Hennes beteende är inte okej, kommentarer som hennes ger folk ätstörningar och dålig självkänsla. Du ska inte behöva känna att du inte vill leva längre bara för att ni har olika smak.

Jag tycker att du ska skicka ett mail som beskriver hur du känner precis som du gjort här ovan och skicka till din socialsekreterare och till din fostermamma.

För din fostermamma kan kanske behöva lite föräldrautbildning för att stötta henne bättre i att vara just fostermamma utan att lägga på sina egna åsikter om oviktiga saker på fosterbarnen. Det är ju inte som att du vill bli accepterad för att du dricker eller knarkar utan för din klädstil liksom. Att hon trycker ner dig där, om än oavsiktligt är ju ungefär som om hon skulle klaga på dig om du vore homosexuell.. det blir ju diskriminerande! Prova översätt hennes kommentarer till att handla om sexualitet ska du se att det är diskriminering!

Tex: "fy vad synd att du som är tjej gillar andra tjejer, sådan slöseri på en så söt flicka som du, du skulle ju ha en snygg pojkvän istället"…

Det kanske hon fattar bättre att det inte är ok att säga liksom?

Tack för era svar! :)
#1 Det är precis så jag känner också, min självkänsla ska inte behöva ta stryk för att jag väljer att ha på mig speciella kläder etc och för att hon inte tycker att det jag klär mig i är snyggt..
#2 Har funderat tidigare på att göra något sådant. Men det som gör mig osäker är hur hon kommer reagera då hon har ett hett temperament, blir lätt arg/irriterad och skäller gärna när hon tycker att vi barn har gjort något fel… Vilket gör att jag oftast inte vågar säga emot, för jag är ingen person som bråkar eller skriker på folk om det blir en konflikt eller liknande. Så jag känner inte för det heller.. :/ det är ofta det som hindrar mig att faktiskt säga emot och säga vad jag tycker.

#3 Jag tycker du ska ta upp din fostermammas temperament och beteende med din handläggare hos socialen.

Precis som vilda Vittra skriver i #4 tycker jag att du ska ta upp detta med din socialsekreterare/handläggare! Din fostermamma behöver utblidning och ändra på sig!

Nu har jag seriöst fått nog…

Idag skulle jag, min syster och min fostermamma åka till min farfar. Dock skulle hon bara lämna av oss, sedan skulle vi åka & äta lunch med farfar, samt hans fru & hennes barnbarn. Hade på mitt ett linne som hade lite större öppningar vid ärmarna, så att bhn syntes lite. Dock tänkte jag ha en skjorta över så det skulle inte synas, hade dock inte på mig den just då. Hade bara knutit den runt midjan så länge. Hade även på mitt ett par jeans med ett hål i knät. 
Då började hon klaga igen på det jag hade på mig, började fråga om jag verkligen skulle gå med de kläderna. Först klagade hon på att man såg bhn, men jag skulle som sagt ha en skjorta över så det hade ingen sett isf. Sedan klagade hon på att det var ett hål i byxorna. Jag menar… Ett?! Visst, hade jag haft mina jeans som har typ 5 hål på båda benen, så hade jag fattat. Men vi skulle ju äta med min farfar, plus hans frus barnbarn… I alla fall, hon sa att jag antingen skulle byta om eller så fick jag stanna hemma. Eftersom att jag inte hade något annat att ta på mig som skulle duga i hennes ögon så valde jag att skita i att åka. Blev dock jätteledsen.
Sedan började vi bråka, jag blev skitförbannad och ledsen så till slut sa jag verkligen ifrån. Jag orkar liksom inte stå där och ta emot all skit som kastas på mig.
Dock så blev hon bara ännu argare när jag sa emot. Jag sa "Men jag har ju inget annat att ha på mig" typ, svaret jag fick var bara "ah men vems fel är det då?!". Som om det är jordens undergång om jag har på mig någonting jag trivs i.
Eftersom att jag fick nog så sa jag att hennes kommentarer sårar osv, då sa hon något i stil med att hon inte visste det m.m. Men hon borde ju förstå att man blir sårad om någon klagar på att man inte sminkar sig, inte vill klä upp sig och inte vill se ut som alla andra. Hon klagade också på att jag aldrig sa emot när hon blir arg och att jag aldrig sa något när hon kommenterade mitt utseende, men då röt jag till och sa "men det är inte så j*vla lätt heller" osv. Jag menar, vad ska man säga då?! Så fort man säger emot henne så börjar hon bara skälla igen.
Sedan så pratade vi, dock var det hon som skrek och jag satt där med tårar ögonen, dock försökte jag inte skrika för vet att det bara blir värre då. 

