Första inlägget jag gör på den här sajten, men jag har smugit runt lite i trådar men ej gjort mig synlig.

Jag har under några år fått jobba på min självkänsla och självförtroende. Ett tag var det hemskt då jag satt och grät på lektionerna i skolan för att jag verkligen inte förstod vad som frågades efter och det tog en hel del på självkänslan. Man såg att alla andra satt och skrev för fullt medan jag själv satt och läste uppgiften i hopp om att förstå. Inte heller vågade jag fråga om hjälp, för då såg jag bara dum ut. Att prata överhuvudtaget var inte min starka sida för jag var rädd över vad som hända skulle. I och med detta hade (och har) jag inte många vänner. Och det var också då jag fick diagnosen autismliknande tillstånd. Samtidigt som jag inte visste vad det innebar så var det en lättnad att få ett "ord" på varför jag var som jag var. Det förklarade inte min hemska förmåga att lära mig saker men det förklarade mycket mer. Detta gjorde att jag kunde jobba mer med mig själv, vilket jag nu har gjort i fyra år. Lyckades inte ändra mig något nämnvärt förrän början av 2014, samma år som jag hittade livsglädjen, något att leva för - konserter. Under 2014 gick jag på 12 konserter och såg över 30 band. Under 2014 vågade jag gå på konserter själv, något som jag aldrig kunde föreställa mig hända, och jag sträckte på mig och var stolt över mig själv och min musiksmak. Åkte iväg själv till Stockholm och så vidare. Det var då jag fann mig själv.

Idag vet jag vem jag är, jag vet vad jag vill (har väldigt många drömmar och mål) och jag vet vad som gör mig glad.

Men jag har börjat fundera lite. Jag bryr mig inte om vad andra tycker och tänker om mig längre och har fått mycket bättre självkänsla, men jag bryr mig om vad jag tycker. Alltså väldigt självkritisk. Jag kan inte säga att jag är riktigt bra på något, typ att fotografera som jag älskar att göra, men jag kan säga att jag har en sjujäkla bra musiksmak (för det har jag ;)). Man ser överallt folk som säger "Fan vad bra jag är" medan jag säger "fan vad bra jag är .. på vad?". Visst är jag bra, jag lever ju. Men jag kan inte sätta ord på vad jag är bra på. Under gymnasiet fick jag tips från både kurator och diverse lärare att säga till mig själv vad jag är bra på, samtidigt som de då rabblade upp en massa exempel men aldrig att jag kunde se mig själv som bra på något av det.

Är detta något som kommer bli bättre med tiden? För jag kan inte minnas när jag senast kunde säga något jag var riktigt bra på. Hör aldrig från någon annan heller att jag är bra på något annat än att fotografera, liksom som en bekräftelse som de flesta behöver här i livet haha.

I och med min autism så har jag begränsade intressen. Jag har några få men är väldigt insatt i dem. Intressena är musik (och konserter), hästar, kaniner och fotografering. Men jag är inte bra på något av dem, mer än att gå på konserter .. det är jag jäkligt bra att gå på haha!

Hur gör jag för att hitta något jag är bra på? Eller hur ska jag få mig själv att förstå att jag är bra på det jag inte tror att jag är bra på? Eller måste jag vara bra på något? Fast det kanske är bra att känna att man är bra på iallafall något, även om jag idag mår mycket bättre och känner mig mer självsäker än vad jag gjorde för bara ett år sedan. Vet det där om att säga det högt för sig själv men jag tror verkligen inte på vad jag säger, bara skrattar efteråt haha.

Det var väldans vilken lång text det blev, och rörig. Men det var skönt att få skriva av sig lite iallafall, och så önskar jag då lite tips och råd!