Ensam fast ändå inte
Tycker det är sjukt att man kan känna sig så ensam fast man inte är det. Jag har levt ett liv utan min pappa (som har ny familj) och levt ensam med min mamma. Redan när jag var 11 år fick jag var ensam hemma för att mamma jobbade och inte hade någon som kunde hjälpa till att ta hand om mig. Men detta var när allt var bra! Började sedan när jag var 14 år så sjönk allt mer och mer. Kände mig fruktansvärt ensam, fick självskadebeteende och var på väg att ta mitt liv. Mamma lyssnade inte på mig och jag kände inte att jag kunde prata med henne om saker. Folk i min närhet (inom familjen aldrig vänner eller folk jag inte kände) sa att jag var tjock jag fick allt mer dåligt självförtroende och skar mig ännu mer. Så höll det på i ca 2 år innan jag lärde mig att hålla allt inom mig. Nu på senare tid har dock allt dragits upp igen. Min mamma kommer till mig och säger att hon vill ta sitt liv och att hon har dessa tankar rätt ofta. Min enda förälder jag har kvar säger till mig att hon vill ta sitt liv. Även känns det som att hon älskar sina katter mer än mig, det ända hon pratar om är katterna, hon lämnar sina tre hästar till mig så jag får ta hand om hennes hästar hela tiden. Hon jobbar, gullar med katterna och sitter vid datorn. Försöker man prata med henne om något så slutar det med att hon säger att hon ska ta sitt liv för alla bara klagar på henne. Hon är så otacksam och tänker inte på någon annan än sig själv. Jag har aldrig känt att jag fått något stöd när jag verklige behövt det. Jag mår så dåligt över att det är såhär hemma hos oss. Mammas sambo står ut med henne men jag förstår inte hur han gör det. Så elak som hon vart mot honom. Jag går hela tiden och är arg för allt som händer och inte händer här hemma. Förväntar mig inte någon som helst lösning på detta för tror inte att det kommer att bli någon utan lösningen kommer vara när jag kan flytta hem ifrån. Det är bara skönt att skriva av sig lite!
Jag tycker att du skriver ett brev till din mamma, och berättar precis hur du känner om henne och hur hennes beteende påverkar dig, både positivt och negativt. För det du känner, det måste sägas eller skrivas. Du kan inte hålla saker inom dig och på riktigt må bra, du kan däremot hantera hur du får saker ur dig.
Jag har varit väldigt deprimerad men är nu ur det, det gjorde jag genom att ta itu med allt som fått mig att må som jag mått. Jag pratade med mina föräldrar om hur vissa saker de gjort under min uppväxt påverkat mig i mitt liv. De fick förklara deras sida av historien. Jag kunde då förstå att deras beteende inte hade något med mig att göra egentligen, de hade ju sina egna problem och dessa spilldes över på mig.
Förutom att skriva varje dag och hur min dag gått och hur saker och ting fått mig att känna så skaffade jag även "positiv dagbok" där jag bara skrev saker som under dagen fått mig att må bra. Det kan vara så litet som att en främling log mot mig, eller hur fin himlen är när solen just har lagt sig.
Hoppas du kan ta nytta av något jag skrivit :)
Får skriva ett brev till henne och göra mig en positiv bok! Tack så mycket!
Åh, vad jobbigt det måste vara för dig! Men jag håller med om att det verkligen inte är bra att hålla inne med sina känslor. Till sist blir dem så stora att allt bara bryts ut! Jag har själv gjort det och gör det fortfarande ibland men ingenting blir bättre av det, snarare värre. Att skriva ett brev kan vara en bra idé om du känner att det inte går att nå fram till henne.
Men jag tänker även att för din egen skull, har du någon att prata med? Skulle du kunna tänka dig att prata med t ex en kurator på skolan? När jag gick i gymnasiet hade jag många privata problem inom familjen och liknande och min kurator var en räddande ängel. Det var så skönt att ha någon att prata med, som lyssnade på allt jag vräkte ur mig utan att känna att man tyngde ner personen.
/ Mia, sajtvärd för Självkänsla och Psykologi.
#3 Ja, jag har skrivit ett brev men vågar bara inte lämna över det. Måste skaffa mod. Jag har vart hos kuratorer med mera men jag har verkligen svårt att sitta och prata om allt när jag sitter med folk. Att sitta och gråta (vilket jag förmodligen kommer göra) inför främmande människor får mig att känna mig så svag. Jag vill inte vara svag, jag vill vara stark och en säker person som inte ger efter för något. Sjukt men kan bara oftast skriva av mig när det gäller sånt här..
Starta ny diskussion