Kan INTE sluta tänka, undrar om någon skulle vilja bolla lite tankar med mig?

Jag vet inte om någon annan kan förstå min frustration

Jag har en snäll mamma, en mamma som älskar mig samma sak med pappa

jag var ett problembarn(deprimerad, aggresiv) när jag var liten, som 14 år tvingades jag flytta bort till ett internat i en stad jag aldrig varit i förut det var inte mitt hem!

det fanns personaler där dygnet runt, och regler. Gå upp 8 på morgonen gå och lägg dig klockan 20.00 Jag träffade nästan aldrig mamma och pappa

genom åren har jag inte fått flytta hem jag har alltså vart en tonåring på vift olika stödboenden någon kvinnas hem jag fick bo i ett tag

Nu är jag vuxen mina syskon har växt upp hemma dem har rest utomlands med mina föräldrar resor mina föräldrar aldrig ens frågat mig om jag ville följa med på

dem har fått priviligiet att växa upp som syskon med en mamma och pappa närvarande.

Jag vet inte om det är för mycket att begära men nu när jag lever utan stöd i en egen lägenhet som ung vuxen och fått tillfälligt problem med pengar så vill inte mamma hjälpa mig

Hon säger bara " Det är därför du ska ha stöd, jag har sagt det här förut jag kan inte finnas där för dig dygnet runt jag är din mamma inte din stödpersonal"

Och jag blev arg då och sa "Mamma jag ber dig aldrig om hjälp och nu när det väl händer hänvisar du mig till någon annan igen"

Jag har inga bekanta, inga vänner ingen och fråga. Men tänker inte fråga henne igen jag vill inte höra det igen.

Kan någon förstå min ilska som finns där någonstans över hur allt blivit? ¨

har aldrig hört om någon som vart i denna sits men ville mest skriva av mig.

(skrev samma inlägg på socialt.stöd ifokus)