Efter en stund så går jag upp till mitt rum och får tröst av mina syskon & hunden, men sen kommer hon upp och börjar skälla igen. Min lillasyster, som är min biologiska syster & det var hon som skulle med, sa emot och grät osv. Men min fostermamma skällde på henne och sa att hon minsann aldrig skriker på mig. Men joho, det gör hon visst.
Till slut så sa hon att om allt hon gör är fel så kan hon sticka, så får vi klara oss utan henne. Hon åkte iväg någonstans, så vi var helt själva.
Allt hon gör är uppbyggt av lögner. Förra veckan påstod hon att mina "systrar"(hennes döttrar) hade sagt till henne att de tycker att jag klär mig fel osv, men egentligen hade de sagt emot henne när HON klagade på min klädstil!
Usch, jag orkar verkligen inte…
Har skrivit till min farfar nu om situationen, får se hur det blir. Både jag och min syster har tappat bort numret till vår socialsekreterare så det är svårt att både mejla och ringa. Hoppas på att han kan hjälpa oss iaf… Om vi ska kontakta socialen så får jag kolla med min fosterpappa om han har numret.
Tack till er som har svarat, det betyder mycket!

Saker har förhoppningsvis löst sig nu. Hon sa att hon inte tänker lägga sig i vad jag går med längre och att jag får klippa håret kort osv om jag vill det. Känns rätt skönt att det löste sig, även om jag fortfarande är rätt sur på henne.
Skrev mitt förra inlägg i ren frustration och menade inte att vara elak eller så, dessutom menade jag inte att skriva att det hon gör är uppbyggt av lögner. Var bara väldigt ledsen och arg just då.
Får se vad som händer sen,  hoppas på att hon inte kommenterar något mer sen.
Tack igen för era svar. :)

Vad BRA att du sade ifrån! HEJA DIG! 😃

Minns du vad din socialsekreterare heter? I så fall kan du googla på "Socialtjänst" eller "Socialförvaltningen" och namnet på din kommun du tillhör. När du hittar kommunens/socialtjänstens sida ska du kunna hitta information och telefonnummer i alla fall till växeln där du kan fråga efter just din socialsekreterare/handläggare och hens mailadress! 👍

Jättelycka till!!! och stå på dig!  

Din fostermamma verkar behöva hjälp av socialen att förstå sin roll som fostermamma bättre! De kan vara just den mellanhanden du behöver eller så kan de erbjuda er några tex familjesamtal, familjeterapeut eller något som kan hjälpa er att prata så du får fram till budskap till din fostermamma! I värsta fall kanske du behöver få byta familj om hon inte kan ta till sig alls… Men vet du, jag tror att hon kommer kunna begripa och er relation kan bli mycket bättre om hon bara får hjälp av någon annan vuxen att faktiskt förstå och lyssna på dig! ❤️

#8 Okej, tack så mycket! 🙂
Känns skönt att jag sa ifrån, även om jag inte tycker om att bråka så blev jag rätt less på att hon håller på så.. Jag hoppas verkligen att det blir bättre. Vi brukar ha ett samtal någon gång varje år om hur det går och hur vi trivs osv, kanske kan ta det när socialen kommer nästa gång! Tror dock inte att det blir förrän nästa år, men blir det värre ska jag självklart göra något åt det. Förr har jag ju inte haft någonting speciellt att klaga på, för det har fungerat ok tills nu. Därför har vi inte haft kontakt med dem jätte regelbundet mer än vid mötena och samtalen. Har börjat tröttna lite på hennes humör och att hon håller på & skäller, klagar och allt det där… Så jag hoppas att socialen tar oss på allvar och försöker hjälpa oss!

Tack för stödet & hjälpen! 

Tycker du ska kontakta dem redan innan nästa möte så de vet att du har saker du vill ta upp i alla fall, även om du inte vill göra det redan nu.

Bästa vore förstås att du sade redan nu så de får påbörja något. för det lär bli svårt för dem att hinna göra så mycket innan årskiftet ändå. Bara för att du ska slippa vänta längre än nödvändigt när du nu känner att detta bryter ner ditt mående.

kraam! ❤️

#10 Okej! Ska försöka ta & kontakta dem så fort som möjligt.
Tack igen! ❤️

Gör det! Lycka till och berätta gärna hur det går! Fortsätter hålla tummarna för dig. 👍

Alltså, för det första verkar din fostermamma ha NARCISSISTISKA personlighetsdrag!! Usch, jag blir lite förbannad över hur hon beter sig. Jag vet precis hur det känns. Klart att man inte tar åt sig av hur folk säger, men en narcissist försöker faktiskt såra personen i fråga för att på det sättet få sin vilja igenom. Det är ett kontrollbehov och en något förvrängd verklighetsuppfattning hon förmodligen lider av. 

