Förr tyckte jag att det var jobbigt. Det var mycket viktigare då med vad andra tyckte om mig.

Nu kan jag mer ta kritiken som något positivt och känna att det faktiskt är bra att veta att man kan förbättra sig.

Tycker jag kritiken av någon anledning inte är riktig så har jag numera förmågan att "skaka det av mig"

Det beror på vilken av de olika typer av kritik det är. Är det konstruktiv kritik, alltså sån't som kan få mig att växa så är det helt okej, sådan vill jag ha, men är det destruktiv kritik, alltså bara massa gnäll över allt jag gjort fel, så blir jag sur på den som kritiserar.

#2 så blir jag med om jag går destruktiv kritik, att jag blir skitsur och ledsen. Jättetrist är det.

Och onödigt, dessutom, för det gör ju inte att man undviker felen igen, eftersom man inte vet hur man ska göra det rätt.

#4 Precis! Man lyssnar ju inte eller tar åt sig, jag tror att det har med stolthet eller något liknande att göra. Om någon säger att jag är på ett visst sätt så tar jag inte åt mig av det och försöker ändra på det utan blir bara väldigt sur och arg på personen..

Jag försöker att lyssna och ta till mig kritik, oavsett vilken typ av kritik det är. Är det enbart negativ kritik brukar jag be personen att förklara bättre om jag inte förstår vad han eller hon menar.

Förr kunde jag ta väldigt illa upp och hamna i en försvarsställning, då jag blev sur och irriterad, precis som skogselva och egoboosting beskriver. Det handlar om, tror jag, att man känner sig påhoppad av en annan person som gnäller.

Jag har lärt mig med åren att ta konstruktiv kritik men har jag en nedgång i mitt mående då kan det vara svårare.

Jag brukar försöka tänka mig in i hur den andra personen (som ger kritiken) tänker och ta chansen att se mig själv med någon annans ögon. Vare sig kritiken är konstruktiv eller destruktiv får jag en möjlighet att dels försöka förstå den andra personen bättre och även förstå hur jag kan uppfattas utifrån. Om jag sedan tar till mig kritiken eller inte beror helt på vad det handlar om, men min utgångspunkt är alltid att försöka lyssna och förstå.

Ibland är det svårt att inte ta kritik personligt, om det t.ex. handlar om något projekt jag har lagt ner min själ i eller om personliga egenskaper som inte går att ändra på. En del saker tycker jag inte heller att någon har rätt att kritisera någon annan för, som t.ex. utseende, matvanor, den egna kroppen (ex. gångstil, hur bra man är på olika fysiska aktiviteter etc.), kärlekslivet och val av partner, religion/tro och andra saker som ligger väldigt nära den egna personen och som inte är möjligt eller rimligt att  ändra på för någon annans skull. Att få sådan kritik kan svida, men jag brukar försöka tänka ungefär "synd om den personen som måste ägna så mycket av sin tid åt att störa sig på hur jag ser ut när jag springer/vilken mat jag äter/hur ofta jag går på toa/…"

Att tänka så är bra, jag kan tänka så ibland men ändå tar åt mig. Jag tror det behövs enorm träning och engagemang för att till sist låta destruktiv kritik rinna av en.. Eller som blondinbella säger: En glasbubbla där det inte kan nå mig

Vad duktiga ni är. Tyvärr så suger jag åt mig kritiken som en svamp, håller med o tänker "ja, jag vet att jag är dum i huvudet" osv.

Helt fel att tänka så, jag vet men så illa är det, tyvärr. Måste lära mig att tänka annorlunda…

Jag brukar lyssna och ta till mig all kritik oavsett vad det gäller. Men sedan är det ju upp till mig om jag vill använda mig av kritiken. Det är ofta människor runt omkring som har svårt för och har ont av att jag kanske inte använder mig av just deras kritik.

Det finns en viss gräns där kritiken bara blir en ursäkt för att förolämpa en, det är då jag blir som surast - och nog märks det om personen bara vill kritisera för kritiserandes skull, och inte för att vara hjälpsam. Jag tar det inte personligt, jag blir inte sårad, men arg på personens beteende.

Jag vet att alla ibland kan formulera sig plumpt och då försöker jag förstå vad personen faktiskt menar.

Den värsta och sämsta kritiken är väl egentligen den man ger sig själv, inombords, om man är på fel humör. Då man klankar ner på sig själv och tycker att man gjort allt fel emellanåt.

Fast visst är det en övningssak att kunna ta emot kritik. Ibland går det bättre och ibland sämre. Beror alldeles på vilket humör man är på för tillfället.

Kan vara lika svårt att ge kritik också, på "rätt" sätt.

"Man är sin egen värsta fiende"?

#13. Så sant! Inget skadar en så mycket som när man märker att man sitter och klankar ner på sig själv! Det är ok att tycka att man gjort fel, men inte att man ÄR fel.

#12 "Jag tar det inte personligt, jag blir inte sårad, men arg på personens beteende."

Jag håller med dig. Jag blir också arg på personer som måste kritisera andra ibland, men jag brukar också försöka att vända på det och fundera på hur det kommer sig att de har behov av att kritisera och trycka ner andra och inser ofta att de antagligen har ett behov av att bevisa för sig själva att de är duktiga och att de kan.

#16 Jo, i "teorin", som nu när vi pratar om det, förstår jag också att de kritiserar för att hävda sig själva, men i "praktiken" när de faktiskt håller på så tänker jag inte på det och blir sur, kanske har för kort stubin, helt enkelt?

#16 Det var lite så jag kände det när jag jobbade på en svingård i somras… Väldigt tråkigt, men när det var en annan som sa till mig så tog jag inte illa upp. Kändes lite som hon ville ha något och hacka på.

Människor som ger "kritik" bara för att ha någon att hacka på finns det tyvärr för många av och tyvärr är jag en av dem som även tar åt mig av dessa trots att jag vet att dem självar har något problem eller bara måste vara elaka utan anledning.

Det där med kritik är svårt. Många tolkar konstruktiv kritik väldigt negativt medan det ofta är är ett gott uppsåt.

Jag tar inte åt mig när någon är saklig och kan föra ett sansat samtal men tillmälen och idiotförklaringar betackar jag mig för

Det där med hur människor tar kritik, kan det vara en egenskap man har som gör så att man blir så sur/tar åt sig eller är det något som man också kan arbeta med? Tänkte på det nu eftersom det är ju så svårt att ändra på sig!

Jag tror absolut att vissa har mer svårt än andra att ta kritik.

Många har svårt att skilja på saklighet och person.

#20 Jag vet, och det finns också de som är rädda för att ge konstruktiv kritik på grund av det. Som aspirerande författare tycker jag det är jättesynd. Jag vill ju ha just den sortens kritik på mina texter. Det är därför som jag, om du någon gång tittat förbi på mina sajter, har en artikel om just kritik, även om den egentligen inte har med sajternas ämnen att göra.

Jag tror att, om man har dålig självkänsla och/eller -förtroende, så har man svårare för kritik. Eller i alla fall att man lättare tar det personligt då.

Javisst har det med självkänslan/förtroendet att göra. Jag tror ändå att det finns goda chanser att öva upp detta

Håller med