt feg, lite halvdan på allt möjlig, och fortfarande glad. Jag fortsätter på mitt egna spår och står fast vid det jag tycker för det mesta och lyssnar på vad jag känner. Mina negativa tankar finns kvar, men det är sällan de tittar fram. Det går lite i perioder. Jag hatar inte mig själv längre och känner att jag är bra. Jag har nog aldrig varit så stark i mig själv på länge. Är fortfarande lite osäker på min kompetens och vad jag klarar av, men jag vet hur jag ska lösa det och har inga planer av att låta det stoppa mig.

Jag har fått en del hjälp här på olika sajter på ifokus. När jag startade en tråd förut för över ett år sedan så blev jag lite upprörd över vissa svar som jag fick då jag inte riktigt förstod dem då (hade ögonbindel över ena ögat). Men när jag sedan gick tillbaka till dem några månader senare så förstod jag dem precis och kunde inget annat än att hålla med. Det finns mycket vishet i bland oss alla! :) Blomma