Försök att låta hennes kommentarer rinna av dig. Om hon kommenterar något som egentligen sårar dig så FÖRSÖK att inte röra en enda min. Även om det känns på insidan. Låtsas som att du inte hör henne.. Det här är väldigt svårt men du kommer börja se hur hon egentligen fungerar. Det är enligt mig helt patetiskt att man håller på påpekar någons klädstil, är du bekväm med det så ska du gå i det. Punkt slut!

Det går inte att argumentera med en person som är som din fostermamma, det blir bara gräl och pekanden på varandras felaktigheter.En narcissist har en inneboende rädsla för SKAM, vilket innebär att de skapar en bild av verkligheten som alla i hennes omgivning måste följa. En sådan person gör allt i sin makt att allting ska stämma överens med sin ytliga bild av verkligheten. Det är himla synd att hon utsätter dig på det här viset.

Min mamma är en renodlad narcissist, och det är hemskt hur de skadar en på insidan. Den här länken har gett mig svar på väldigt många frågor när det kommer till hennes beteende. Hon stämmer mer eller mindre in på alla de 24 karaktärsdragen. Det är intressant läsning för alla som är nyfikna på hur en narcissist fungerar --> http://vuxnabarn.nu/narcissism/den-narcissistiska-mammans-karaktarsdrag/

Här är hur du ska förhålla dig till hennes beteende: http://vuxnabarn.nu/terapi-och-sjalvhjalp/hur-skyddar-man-sig-medlemmarna-berattar/

http://vuxnabarn.nu/terapi-och-sjalvhjalp/overlevnadsmanual/

Det här är väldigt lärorikt, hoppas att detta kan stå till tjänst med hur du i fortsättningen ska hantera denna människa.. :) kram kram kram !!

#12 Jadå, ska skriva här när det händer något. Kan vara skönt med lite stöd, kommer verkligen inte klara detta själv för är så j*kla instabil just nu, känner jag… Längtar bara till skolan där mina kompisar uppskattar mig och där vi har kul och faktiskt tycker om varandra på riktigt, inte trycker ner varandra osv… Vissa dagar önskar att jag kunde vara där dygnet runt, faktiskt. :(

Kan skriva lite kort om det som har hänt det senaste:
Min farfar läste mitt meddelande(skrev privat på fb) och han skrev att han tycker att det låter jobbigt, att vi ska prata osv och sen frågade han om det är lika illa för min bilogiska syster och min fostermammas döttrar, och jo, det är det ju. Men det blir inte bättre för det och jag tycker inte att man kan försvara henne p.g.a det.
Vi pratade igen dagen efter och min farfar sa att han tycker att jag borde tänka mer på att hon är stressad p.g.a att hon jobbar osv, och att jag borde tänka på att sköta mig här hemma. Vilket jag gör, DOCK så ser min fostermamma endast när jag gör ngt fel och inte när jag gör ngt bra, om jag t.ex. inte har tömt diskmaskinen eller hjälpt till med annat på ett tag så blir hon arg, men om jag gör det frivilligt och hjälper till mycket är det knappt att hon märker det. Ibland händer det, men det är inte ofta som hon uppskattar hjälpen hon får trots att "det är så otroligt synd om henne som sliter och jobbar" osv. Blir lite less på det.
Ska i alla fall träffa min farfar på lördag tillsammans med min syster, vi ska ut & julhandla och äta osv. Då ska vi prata mer med honom om hur vi har det, vågade nämligen inte förklara så utförligt i telefonen och det kan vara därför han inte riktigt förstår.
Han sa att han inte vet hur vi ska göra, men om vi inte kommer fram till någonting på lördag så kontaktar jag socialen så fort jag kan. För är rätt less nu, även om vi inte har bråkat någonting. Dock så är vi inte direkt glada på varandra, vilket också gör att jag mår skit, så…

#13 Läste igenom det, och det lät precis som henne! Vissa saker stämde in mer och vissa mindre, men det mesta stämde in bra i alla fall. Nu vet jag hur jag kan bemöta henne och tänka/agera själv också, tack för länkarna och stödet! ❤️
Funderar på att visa min syster länkarna så att hon också förstår lite bättre, även om hon är yngre så tror jag att vi kan läsa igenom det tillsammans ngn dag och diskutera lite. 

Betyder så, så, så mycket att ni stöttar mig! Hade jag inte fått era svar hade jag varit rätt hjälplös just nu. Tack! (igen, hihi) 🌺

Det var så lite!! Det är inte lätt att handskas med såna här människor. Jag tycker ju att det bästa är ett ordentligt avstånd i och med att personen i fråga inte vill se sina fel eller brister - de har ju inga ! (enligt dem själv förstås..)

