Storhelg idag, så tankarna som vanligt kommer fram, varför har jag inte några vänner/flickvän? Vad gör alla andra så mycket bättre än mig?, och vad gör mig så mycket sämre? De eviga frågorna som jag aldrig kan komma på nått svar på, och gör mig deprimerad såna här dagar.

När vi badade bastu igår berättade mamma att hon hade fått reda på att jag kramade om vaktmästaren i vårt höghus. Hon frågade om jag var kär i honom och sådana saker. Vi brukar prata ganska mycket när vi ses han och jag och det blir när vi ses ute i trapphuset eller ute på gården.

Det är negativt om man blir illa behandlad och och om man ser att andra accepterar det. Men då är det nog bra att försöka göra den eller dem som gjort fel och alla andra som bara tittar på som om ingenting hade hänt uppmärksamma på att det inte är okej.

Fortsättning från #3

För jag tror att om man accepterar att bli illa behandlad så kan det vara skadligt för ens egen självkänsla. För då är det nog risk att man kommer in på det tankesättet att ja dem har nog rätt och jag har nog fel. Och det i sin tur kan nog leda till att man blir mer och mer hämmad och att man blir mer och mer rädd för att säga och göra saker. Men man ska ju veta det att bara för man är ensam om en åsikt och har alla emot sig så behöver det absolut inte betyda att majoriteten har rätt.

Men man kan ju klart känna sig ganska liten och utsatt om man hamnar i den situationen. Och jag vet hur dant det är för jag har själv blivit utsatt för det vid upprepade tillfällen och det är verkligen inte roligt.

Min familj accepterar inte att jag är trans.

#5 Så tråkigt.

Begick ett misstag på jobbet igår som kunde slutat illa, nu gjorde det inte det men jag kan inte sluta älta det och sparka på mig själv för det borde inte fått hända. "Chefen" under den riktiga chefen så att säga ringde och sa att jag inte skulle vara ledsen eller slå mig själv för visst gjorde jag ett misstag men jag gjorde allt rätt för att rätta till det och alla har de gjort misstag, enligt honom, ingen såg ner på mig för det enligt honom utan jag skulle ta det som en erfarenhet att lära av (första gången jag hade ansvaret för den delen av jobbet, är vikarie). Dock har jag ångest över att jobba igen och se mina arbetskamrater i ögonen.

Hur slutar man må dåligt över ett misstag? Hur lär man sig fokusera på nuet och framtiden istället? Hur lär man sig att strunta i vad andra tycker om en? Jag har alltid varit en person som håller sig i bakgrunden och undviker att göra eller säga saker bara för att jag är rädd för att göra misstag. Min självkänsla har nått absoluta botten……..

Nötter på arbetsplatsen. 😈