Orkar jag öppna detta såret just nu? Jag tror att jag kan behöva det.

Jag har egentligen helt ok självförtroende. Jag är ganska övertygad om att jag kommer klara det mesta i min väg. Jag menar.. hittils har jag ju överlevt 100% av alla dåliga dagar, det är väl ändå bra statistik, right? Samtidigt vet jag inte om jag vill överleva alltid.

Jag får en hel del positiv feedback. Egentligen borde jag ha skitbra självkänsla. Tex har jag många vänner som tar mig för den jag är och är glada att berätta för mig hur bra människa jag är. Speciellt en har faktiskt påverkat mitt eget beteende - jag anser inte att jag haft tendensen att trycka ner folk för att lyfta mig själv utan jag har satt en slags heder i att acceptera människor och försöka se eventuella ''fel'' från deras sida, däremot är jag inte sen i att fråga om saker och ibland ifrågasätta, för att jag undrar hur de menar eller varför de gjort som de gjort etc. ibland har jag nog inte lyckats vara tydlig med att det är en icke-dömande och nyfiken frågeställning.. hur som helst. Jag brukar inte döma folk. Men den här vännen har påverkat mig till att börja gå ett steg längre - att faktiskt säga till någon att ''du, din tröja var jättesnygg!" om jag nu tycker det. Istället för att bara uppskatta i tyusthet.. fast ibland tror de nog att jag är ironisk. Min kompis lyckas alltid låta så översvallande glad. Det gör inte jag.
Var var jag..? jo just det. självkänslan.. Jag är värdelös. I mitt huvud är det ett faktum att världen vore en bättre plats utan mig.

Jag har gett ut en bok. Jag har till och med blivit utvald och övertalad att öht skriva boken.. hur ofta händer det? Motiveringen var att jag är en intressant person som skriver bra, har en fantastisk kaninhållning (bokens tema) och är insiktsfull, tålmodig och förstående. En del av detta höjer självförtroendet förståss, men mycket borde ju höja självkänslan också.. Jag får ofta väldigt översvallande positiva kommentarer om boken. Jag har inte fått en enda negativ kommentar. Jättemycket uppskattning. Från helt opartiska människor dessutom..om man nu kan vara det. De känner mig inte och har ingen anledning att ljuga.

Jag har varit i en extremt hetlevrad diskussion på ett forum - vilket ju ofta förekommer på en del forum - där hela diskussionen till slut fick raderas. Jag skötte mina kommentarer så pass väl trots påhopp och olika åsikter att jag fick en hel del nya vänförfrågningar och ännu fler uttryckligen imponerade kommentarer i en ny tråd. Även från de som hade en annan åsikt i sakfrågan. Jag måste erkänna att det kändes väldigt bra att få den stora massans försäkring och försvar mot den som betett sig ohyfsat. Och det även efter att jag till slut tappat tålamodet och svurit åt honom. Och på engelska vilket inte är mitt modersmål. En sån sak borde ha höjt  självkänslan.. och gjorde det ett tag även om jag hade lite dåligt samvete över att ha startat bråket, utan att mena det.

Jag studerar,  jag har en plan för mitt liv och hur jag ska kunna må bra så småningom. Jag har - tydligen - en exemplarisk djurhållning.

Jag hjälper väldigt gärna människor jag känner och är extremt lojal mot vänner. Ett av mina värsta minnen är när jag sårade en vän. Men det ska jag inte gå in på nu.
Jag kan ändå säga nej. Det har jag varit tvungen att lära mig eftersom det finns de med väldigt starka hållhakar på mig som gärna skulle utnyttja mig till döds - och nästan har lyckats ett par gånger. Jag mår fortfarande dåligt när jag sagt nej till någon och gör det helst inte. Då säger jag hellre ''kan vi ta det imorgon istället?" eller så. Kompromissar. Men jag kan och jag vet mina gränser. Jag försöker väga lite ''hur mycket behöver de detta från mig?" och ''hur mycket kostar det mig (i energi/behov) att göra detta för dem?" för att kunna rättfärdiga ett nej inför mig själv.

Jag har också lärt mig att be om hjälp. Jag gör det inte gärna.. och det är inte ofta jag behöver hjälp rent materialistiskt. Men jag vet någonstans att de flesta mår bra av att kunna hjälpa någon, även om det bara handlar om att lyssna i telefonen en timme. Jag är öppen om hur jag mår med de jag anser är mina vänner. Jag har slutat försöka dölja mitt mående, men samtidigt försöker jag ta mig upp ur det om jag mår dåligt och undviker till varje pris att utnyttja tex depressionen för att få som jag vill. Jag säger inte "jag mår skit, kan vi inte spela spel?" om jag vet att personen inte har tid eller har nåt annat planerat. Däremot kan jag säga "Har du lust att spela lite?" eller så om jag inte vet att de är  upptagna, oftast vet ju vännen att jag är lite låg den dagen. Och jag kan lita på att de säger ''nej'' om de inte har tid, det är aldrig några sura miner eller så. Ibland har man tid ibland inte. Så det är väl rätt normalt.

Jag vet att jag som person gör mitt bästa för att vara ärlig (falskhet och manipulativitet är något jag absolut inte vill förknippas med.) och undvika missförstånd. Jag försöker se saker från flera vinklar och välja den minst ondgörande om jag ställs inför något. Det kan vissa  provoceras av, när jag liksom agerar djävulens advokat. Jag vet vad jag tycker och oftast varför jag tycker si eller så, men jag kan ändra uppfattning om jag möter logiska argument eller så. Jag accepterar att andra tycker på andra sätt och jag förväntar mig att min åsikt också ska respekteras.

Jag provar ofta nya saker och lär mig lite grunder. Jag har lärt mig svetsa lite smått, jag har byggt en ässja, en bälg och smidit järn själv. Jag har provat på lädersömnad, krukmakeri och målning och teckning  i olika matrial och grejjer. Nu försöker jag odla.

Jag försöker hjälpa så gott jag kan. Jag har plockat upp liftare och bjudit dem på kvällsmat och en sovplats när vägarna stängts av och de inte kunde komma någonstans. Jag är lojal, står upp för vad jag tror och tycker, lämnar tillbaka vad jag lånar och tror att de flesta människor i grunden är goda. Idag har jag lagat mat, städat, byggt grejjer, bjudit på efterrätt, handlat osv. Jag vet att jag vill väl och jag vet att om  jag träffat någon annan som är precis som jag är nu, så hade jag tyckt om den personen. Jag strävar efter att kunna lägga mig på kvällen utan att ha sårat eller utnyttjat någon, och utan att ha gett mer av mig själv än jag orkar.

Så varför känner jag mig oduglig? Varför tycker jag att jag är en lat, hemsk ovärdig människa? Att världen vore en bättre plats utan mig? Att jag aldrig gör tillräckligt? Varför känns det som att om någon bråkar är det mitt fel, trots att jag inte ens är i närheten? Det känns ibland som att jag klandrar mig själv för allt ont i världen, alla krig, svält, miljöförstöring… mitt enda sätt att gottgöra för luften jag andas skulle vara att rädda universum. Varje dag.. och även om jag gjort det hade det nog inte räckt.

Och hur ska jag få bättre självkänsla när jag egentligen vet att jag är lika bra som någon annan, men ändå känner mig  som ett odugligt avskum?