Oj, tycker spontant att det låter som hans låga självkänsla kan bero på sin mor. För med sådant med mig hemifrån, skulle jag heller inte våga ställa krav på min partner. :/

Jag har inga bra råd, men tycker du var modig som ringde hans mor och faktiskt försökte reda ut det, istället för att kräva att han skulle 'fixa' det.

Jag tycker inte du ska känna behov att "ljuga" och ge osanna komplimanger osv. Oavsett om det är menat att hjälpa tror jag att halv-sanningar skadar mer än dom hjälper (iallafall i mitt eget fall :/).

Men kanske försöka att komma ihåg att berömma honom på något han verkligen är bra på, någon liten grej varje dag? Som, "tack att du lagade mat igen, du är bäst."
Jag vet att få höra något sånt skulle betyda mycket för mig. Även om maten i fråga kanske inte var så god. (Var alltid den som fixade mat, fastän jag ogillar att laga mat x) ).

Jag har också funderat väldigt mycket på det men jag har inte vågat ta upp det. Det är nog ett känsligt ämne.. =/

Jag ska absolut försöka säga de bra tankarna om honom och samtidigt vara ärlig.
Ibland tänker man ju saker som man inte säger, så ja, att komma ihåg var ett bra tips.  😉

Tror du får reda upp för honom att konflikter har ingenting med han som person att göra. Du kan förklara vad det är du älskar hos honom och att du inte klankar på honom som person då ni hamnar i konflikt och det är inte din mening att få honom att må dåligt och det finns ingen anledning att må dåligt över det heller för det förändrar ju inte vad du känner för honom och vad du tycker om hos honom. 

Hänger du med vad jag menar? "Du är jätteduktig på att laga mat, älskar din matlagning. Men din matlagning gör inte dig till den du är, det är en sak du är väldigt duktig på. Du är underbar för den DU är! Den människa jag föll för! Den som är snäll, omtänksam, (osv, vad du nu föll för och älskar hos honom).

Du kan även säga att du hoppas han vet att även om du och hans mor är i konflikt så är det inte hans fel. Osäkra människor har en förmåga att fastna i varför allt som är fel i världen är deras fel och då är det lät att ramla ned i depressions och ångestgropen. Jag vet, jag har gjort det misstaget själv. 

Hoppas det löser sig! :)

Tack för tipsen. :)

Ja, jag hänger absolut med på vad du menar. Jag har pratat lite med honom om hans självkänsla. Han sa att han var ledsen för att det blivit fel i våra konflikter. Jag sa då att han inte skulle be om ursäkt eftersom jag inte har förstått detta innan och att det är lika mycket mitt fel att det blir fel ibland.

Vi pratar ibland om konflikten med hans mor. Det är svårt att veta hur han förhåller sig till den. Han ger inte så tydliga svar. :P
Jag har förklarat varför jag är arg på henne och att det inte har med honom att göra, att jag inte är arg på honom. Jag har sagt att jag förstår att han tycker det är svårt och jobbigt. Jag kanske ska förklara en gång till att jag inte tycker han gör fel utan att jag bara är bitter på att konflikten inte gick att lösa.

Vad roligt att du gillade artikeln och att du nu förstår lite mer, det är alltid skönt när pusselbitarna faller på plats. 🙂

Du skrev "”Det är stökigt här hemma”, kan jag säga. Han går ofta direkt i självförsvar i dessa situationer eller har väldigt mycket ursäkter."

Jag tänker spontant att du istället kan tänka på att säga "JAG tycker det är stökigt här hemma." För då är det något som DU tycker och då kanske han har lättare att ta det till sig. Om man säger att "det är stökigt här hemma" så kanske personen tror att den personen stökar ner en massa, inte hjälper till hemma tillräckligt osv. Men om man säger "jag tycker" istället så kanske det kan hjälpa?

Nu är denna tråd lite av det äldre slaget, men jag vill tipsa TS om en bok jag tror kan göra susen. Egentligen vill jag nog tipsa ALLA om att läsa den. Boken heter Kärlekens Fem Språk och är skriven av Gary Chapman. Den boken kan nog svara på en hel del frågor…

LÄS DEN!!!

#6 Jag har läst den. 😉

Vi har även läst en bok som heter 7 gyllene regler (eller något sådan) också mycket bra bok.

Lite uppdatering:

Min fästman och jag har pratat om detta mycket. Han har läst mer om det för att förstå sig själv på ett bättre sätt. Han kan fortfarande bli upprörd och ta saker på fel sätt ibland. Men ofta kommer han och talar om för mig att han tog det på fel sätt. Han brukar säga "Jag tog det som att du sa X men du sa egentligen Y. Då borde jag också ta det du sa på sättet Y och inte "tolka" det som X." 🙂

Jag har också börjat märka att han säger ifrån mer. Både till mig men också till andra personer (vänner, arbetskamrater). Han berättade häromdagen att han försovit sig och att han var jättenervös när han åkte till jobbet för att alla skulle vara arga på honom. När han kom till jobbet var ingen arg och de skrattade mest åt det och sa att det händer alla någon gång. Han sa att han stannar hemma ifrån jobbet när han försovit sig eftersom han trott att alla kommer bli arga på honom och att de kommer se honom som en dålig person. Det förvånar honom att ingen tar så illa upp som han brukar förvänta sig. Säger han ifrån brukar det inte vara några konstigheter.

I och med att han säger ifrån mer och säger rakt ut vad han tycker känns det (för mig) som att han blivit lite tryggare i sig själv. Han ser också på sin dåliga självkänsa som något lite mer konkret, tror jag. Han är mer medveten om det och bara det är ju ett steg på vägen.

Jag är jättestolt över honom. 😃

Vad härligt att höra! Då går det verkligen framåt 🙂