Många kloka ord

Bra text! Dock är det väl lättare att skriva än att faktiskt agera  (menar då de som gärna skyller på andra, att det är svårt att agera och ändra)

#2 Jättesvårt.

Jag tror att detta även gäller ensamhet. Kanske är det inte alla andra som behöver ändra sig eller det är fel på utan man kanske ska rannsaka sig själv. Själv ta makten över sitt eget liv och mående.

Men precis som du säger så är det lättare att säga och skriva än i verkliga livet.

Jättebra skrivet ! Jag håller absolut med. (Det var ungefär det här jag menade med "frihet" som jag skrev i en tråd här nyss)

??? Vi människor är ganska lika, vi söker bekräftelse, vi vill och behöver ha sällskap, och framför allt så vill vi känna oss omtyckta. Vi behöver varandra ändå… ???

#5 Självklart behöver vi varandra, MEN jag tror att man  ändå måste fokusera mest på sig själv om du förstår vad jag menar?

Men om man nu ser sig i spegeln och tar på sig sin egna ledarroll, då behöver man ju inga människor som stöttar i  beslutet att vara sin egna ledare.  Då klarar man sig väl utan människor runt sig…

Nej det tror jag inte man gör.. Vi är ju flockdjur eller vad man ska säga, vi behöver ju människor omkring oss annars blir vi deprimerade. Jag menar mer att man ska fokusera på sig själv i första hand, det är ju trots allt en själv som man ska stå ut med och ta hand om

#7

Att i klä sig ledar rollen för sig själv och sitt egna varande,,,, innebär inte att vi inte skulle behöva andra människor i vår närhet,,,

Det innebär bara att vi behöver bli lite mer ärliga och raka gentemot oss själva,,

Att vi behöver tillåta oss att våga ta ansvar över våra liv,, och inte låta oss styras av vänner och bekantas tankar och värderingar´,,

Bara för att vi inte vågar lita på vår egna förmåga,,,

Vi människor vill ha bekräftelse och uppmärksamhet,, många gånger utan att ens reflektera över varför det behovet är så stort inom oss,,

Det kan vara en lömsk fälla som kan vara svår att genomskåda,, För i det sökandet kan vi många gånger gå vilse,,

om vi saknar självkänsla,, eftrsom behovet av att vara andra tillags styr oss allt för mycket,,,,

Lite tankar från mig,,,,,

#9 Du sa det jag menade, om att man ska ta ansvar över sitt eget liv och inte styras av andra bara för att man behöver dem i annat syfte. Man kan vara en stark självsäker individ men självklart behöver man ändå människor omkring sig, fast på ett annat sätt.

Man måste ju veta vad man själv vill annars gör man väl bara helatin sånt som man antingen VET att andra vill eller TROR att andra vill att man ska göra. Det går ju inte.

Jag förstår inte varför man ska göra som andra tror, är det inte bättre att fråga om hur just den enskilda invinden vill ha det på. Och framför allt, varför är det så svårt för merparten av människor att bara vara sig själva? Är människor verkligen så rädda för varandra och vad andra ska tro och tycka om dem, och varför är dom så rädda för varandra. Det finns ju ingen än jag själv som vet vad jag tänker och känner, och berättar jag inte, så får ingen reda på vad som rör sig i min hjärna…

#12 Där tror jag du har rätt.

Berättar man inte så får ingen reda på vad man tänker på och det tror jag gäller det mesta i livet.

Man kan inte lägga över ansvaret på andra människor för sitt eget "mående"

Jag tycker att alla ska ta ansvar för sitt egna och andras mående!

För mår inte andra i ens närhet bra så mår inte man själv bra, och mår man själv inte bra så mår andra i ens närhet inte heller bra. För dom står ofta handfallna och undrar vad dom kan göra för att stötta med samtidigt inte störa personen som mår dåligt.

En fråga som tex: Jag har märkt att du inte mår riktigt bra, finns det något jag kan hjälpa dig med? Skulle säkert vara välkomnande för väldigt många.

Så, vägen till spegeln att se sig själv i en ledarrol kan vara lång och krokig, men lättare om man får stöd och support av andra.

Jag tror de flesta människor är goda människor och villa allas väl.

Man har en sfär av människor oftast som står en mer nära än andra och dessa är man givetvis mån om att de mår bra. Ofta  känner man varandra så väl att man märker när något är på tok och man behöver inte ens fråga. Man bara vet vad man behöver göra…

Mer ytliga bekanta och kanske arbetskamrater är det svårare med. Där tycker inte jag att vi har något ansvar mer än att vi ska vara trevliga och respektfulla givetvis.

Att leda sig själv är ju att sätta begränsningar också.