Min syster och jag har lärt oss att hålla vår mamma på en väldigt ytlig nivå vad gäller vår kontakt till henne. Vi berättar aldrig när vi har det svårt eller vad vi går igenom - då blir det katastrof. Hon ringer runt och beklagar sig, gör saken 100 gånger värre än vad det egentligen är..  Ringer flera gånger om dagen och frågar om man gjort det hon tycker för att saken ska bli bättre, om man inte gjort det så blir hon förbannad och tycker att man får skylla sig själv.. Slår liksom helt fel när man räcker ut en hand för att få stöd och istället får man bara mer problem. 

Man ska bara låtsas som att allt är frid och fröjd :P det är hemskt, men det är den lättaste utvägen ! haha

Jag hoppas att ni inom en snar framtid kommer på någon bra lösning på detta, jag lider verkligen med dig. Det gör ärligt talat ont i mitt hjärta och jag får en känsla av en klump i halsen när jag tänker på att du har att göra med en sån här människa. Det är beklagligt.

Ta hand om dig nu, kram kram ! :)

Lycka till Kardor! Tänker på dig och tycker du är supertuff som vågar se och ta tag i din situation! Förhoppningsvis är din fostermamma inte fullt en så  utvecklad narcissist utan ni mest bara missförstår varandra.. eller rättare sagt.. hon dig och inte inser än vad hon gör mot dig. Och förhoppningsvis blir allt annorlunda och bättre när hon väl inser och förstår bättre hur saker egentligen är. *håller tummarna och hoppas för dig*

Förövrigt vill jag gärna bara tillägga att det är både normalt och vanligt att tonåringar känner mer och närmare gemenskap med kompisar under en längre period. Det är liksom en del av att växa upp och bryta sig loss från barndomen och bli sin egen vuxna individ. Vänner kan bli långt mycket viktigare än familjen för många ett tag till och med. Det är lite sorgligt kanske, men behöver varken vara fel eller dåligt. Har bra kompisar som stöttar varandra på ett bra sätt kan det istället bli en mycket positiv del att landa i ett tag när man liksom är mitt emellan vuxen och barn. Och det är nog lite den naturliga utvecklingen som gör att det är så vanligt med kollektiva boendeformer för ungdomar som studerar till exempel (studentkorridorer, delar lägenhet osv osv). Det är liksom ett mellanläge mellan att vara barn i en familj och att vara sin egen. :)

Stoor kram och fortsätt stå på dig vännen!  ☀️

Jag har helt ärligt glömt bort denna tråden.. Har haft så mycket att tänka på osv, har varit aktiv på iFokus, men tråden har fallit bort lite tyvärr.

Tänkte i alla fall uppdatera er lite om vad som har hänt, det har inte blivit särskilt mycket bättre utan har det som jag hade förut. 
När jag och min lillasyster var med min farfar i stan pratade vi lite om situationen, hur vi kan göra den bättre osv. Vet egentligen inte vad vi kom fram till.. Allt är så luddigt just nu, men det kanske är jag som inte riktigt hänger med bara haha.
I alla fall, vi pratade lite om det här med socialen & BRIS, men farfar tror inte att socialen kommer göra någonting tyvärr. Och helt ärligt känns det inte så för mig heller, det känns inte som om de kommer ta mig & min syster på allvar om vi pratar med dem. Speciellt med tanke på att de har varit hemma hos oss så många gånger och pratat med oss, och då har vi liksom inte sagt något dåligt direkt..

Kan ju säga att kommentarerna fortfarande är lika illa. Blev tillsammans med en tjej för 2 veckor sedan som jag verkligen tycker om så otroligt mycket, hon finns här och bryr sig verkligen om mig även om jag inte är så bra på att prata om det som är jobbigt just nu. Hennes stöd betyder allt verkligen.
Men min fostermamma… Nä vet inte vad hon håller på med helt ärligt. Hon har till exempel sagt "Men varför har du ett så stort behov av att visa andra vilken läggning du har?", innan jag blev tillsammans med min flickvän. Sedan, ett tag efter att jag blev tillsammans med min flickvän frågar min fostermamma "Hur kan du vara så säker på att du är bisexuell?", trots att jag inte har kommit ut som någonting… Är inte säker på min läggning och enligt mig spelar det ingen roll, jag har en flickvän och kärleken är äkta. Så jag ser ingen mening med att komma ut som någonting, jag är kär i min flickvän och det är det enda som räknas. Därför sa jag "Det är jag inte…" till min fostermamma, som svarade något i stil med(minns inte exakt) "Men du har ju aldrig skaffat pojkvän, det normala är ju att man som ung tjej vill ha kille bla bla bla" Ursäkta va?!… Sen sa hon något i stil med att det är väldigt trendigt att vara homosexuell nu för tiden, öööh..? Det är ju inte alls så att utvecklingen går framåt och folk vågar komma ut, nej nej. Utan folk säger att de är homosexuella för att andra gör det. Jo tjena.
Sedan dess har det väl varit hyfsat lugnt, tills jag hade varit på filmkväll med min flickvän & hennes 3 kompisar och kom hem med två sugmärken på halsen(tar inte upp det som hände hah, för det hör inte hit). Då blev det krig kan jag ju säga.. Först frågade min fostermamma om jag kunde förklara vad det var jag hade på halsen jätteargt, jag blev såklart chockad… Sen skrek hon samma sak och sen sa hon lite till, kommer inte ihåg exakt vad hon sa då. Lite senare säger hon "Om jag ser ett sugmärke till drar jag in ditt studiebidrag"…

