Jag förstår ärligt talat inte hur jag lyckas skrämma iväg mina vänner. Min bästa vän sedan åtta år lämnade mig nyligen och ingen verkar intresserad av att lära känna mig på ett djupare plan, utan det är mest ytliga snack. Jag intresserar mig för deras liv, lyssnar på deras problem, en nackdel är att jag inte berättar mycket personligt om mig själv. Jag har alltid öppnat mig för fort, men nu är jag mer vaksam om vad jag säger.

Visst har jag vänner som pratar med mig, som är (verkar) jätteglada när jag hör av mig, som gärna tar en cigg tillsammans, småpratar eller så. Men det stannar där, som om vi bara vore bekanta. Tar jag intiativ att träffas är det aldrig någon som kan, men sedan får man höra att de umgåtts ändå utan mig. Tillexempel, ena tjejen jag umgås med ogillar mig något enormt, hon tilltalar mig aldrig och liknande, men hennes bästa vän är en vän till även mig så det blir ändå att vi umgås med varandra. De säger ofta att jag borde följa med dem ut och liknande, men sedan bjuder de aldrig med mig trots allt.

Till saken hör att jag har rätt god ekonomi, vilket inte mina vänner har. Med andra ord är det bara jag som har råd att göra saker som att resa bort, medans mina vänner omedelbart lägger allting på bio och godis, vilket begränsar umgänget rätt rejält. Har nog gett två-tre ciggpaket till två tjejer som slösar bort sina pengar jämt och ständigt. Eftersom jag själv röker är det svårt att säga nej när vi umgås med varandra, obekvämt om jag står och röker och de har abstinens. Vi kör på att vi ger till den som inte har, för då får vi alltid tillbaka. Men jag har alltid cigg, och alltid pengar, och de har alltid lika få cigg så jag får sällan tillbaka allt, även om jag fått tillbaka några.

Jag passar aldrig in riktigt, jag är tomboy, har inget gemensamt med tjejiga tjejer, men på min skola är de inte så utseendefixerade utan går mest efter beteende. Dessutom är alla djurintresserade så man tänker ju att det borde vara jättelätt att få många djurintresserade kompisar, men alla är instängda i sin egna bubbla och vill inte lära känna folk (eller är det jag som är sån?) Sedan mina närmsta vänner tog studenten i våras har jag verkligen ingen att umgås med.

Jag är rätt underbar om man lär känna mig, jag klarar det mesta jag tar mig an och jag vet att jag förtjänar mycket mer än vad dessa människor ger mig. Har en fantastisk pojkvän och livet är helt okej. Dessutom vet jag vart jag ska i livet och vart jag vill. Jag har bra självförtroende, helt okej självkänsla, men eftersom mina vänner inte har det funderar jag på om de tvärtom tycker jag kör ner det i halsen på dem? Min bästa vän sedan åtta år tillbaka sa i somras att hon är avundsjuk på mig för jag har så bra självförtroende, medans hon har helt extremt dåligt…

Det blev långt det här, kanske rörigt också, men kort sagt är jag så fruktansvärt less på att ställa upp, nästan alltid vara den som får betala för dem och rent utsagt bli utnyttjad för att vi ska umgås överhuvudtaget! Nu har jag tagit avstånd helt och hållet. Deras reaktion var att skicka PM på FB och fråga om de får låna pengar, vilket jag inte ens svarade på. Bytte nummer för en månad sedan, och först nu har jag brytt mig om att ge det till mina vänner. Taggade de i ett inlägg på fb och skrev att de som vill ha mitt nya nummer, får säga till - ingen av mina "vänner" hörde av sig, förutom gamla vänner som inte går kvar på skolan. Min "bästa vän" hörde inte heller av sig.

Vad sjutton gör jag för fel? Blir galen.