Hur lång är du och hur gammal är du?

Längden är något som påverkat mig tidigare i mitt liv. Jag delar gärna med mig av min erfarenhet, men har ingen utbildning eller expertis i detta ämne så jag kan kanske inte komma med något svar som skulle kunna vara till hjälp, om inte min egen erfarenhet kan vara en liten lykta på stigen. Jag kan förstå mycket väl hur du känner det, har varit där själv. Jag sträcker mig 157,5 cm över havet och är kort överallt där jag är, har alltid varit minst i klassen och i det allra flesta sammanhang, även om jag varit med och är med yngre. Det har varit ett bekymmer för mig, men inte nu längre, inte sen september 1992. Det jag bland annat erfarit är att jag varit ett bra mål för mobbing och förlöjligande och mindre intressant i tjejers ögon, jag har, och även nu idag, uppfattats som yngre, på gott och ont. När jag gick i lågstadiet fick jag en pall att ha fötterna på när jag satt vid skolbänken, för jag nådde inte ner till golvet. Det skämdes jag över, jag var generad. Idag om jag inte når ner till golvet, vilket kan hända om jag sitter ordentligt på en stol, viftar jag på fötterna. Mobbingen och förlöjligandet kanske inte varit så som det kan vara för många andra, men det har satt sina spår, och min längd är fortfarande mindre intressant för många tjejer, men det bryr jag mig inte om, för om jag är för kort för vissa så är det inget jag kan göra åt den saken och går bara vidare. Men, det här var en parantes. Ja, hur ska man göra för att släppa tankarna och få bättre självkänsla över sin längd? Svaret är kanske olika för varje individ och det som hjälpte mig kanske kan vara en hjälp för dig eller så funkar det inte alls, fast jag hoppas att det kan hjälpa dig en bit på vägen, kanske inte idag eller imorgon, men snart och genom resten av Livet. Det låter lätt att bara sådär ändra sin inställning om sin längd, men det är ofta en utmaning som kan ta tid att ändra på och är man yngre och går i skolan så kanske det kan kännas som en alltför stor gärning med alla intryck från olika håll och yngre och äldre som är längre. För mig hände det i september 1992 då jag var på besök i USA och det gick fort. Jag hade slutat växa vid den tiden. En dag såg jag ett vykort med katten Gustav på, och på det så hade han en självsäker, kanske lite stöddig, attityd, och han sade att han var kort och tänkte stanna sån. Det vykortet fick mig att ändra min inställning till migsjälv på en gång. Jag förstod att jag var kort och kunde inte ändra på det. Min längd kunde jag bara acceptera, och om andra hade problem med det så var det inte mitt problem, det var deras. Kunde de inte acceptera mig pga min längd så var det deras inställning och problem som inte angick mig. Bara att komma på det efter det där vykortet hjälpte mig att ändra min inställning till min längd och jag kunde sluta tänka på det och fick bättre självkänsla. Även att se skådespelaren Mickey Rooney har hjälpt mig acceptera och gilla min längd, men det är först och främst vykortet som hjälpte mig. Det enda jag kunde göra var att acceptera min längd och lära mig leva med den, och förstå att det inte var mitt problem utan andras bekymmer, om de skulle störa sig på hur lång jag var - och är.

#1 Jag är 151cm lång och går i sjuan, inte speciellt kort så jag förstår inte varför jag går runt och tänker på min längd överallt… #2 Tack för att du dela med dig av din historia, det kommer och är till hjälp. <3

jag är 170cm och lider av min längd när det handlar om kärlek. Jag är 24 snart 25år, männen som faller för mig är oftast lika långa eller bara 165cm så jag känner mig som en amazon krigare bredvid dem men jag skulle gärna vara 180cm helt klart