Alltså jag orkar inte med det här länge till… Kände att jag behövde skriva detta nu, för jag mår så sjukt dåligt just nu.
Tack igen för ert stöd, det gör mig glad att ni bryr er! Och förlåt för ett dåligt formulerat inlägg, är så sjukt trött just nu….

Om du tror att soc inte kommer att tro dig, varför inte spela in henne?

#18 Har funderat på det några gånger, men är så osäker på om jag kommer få tillfälle till att göra det på något sätt.. Vet inte riktigt hur jag ska göra isåfall, får helt enkelt klura lite! Tack för tipset. :)

#18 Spela in henne är ett bra tips! Det kan du göra på mobilen helt enkelt. Klura bar ut hur du får igång inspelningsfunktionen eller leta upp en app som gör det. så du bara kan trycka på den ikonen för att det ska börja spela in vad som sägs i rummet så att er konversation spelas in!

För oavsett vad din farfar tror, behöver du göra vad du kan för att få en förändring, och så länge du inte pratar med soc har dem ju ingen möjlighet att veta vad som pågår och kan heller inte hjälpa dig! 

För övrigt är det inte alls ovanligt att relationer ändrar sig under tiden när man är i tonåren och även om man haft en bra relation tidigare kan det ha ändrats nu ändå. Det vet soc om också. Så snälla ta kontakt med dem vännen.

Och som vilda vittra skrev, spela in nästa gång hon skriker och bråkar med dig. Helst när hon bråkar med dig om din läggning och sexualitet. för där är hon direkt olaglig när hon vill få dig att ändra läggning, då diskriminerar hon dig eftersom du är i en utsatt situation och ni inte bara utbyter åsikter utan hon försöker tvinga dig till att ändra dina känslor.

Kämpa på ! Ge inte upp! Stå upp för dig själv! Du har rätt att må bra i ditt liv! Det är ju därför du är i fosterhem till att börja med! 

Kram ❤️

Hur går det för dig TS?

Undrar jag med…  🌺

Nu har jag lessnat totalt… Vill bara härifrån, trivs bara mindre och mindre hemma. Allra helst hade jag velat byta fosterhem eller ev. få hjälp med att få lägenhet eller så. För jag vill verkligen inte bo kvar.

Det går väldigt dåligt, skulle jag väl säga. Min fostermamma är likadan, och det känns som om det bara blir värre & värre. Igår blev jag helt ignorerad vid matbordet av henne, jag vet inte varför men man märkte verkligen hur sur hon var på mig. Dessutom har hon gått och varit jättesur på mig de senaste veckorna, har knappt pratat med mig, varit sur när hon har pratat med mig osv. Jag märker väldigt tydligt på henne när hon är sur, och nu är det illa.
Vi pratade lite idag, och jag blir så himla arg…

