12. Självförtroende

Jag känner mig mindre och mindre förvånad

2019-01-10 02:47 #0 av: Briza23

Jag har haft en ganska skit det här och förra året. Jag har gjort en messa skit för att smitta ifrån det jag egentligen ska göra , och mina betyg sjunker medans jag försöker hitta någon slags motivation. Jag har , tror jag börjat komma ihåg saker som jag länge sen lämnat och inte fixat helt och hållet. Jag har vissa känslor som jag inte fått ut än och det flesta är ensamhet. Men nu i alla fall ville jag pratta om hur jag håller på att sjunka och jag var verkligen på min gräns , av allt , det kändes som att jag håll de på att tappa känslan i kroppen och svima, men när jag väl sökte hjälp , så fanns det absolut ingen. Det var tomt. Inga vänner eller familj, ingen jag hade ingen och prata med, och det gjorde att mitt hjärta slog hårdare. Och det blev till först ensamhet och tårar , och sen till stress och brist på tålamod. Men nu efter att jag fick typ kontakt , så var det ändå ingen som lyssna eller tog det på allvar. Jag törstig det väl som att ingen kommer riktigt fatta om det inte är jag. Så jag är den enda som bryr mig och jag är ensam i det här. Så då kände jag mig ö mm i kroppen och hade ingen riktig reaktion , bara att jag började tala med hårda ord. Jag har börjat bli mer ärlig , ibland för mycket med vad jag säger , och är mer av en rakt på sak. Men ibland lite elak av mig , men inte för att jag vill utan för att jag är arg känns det som kanske. Jag känner mig konstig , jag vet inte riktigt hur jag ska säga det.
Men nu nyligen när nån av min familj sa till mig jag älskar dig , så blev jag inre riktigt förvånad , eller kände något egentligen , det kändes bara som ord. Och allt de säger , känns bara som ord och inget mer. Och jag har märkt hur trött jag är på det , på allt det dära med finna ord. Jag vet ibland att de menar det , men jag känner inget riktigt och jag vet inte vad ska svara , för att det känns som det enda som kommer ut är apatiskt. Jag är trött , och bryr mig inte riktigt längre. Jag skulle dessutom få en ny diagnos , efter att jag blev tvingad att byta gymnasieskola och hamnat grovt fel , för att det känns som att jag har ingen vart att ta vägen , och ingen plats att stanna i. Så jag orkar inte riktigt heller hålla på att shafsa om det med min läkare och mina föräldrar. Mina föräldrar är inte heller glada över hur dåliga betyg jag har, och sitter och skäller att jag har det så lätt och att bara förstör för mig själv , vilket jag gör. Jag får lite ångest av att alla mina vänner redan slutat , och börjar universitet, reser bort , eller flyttar ut , medans jag går om 1år till. Det är inte mycket kvar, men jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv efter det här , jag har inte planerat så långt. Jag skulle konfirmera mig, men det har jag misslyckats med, jag skulle lära mig ett instrument , men det har jag inte heller gjort , jag skulle gå på en boxningsträningarna på kvällarna med mina vänner , men det blev inte heller så, jag skulle ha utställning för 1år sen , men inte det heller. Jag skulle vilja flytta ifrån mitt hem och familj och vänner ibland , bara för att vara ifred, eller bara komma ut. Jag vet inte om det är , för att den här platsen, bara gör mig ledsen och får mig att komma ihåg saker jag inte längre behöver i mitt liv , om det är att allt börjar kännas falsk i min hjärna , fastan de menar det. Eller om jag har sagt flera gånger av misstag till mina vänner att jag inte orkar ses eller vill alls. Om det är att jag känner mig så vilsen just nu att jag verkligen inte vet vad jag kommer att göra imorgon , förutom att ha samma sak varje dag. Jag är inte osocial eller hatar personer , jag vill bara vara ensam , där ingen kan få tag på mig och jag kan göra vad jag vill.

Anmäl
2019-01-10 23:31 #1 av: JRSN

Se till att du får hjälp fortare än kvickt, 'Briza23'. Det du beskriver tyder på att du befinner dig i en rejäl svacka, för att uttrycka sig milt. När man hamnar i ett så här mörkt tillstånd så gäller det att snabbt ta tag i vettiga personer som kan hjälpa en att hitta lösningar. Problemet är att man får "tunnelseende" när situationen är svår, man tror att man inte har något val. Men berättar man bara för andra hur det ligger till så brukar vägar öppna sig som man inte var medveten om innan.

Hjälplinjen: 0771-22 00 60

De erbjuder psykologisk hjälp till människor i psykisk kris eller i en svår livssituation. Alla dagar mellan 13.00 – 22.00

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80

De erbjuder samtal som rör det mesta i livet varje natt mellan 21.00 – 06.00

..........................................
Sajtvärd: Andar, änglar & demoner / Knackningsterapi
                      www.astromantra.se/

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.