Idag har inte varit en bra dag. Det var på jobbet och en kollega som sa att h*n hade en sak denna märkt. Jag trodde jag hade gjort något fel i rutinerna när jag jobbade, det var dock inte det. Utan jag fick höra att min kollega hade märkt att jag har arbetserfarenhet, men att jag fortfarande hade mycket att lära. Min kollega förklarade att en annan kollega som kommit för att hjälpa oss med jobbet. Jag råkade under ett tillfälle stå vid stationen där kollegan som skulle hjälpa oss var, skulle hämta en sak. Då säger ledaren för den platsen att jag kunde börja, och jag fattade nada då jag inte skulle vara där. Så frågade kollegan som skulle hjälpa oss om jag skulle göra det eller om denne skulle göra det. Vederbörande sa jag kan göra det. Ok. Men där hade jag tydligen gjort något fel enligt min kollega dom påpekade detta. H*n menade att den andra kollegan som skulle hjälpa oss får krupp på sådant. För att det ser ut som att jag inte hade något att göra. Och det ska se ut att jag har saker att göra konstant. Och att kollegan sa detta för att denna bryr sig. Och efter det så var hela min dag förstörd, kanske minst en eller två veckor kommer vara förstörd av detta. Jag känner hur min hjärna nästan skrumpnar av olust efter detta, och att jag blir som när jag var barn igen. Jag gör allt! Jag försöker vara så bra jag kan, och med dessa "hårda" ord så känner jag mig rent ut sagt värdelös. Jag vill sätta mig i ett hörn och bara gråta, men som när jag var barn så känner jag bara att jag har tårarna brännandes bakom ögonen och inga kommer. Vad ska jag göra för att slippa känna på detta viset? Hur ska uag bearbeta denna känslan som kommer? Kan någon relatera till detta?