Först kan jag börja med att jag går en yrkesinriktad linje på gymnasiet. Jag har även valt att lägga till naturvetenskaps ämnen, alltså matte, fysik och kemi. Tycker att det är roligt med fysik och kemi, men matten kommer jag förmodligen inte klara av… I alla fall, ska även läsa Svenska 3 och Engelska 6 som är två individuella val man kan välja, som jag då läser i tvåan och i trean sedan. (engelskan i tvåan och svenskan i trean)
Nu är det såhär att jag mår väldigt dåligt, misstänker att jag lider av en depression. Dock tvingar jag mig att gå till skolan varje dag, men det är för att jag 1, inte trivs hemma och 2, för att mina vänner och min flickvän får mig att må bättre. De får mig alltid på bättre humör, finns ALLTID där och stöttar och lyssnar när jag behöver det! Är så otroligt tacksam för det. Utan dem hade min depression djupnat ännu mer, och den är förmodligen ganska illa. Jag själv brukar inte bry mig så mycket om hur jag mår, men med tanke på hur skit jag har mått det senaste så känner jag att jag måste få hjälp….
Kan börja med att skriva att min fostermamma inte låter mig hoppa av, trots att jag inte förstår, trots att jag mår psykiskt dåligt av all stress pga det jag måste göra i skolan! Visst, kraven ökar och det vet jag mycket väl. MEN: Jag kommer inte klara av ännu mer press på mig när jag ska läsa flera kurser till, som dessutom är jättesvåra! Ja, kurserna i tvåan och trean kommer inte heller bli så jätteenkla, men jag tror att jag kommer klara av de åtminstone. Och dessutom underlättar det ju om jag inte har sjukt mycket att göra. Eller hur? Så hoppar jag av naturvetenskapen och läser upp de kurserna efter gymnasiet, kommer jag må så mycket bättre och kommer orka med att faktiskt fokusera på min yrkesexamen. Anledningen till att min fostermamma inte låter mig hoppa av är att jag endast har börjat med fysiken och bara har läst den i tre månader, men på den tiden har jag verkligen märkt att jag inte klarar av det. Vill ta tiden när jag har tagit examen att läsa de kurserna, då har jag ju mycket mer tid och kan fokusera på endast de kurserna. Det kan jag absolut inte nu på gymnasiet då jag redan har en massa att göra. Min fostermamma förstår verkligen inte att det blir för mycket för mig om jag har massor att göra samtidigt, den här terminen har varit alldeles för mycket för mig. Har haft flera projekt, ett nationellt prov och dessutom tog vi ett förarbevis. Alltihopa var under tre veckor, de la allt ihop så att man blev jättestressad och fick panik för att man inte visste hur man skulle hinna med! Det löste ju sig, men tänk då om jag läser naturvetenskapen…
I alla fall, åter till det med hjälpen:

Det första jag måste få hjälp med att få det bättre i familjen. Antingen att jag flyttar eller bor kvar och då att socialen pratar med mina fosterföräldrar. Oavsett vad så måste jag ju kontakta socialen, vilket jag ska försöka göra så fort som möjligt. Har som sagt inte kvar min socialsekreterares nummer, hade en lapp med det förut men den är borta. Ev kan min syster ha en likadan, så ska se om jag hittar den istället! Kan man kolla upp det på något annat sätt, om det skulle vara så att jag inte hittar lappen? Minns att någon av er skrev någonting om det, men orkar inte leta upp det just nu hehe. ;)

Sen måste jag även söka hjälp för att må bättre psykiskt.. Jag tror att om jag får det bättre gällande familjen så kommer mycket bli bättre, men jag lider ju fortfarande av depressionen och tror knappast att den försvinner för det. Så ska försöka ta och boka ett möte med kuratorn på skolan när han är där, samt prata med min mentor. Vill ha så mycket stöd som möjligt för att ens klara av det här… Tror att det blir mycket lättare att hantera om jag känner att det finns personer som vet hur jag har det(har det redan, men mina vänner och min flickvän kan ju inte hjälpa mig mer än att säga vad de tycker jag ska testa göra, och finnas där och lyssna såklart). 

Tror ni att det finns en möjlighet för mig att få flytta så fort som möjligt?
Tillsammans med mina vänner har jag kommit på hur jag kan göra tillfälligt, så att jag kan kontakta socialen i lugn och ro. 
Funderar på att ta med lite kläder och det jag behöver i övrigt till skolan, och sedan följa med någon kompis hem(vet att jag har några jag är välkommen till, känns skönt. De har själva sagt det och är väldigt glad för det!). Utan att säga någonting till mina fosterföräldrar, och då även kontakta socialen och förklara läget. Och dessutom säga att jag inte vill bo kvar längre, för jag borde väl ha rätten till att byta familj om jag inte trivs hos den jag bor i..? Hade ju varit en annan sak om jag hade bott hos mina biologiska föräldrar, kanske har tänkt helt fel men det är så jag har tänkt lite kring det.
Så alltså tänkte jag kontakta socialen, och dra hem till en kompis och bo där ett tag tills situationen har fått en lösning. Vill verkligen inte vara hemma längre, får ångest så fort jag tänker på att vara hemma.. Samtidigt, på grund av depressionen, vill jag bara ligga i sängen hela dagen och skita i allt. Men hade jag gjort det hade jag istället fått ännu starkare ångest bara för det, så jag tvingar mig själv. Det är svårt dock… Har varit väldigt nära att jag har stannat kvar i sängen flera gånger… :/

Tillbaka till det om familjen: Tror ni att det låter bra att göra så? Isåfall blir det ju tillfälligt att bo hos en kompis, ska isåfall bara vara där tills socialen är kontaktade och har kommit på hur vi ska lösa situationen.

