Livskunskap finns ju redan som ett ämne på många skolor, där man pratar bland annat om frågor om självkänsla.

Jag tycker dock att det är något som ska genomsyra hela verksamheten, ett förhållningssätt snarare än ett ämne eller en temadag. Vi ska ju jobba på att ha god självkänsla varje dag, inte en gång i veckan eller en gång om året… Jag tycker det borde ingå mer kunskap i lärarutbildningen om hur man kan hjälpa elever att stärka sin självkänsla, och att även lärarna borde jobba mer med sin egen självkänsla för det är ofta något som smittar av sig på barn. Många lärare sätter tyvärr kuggar i hjulet för barnens självkänsla genom sina arbetssätt och bemötande, dock oftast helt omedvetet pga okunskap och i många fall att den egna självkänslan är låg!

Jag är själv snart färdig lärare och tycker detta är något av det viktigaste någon som jobbar inom skolvärlden kan lära sig.

Hur ska man kunna ha det som förhållningssätt? Ska man utbilda alla lärare? Vad gör en lärare som har dålig självkänsla men inte vill ordna det? Jag håller med dig om att det kanske är bättre om det genomsyrar hela verksamheten men det kan bli stora "problem" med, hur man ska gå tillväga. Om man vill ha det "snabbt" tror jag att det är bättre med temadagar lite då och då eller om man försöker få in det i dem vanliga ämnena.

#0 Ja det tycker jag är en bra ide!  Självkänsla ….och empati.

#3 Hur tycker du man ska införa det i skolorna på bästa sätt då?

Vet inte riktigt. Som ragamuffin säger så är ju det bästa om det genomsyrar hela verksamheten. Men det är nog svårt att bara bestämma att det SKA genomsyra skolan . Därför tycker jag det skulle va bra att som du sa ha tex temadagar eller försöka få in det i ämnena. Och ja, det behövs självklart både för lärare & elever. (Att man för det första diskuterar det.Tex: Vad är självkänsla? Hur kan man kanske se på nåns handlande att personen -har självkänsla/ -inte har självkänsla? Vad är empati? osv.)

ps. jag tycker iallafall inte att folkpertiets förslag om att föräldrar ska tvingas sitta med i klassrummet med sitt stökiga "barn" (…så att "barnet" ska genom att förnedras & skämmas över detta kanske ska sluta upp med & va stökigt) inte är en väg till självkänsla. Absolut inte!

Helst tror jag man ska - FÖR SJÄLVKÄNSLA & EMPATI - försöka undvika så mycket det bara går ..att diskutera i banorna vems j---a fel olika saker är.

…eller vad tror ni ?

Det är en svår balans mellan självkänsla och egofixering och att schemalägga t.ex självkänsla som enskilt ämne är jag tveksam till. Säger som tidigare i tråden att det ska genomsyra verksamheten naturligt.

Jag är motståndare till allt vad "personlig utveckling" "finns dig själv" och andra vägar till lycka innebär.

Hela vårt samhälle genomsyras av en egocentriskhet där den enskilda individen står i centrum och jag tror inte detta är bra.

Det skapar en press på att alla ska uppnå en egen inre lycka.

De allra flesta människor blir starkare, får mer självkänsla, och är mer nöjda med sitt liv om man har förmågan att leva i symbios med andra människor.

På det sättet tror jag empati är ett viktigare ämne för ur det föds självkänsla och självsäkerhet.

Visst kan man få bättre självkänsla och självsäkerhet av att visa empati men det kan ju lika gärna få motsatt effekt. Att vara snäll är ju ingen garanti för att man får ett schysst bemötande tyvärr.

Men tillbaka till huvudämnet… Istället för att ha självkänsla som en del i läroplanen kanske man kan ha det som en konternuelig del i arbetet med den sociala miljön på skolan?

#10 Du menar att det genomsyrar förhållningssättet?

Självkänsla och empati kan man väl sätta på schemat ? Kanske blir det lite mindre mobbing då…

#9 Fast empati är ju inte bara att bara snäll…Det handlar egentligen inte om snällhet alls tycker jag.

# 13

Helt rätt…empati är ju att kunna sätta sej in i, och förstå hur andra människor känner. Att visa empati i skolan, skulle kunna vara att förstå, hur de som mobbas mår…

Om det skulle kunna få människor att mobba mindre…kanske

#14 Ja. jag tror du har rätt och i förlängningen så föds självkänsla/självkännedom om man kan hantera empati.

Kloka ni är

Ja empati & sympati är inte precis samma. Empati är inte att man är FÖR snäll eller nåt. Empati är att kunna sätta sig in i andras sits så man tex inte mobbar dom eller är mobbing-aktig mot dom. Men Empati är väl också på nåt sätt att man kan sätta sig in i dom som mobbars sits. Ibland eller oftast(?) kanske det är så att dom som mobbar mår dåligt på nåt sätt o mobbar som nåt slags omedvetet försvar eller nåt. Eller tex kan ju vissa va mobbingaktig ibland men inte alls menade att det skulle bli som mobbing.