Hej!

Min första tanke när jag läste var att det är klart att du kan.

Lycka till

Min första tanke var "det vill jag också veta"

Jag försöker desperat inbilla mig att jag är någon, har blivit något, på nåt sätt kommer att sätta ett avtryck i historien, att folk ska veta att jag har funnits… men det är inte så enkelt som man tror… och när misslyckande efter misslyckande slår ner en så är det otroligt svårt att ens försöka inbilla sig…

Usch jag vet hur du känner. Har varit där jag med, men på väg ut ur det. Det är inte helt lätt, men man måste börja någonstans.

Jag tycker du ska börja med att göra saker som du tycker är roligt. Pyssla med något om du är duktig på något hantverk eller så. Det kan leda till att människor ev senare vill köpa av dig, du kan få nya vänner med liknande intressen.

Gå ut och gå i skogen, simma, cykla (exempel) Det får en att känna dels att man gör något kul och positivt och det kan leda till att man känner sig gladare och starkare, och det i sin tur kan leda till att du vågar ta kontakt med andra människor och ev få nya vänner.

Skaffa en hund? (bra sätt att träffa människor och få motion)

Ut och plocka lite svamp nu när det är säsong. Ring någon du velat ringa länge och inte vågat och ge ett förslag på fika eller promenad ellerså.

Det låter enkelt skrivet så här, men börja åtminstone med något av dessa saker.

Lycka till och kram

"Om jag vore 20 skulle jag ha livet framför mig, men just nu är allt

jag önskar i livet försent, eller snart för sent…."  - Åh vad jag önskar att du INTE tänker så! Du har livet framför dig, allt är inte försent för att du är lite äldre. Det är svårt att ändra sitt tankesätt och det är svårt att börja bygga på sin självkänsla, att bygga på sin självkänsla är svårt oavsett om man är 20 eller inte. Först tycker jag att du ska försöka ändra på ditt tänkesätt, det är verkligen inte för sent för dig!! Vad är det du vill göra? Vad är det du anser dig ha blivit för gammal för för att göra?

Tack vänner för alla omtänksamma svar!

Jag vill ha barn…. har inga ägg kvar…

har varit långtidssjukskriven=får inte adoptera

Alla möjligheter jag haft men som jag har sumpat…

de kommer inte tillbaka!

De år som jag har förstört kommer inte tillbaka, hur mycket jag än tar nuet till vara.

Gå på kurser… vill gärna… har itne råd… har inte ens pengar till hyran!

Har inte heller ork eller energi över till mer än det jag redan har och gör i mitt liv! INTE för att det är så himla mycket, men för att jag är fysiskt nedbruten så att orken och kapaciteten inte finns!

Jag har ungefär lika mycket total-kapacitet som en normalperson har på HALVTID. Det innebär att jag inte ens klarar att sköta om mitt hem om jag gör något annat utöver se tillatt klara av att ta mig upp på morgon och få i mig mat.

Jag är fången i min egen kropp! Inte av övervikt (ca 10 kg är ingenting egentligen), utan av att min kropp är som en 80 åring fast jag själv inte ens är 40 än.

Det räcker lixom inte att "rycka upp sig" utan kroppen tar stop… :(

Fast jag vill ha barn, skulle jag ju i realiteten inte orka med att ha barn så det är ju naturens gång att jag inte kan få några…

Men det som känns värst… är fortfarande alla år och möjligheter jag har sumpat och aldrig kan få tillbaka.

Mår du bättre av att skriva eller prata om hur illa du mår?

Jag måste fråga, för allt jag lärt mig av andra och upplevt själv säger mig att man blir det man tänker på mesta delen av tiden. Om man hela tiden tänker på hur illa allt är, hur dåligt man mår, hur mycket man ångrar, hur lite energi man har, så kommer man definitivt inte orka förändra ett dugg.

Förändring börjar med att ändra sina tankar, och det klarar vilken levande människa som helst om man bara vill.

Jag måste berätta att jag själv aldrig upplevt det så, däremot har jag en mor som är mitt i det där destruktiva sättet att tänka. Jag vet hur hon var tidigare. Hon hade massor med energi, var glad och lättsam, roligt att umgås med. Saker och ting hände i hennes liv och nu har hon fullständigt grävt ner sig i ett svart hål som, om jag ska vara ärlig, bara existerar i hennes eget huvud.

Om det inte handlar om att lixom "rycka upp sig", vad handlar det då om? Vill man ha en förändring får man göra en förändring. Tycker man inte att man orkar med att förändra saker och ting som man inte är nöjd med, blir ju nästa fråga om man orkar fortsätta ha det som man haft det?

En gammal man stod vid gatan. Bredvid sig hade han sin hund. Hunden gnällde och ylade hela tiden. En annan man kom gående, stannade och frågade: Hur kommer det sig att hunden låter så illa och bara gnäller och ylar hela tiden? Ägaren svarade: han sitter på en spik. Varför flyttar han inte på sig då? Mannen med hunden svarade: Det gör inte tillräckligt ont än.

Det jag ville ha sagt är att vill man ha en förändring måste man göra en förändring och all förändring börjar i tanken.

Det finns en hel uppsjö med tips och råd om hur man kan börja förändra sitt liv och tänka mer positivt (vilket är absolut nödvändigt för ett mer positivt liv).

Börja någonstans, med någonting. Ta inte allt på en gång, för då blir uppgiften för övermäktig. Ta sedan små steg varje dag mot det liv du skulle vilja leva. Fundera inte på de möjligheter du missat i livet. Det som hände igår kan du inte göra något åt idag, men du kan missa dagens och morgondagens möjligheter om du ständigt tittar bakåt.

Stryk tankar som "men det är inte så enkelt" från hjärnan. Allt i livet är verkligen inte enkelt. Ta hjälp av din omgivning. Hitta personer i din omgivning som är villiga att stötta och uppmuntra dig. Bryt kontakten helt, åtminstone för en tid, med de människor som inte vill eller klarar av att stötta och uppmuntra dig.

Go for it!

Jag håller tummarna för dig!

Hur går det för dig?