När min socialsekreterare var här sist gång nämnde hon någonting om att jag måste fylla i något typ av tillstånd för att få bo kvar i fosterhemmet när jag fyller 18. Vad händer om man inte fyller i och skickar in det? Får man inte bo kvar då, om jag har förstått det rätt? Mina fosterföräldrar kommer ju förmodligen hjälpa till med det, men undrar bara.. Och eftersom att jag blir 18 borde jag ju kunna bestämma själv om jag ska flytta, eller? Funderar på att stå ut tills jag fyller 18, att jag då försöker skaffa en studentlägenhet inne i stan(tänker då på att det ska vara lätt att ta sig till skolan, om det nu finns lediga lägenheter såklart). Och då försöka skaffa ett extrajobb så att jag får en inkomst. Skulle det fungera tro…? 
Känner att texten mest är mina tankar, men ni får jättegärna skriva hur ni tycker att jag ska göra! Är jättetacksam för att ni hjälper till och kommer med råd, tips och stöd. Det underlättar så mycket för mig ska ni veta, så tack!

Gud vad långt det blev, hoppas att ni orkade läsa igenom allt…
Vad kan jag göra åt det här? Vill verkligen slippa bo i ett hem där jag inte blir uppskattad, där jag inte blir accepterad som jag är, där jag inte får min röst hörd, där min fostermamma bara är arg på mig hela tiden och där en massa krav jag inte kan nå upp till hela tiden ställs..! Jag kan inte göra allt på en gång, jag kan inte klara av att göra allt. Jag har svårt för många saker och det måste hon acceptera. Om hon istället hjälpte mig med hur jag ska göra istället, hur jag kan göra för att lära mig bättre osv, istället för att skälla, hade allt varit så mycket enklare..
Tack för all hjälp, igen! Är superglad för att ni hjälper mig. ❤️

Familjen du nämner att du gärna får bo hos i en övergång, skulle inte dem kunna tänka sig att bli din fosterfamilj ett tag istället? Speciellt om det bara handlar om ett tag tills du fyller 18?

Skulle kunna kolla om det skulle fungera. Har två kompisar som har sagt att jag är välkommen hem till dem, annars tror jag att min faster skulle tycka att det är okej att jag bor hos henne. Det handlar ju bara om lite mer än ett halvår i så fall, eftersom att jag fyller 18 i januari. Så det skulle nog fungera. Tror dessutom att min faster skulle förstå om jag vill bo kvar där tills jag går ur gymnasiet åtminstone.. Då har jag ju en utbildning & har större chans att få jobb och så då.

Fast egentligen vore nog det allra bästa för dig om du fick en annan Bra fosterfamilj som du fick stanna hos och plugga klart hos, både gymnasiet och ev. fortsättnings utbildning som skulle intressera dig. Något yrkesinriktad påbyggnadsutbildning eller universitetet till exempel.

Det är nämligen inte så lätt längre att få jobb med bara gymnasiet i bagaget längre. Och jag tror nog att du inte kommer vilja jobba som servitris eller städare sedan resten av livet… och t o m på de jobben vill de ha folk med högre utbildning än vad som faktiskt behövs :(

Vad går du för linje/program på gymnasiet annars? för de yrkesinriktade kan ju ibland leda till jobb i alla fall.. om det är rätt inriktning. :) (måste inte svara mig på det, du vet ju själv)

Jo håller med om det… Jag går djurvård, ska läsa så att jag får grundläggande högskolebehörighet(Svenska 3 & Engelska 6), samt att jag ska läsa matte 2a också då det kan vara bra ha. Vet inte hur jag vill göra med naturvetenskapskurserna (där matte 2a ingår, plus matte 3 och 4). Antingen hoppa av nu och läsa ett basår med de kurserna eller fortsätta läsa dem på gymnasiet. Dock kommer det som sagt bli sjukt mycket press på mig och jag är inte säker på att jag kommer klara av det. Inte med tanke på hur jag mår nu, visst kommer söka hjälp med det men får jag för mycket att göra samtidigt och det blir för mycket stress, kommer jag gå in i väggen och hjälpen kommer vara meningslös… 
Allt känns så rörigt just nu. Vet inte vad jag ska göra. 

Alltså det svåraste när det gäller utbildningen är att jag inte alls vet vad jag vill bli. Zoolog eller djurskyddsinspektör verkar intressant dock.. Förr ville jag bli veterinär, men utbildningen ligger på 5,5 år plus att jag måste läsa NV- spåret på gymnasiet för att få behörigheten jag behöver(dock är det ju inte försent att faktiskt läsa de kurser jag behöver för veterinärutbildningen och sedan söka in på SLU, och kan ju jobba några år först.). Hundförare eller ridande polis vore också kul, vet dock inte om jag måste gå hund- eller hästlinjen för att få rätt behörighet dock.. Nä gud detta är så sjukt svårt.
Anyways, min framtid var inte riktigt det vi diskuterar(eller ja, det är ju delvis det, men inte själva jobbet eller utbildningen då). 

Hur ska jag gå tillväga om jag vill byta fosterfamilj? Ska jag ringa min socialsekreterare jag har nu eller ska jag ringa någon från socialen i staden jag bor nu? För min socialsekreterare jobbar i en annan kommun, men hon borde ju kunna hjälpa mig. Det bästa vore ju om jag fick flytta till en familj i staden jag bor, för tänker inte byta skola! Trivs såpass bra där jag går nu, lagom stor skola och har så bra vänner där.. Kommer inte klara av omställningen till en annan just nu känner jag.

Det viktigaste tror jag är att du kontaktar någon av dem snarast (socialsekreteraren eller kommunens soc) så de får veta och börja jobba på saken så fort som möjligt. Kan tänka mig att din egen socialsekreterare kanske är den vägen kommunens soc kan komma att hänvisa dig, men de borde i alla fall bli involverade om du ska vara kvar i kommunen. Bästa tror jag är om du själv har en familj du vill ska bli fosterfamilj i så fall.. så ni och familjen redan är överrens.

För soc har jättesvårt att hitta tillräckligt med stöd och fosterfamiljer själva och kanske inte har så mycket annat att erbjuda dig annars, hur gärna dem än vill det.

Är det någon av dina kompisars familjer som skulle vilja ställa upp så be att få ett möte med din sekreterare och någon från soc i kommunen så snart som möjligt tillsammans med den familjen. Eller att sekreteraren kommer hem till familjen du i så fall skulle bo hos.

De kan fixa saker snabbt ibland om man har tur och själv är med och hittar familj som är bra osv. Det är inget som du har någon som helst skyldighet att göra egentligen, men det kan vara det smidigaste och snabbaste sättet för dig.

Om det känns för mycket att fixa sådant också, så ring i alla fall din egen sekretereare snarast. Inget kan hända eller ändras så länge soc är ovetandes om hur du känner och har det.

KRAM

Det är bara att ringa socialkontoret i din kommun. Du berättar att du bor hos en fosterfamilj och att du vill prata med någon som är "ansvarig för fosterhemsplaceringar". De kommer koppla vidare dig till någon som sedan tar ditt personnummer och dylikt så att de kommer åt din personakt och se vem som varit din ansvariga socialsekreterare. 

Det är jättebra att du tar tag i detta och det kommer bli bättre, även om processen att få igenom ett byte av fosterhemsplacering säkert kan kännas jobbig emellanåt så får du hålla fokus på den nytta den kommer ge dig och din syster..

Ta hand om dig nu.. :) Ciao

#28 Det jobbigaste i den här sitsen är att jag har en socialsekreterare i en annan kommun än den jag bor i. Hur fungerar det då? Tänker nämligen inte byta skola, vill verkligen inte gå igenom det, har haft det tillräckligt jobbigt med allt…
Skulle ju kunna kolla om jag får bo hos någon av mina kompisar, men det känns som att jag tränger mig på. :( men ska prata med dem i alla fall.. 

#29 Aha okej! Funderar på att göra det då, kanske blir bättre om jag kontaktar de i kommunen jag bor i. Eller?

Känner mig så himla vilsen just nu… Min fostermamma vet om att jag inte trivs hemma, hon vill prata med mig om varför jag inte gör det osv. Men grejen är ju att jag knappt orkar prata med henne, för det enda hon kommer göra är att säga emot, inte tro mig osv. Det är ju sån hon är. Dock sa hon att hon inte kan tvinga mig att bo kvar om jag inte vill det, vilket ändå känns skönt. 

"Jag är glad att det tog slut mellan er." Sa hon när jag & min flickvän hade gjort slut(vilket skedde förra veckan). Det gjorde ju inte saken bättre direkt….

Det där kan inte jag exakt veta, men det är inge ovanligt att folk är placerade utanför den "ansvariga kommunen". Det går säkert att komma fram till de socialsekreterare som vet det där även om du ringer till kommunen du bor i eller till den andra kommunen, du borde finnas med i "systemet" :P 

Jag förstår att du känner sådär inför ditt samtal med din fostermamma, du väljer ju själv hur mycket du tänker säga till henne. Det viktigaste är att du är helt ärlig och öppen med socialsekreteraren. 

Kram ciao !