Självfallet är jag själv min bästa ledare och coach!

Men den enskilda människan kan ha mycket begränsat inflytande i sin arbetssituation, beroende på företagets organisation, struktur och ledarskapskultur.

Sedan får man inte förneka vilken stor betydelse chefen har just för välbefinnandet på jobbet. Ny forskning visar att 8 av 10 personer, som umgås med tankar om att byta jobb, gör det just pga en dålig chef.

Min poäng är alltså, att oavsett hur skicklig jag är på att leda mig själv, kan mina ansträngningar falla platt till marken om de inte mottas och uppmuntras och välkomnas av min omgivning.

Vad händer då? Jo, då blir det åt anarki-hållet.

#14 Att lämna över ansvaret för sitt liv och sitt mående till någon annan, eller att själv ta ansvaret för någon annans liv och mående, fungerar inte. Tänk dig själv om någon skulle säga till dig att "nu får du ju ta ditt ansvar och se till så att jag blir lycklig och mår bra. Gör si och gör så så blir jag glad och lycklig". Om det inte gör dig glad och lycklig att göra dessa saker hamnar du i ett dilemma. Vad är viktigast för dig, din lycka eller den andra personens lycka? I detta läge kommer det finnas en vinnare och en förlorare hur du än väljer att göra. Detta skulle, som du med all säkerhet förstår, inte fungera.

Om du tar ansvar för hur du lever och mår och jag tar ansvar för hur jag lever och mår, först då kommer vi båda kunna leva våra liv fullt ut.

Kontentan av det hela… ansvaret för om jag ska leva ett lyckligt liv och må bra ligger helt och hållet, till 100%, på mig. Och ansvaret för om någon annan ska leva ett lyckligt liv och må bra ligger helt och hållet, till 100%, på denne.

#16 Se svaret till #14 dessutom…

Jag tror inte ett ögonblick på att självledarskap skulle leda till anarki… snarare tvärt om. Det skulle istället leda till harmoni. Att leda sig själv handlar otroligt lite om vad som är lätt, utan handlar till stor del om vad som är rätt.

Min poäng med hela artikeln var just att om man är i händerna på sin omgivning är man helt maktlös vad gäller sin egen lycka och sitt eget välmående. Andra människor avgör i så fall om jag ska må bra eller inte. Det är en grundtanke jag inte med någon fiber i kroppen kan stötta eller hålla med om.

Att klandra sin omgivning, t.ex en dålig chef, för att man inte mår bra är att hamna i offer-tänket igen. "Tyck synd om mig, för jag har en så dålig chef som får mig att må så dåligt på jobbet".

Ingen kan få dig att må på ett särskilt sätt mot din vilja!

Eftersom tankar föder känslor kan man, genom att själv styra sina tankar, också styra sina känslor. Återigen, det är inte lätt, men det är rätt. Det är egentligen ytterligare en sådan sak man behöver träna på för att bli bra på det.

Hur många kastade sig på en cykel som barn och bara trampade iväg utan att trilla och utan övning? Förmodligen ingen. Alla som en gång lärt sig cykla har förmodligen under den första tiden trillat ett antal gånger, gjort sig lite illa, borstat gruset ur såren och försökt igen. Hur ser det ut nu? Nu, när vi lärt oss, kan vi kasta oss upp på en cykel och bara… cykla. Vi behöver oftast inte ens tänka på vad vi gör. Det sker automatiskt. Vi kanske till och med kan göra eller tänka på en massa annat samtidigt.

Detsamma gäller huruvida man kan välja sina tankar. Det är svårt i början, men med övning går det bättre. Tillslut sker det automatiskt, precis som det gör idag. Idag kanske de tankar vi tänker automatiskt inte alltid är så konstruktiva, positiva och upplyftande, men det är det tankemönster vi vant oss vid. Det handlar med andra ord om att byta ut ett invant tankemönster mot ett nytt mönster. Att bryta en vana och byta ut den mot en annan är inte lätt, men det är rätt. Det tar tid och kräver en ansträngning, men det går.

Roligt att se så många kommentarer. Lycka till i att leda ert liv och tänk på att om ni inte gör det själva, vem ska då göra det åt er?

Ett citat:

"If you want others to be happy, practise compassion. If you want to be happy, practise compassion." - Dalai Lama

/Magnus

#17 jag håller inte med dig i din beskrivning av att ta på sig en egen ledarrol.

Däremot så tar det mellan 1 vecka och 2 år att bryta en vana eller ett mönster. Likadant är det med att styra sina tankar och känslor. Men det har inte med att ta på sig sin egna leddarrol, utan iså fall bli en bättre människa, del inför sig själv och för andra. Och att byta en vana mot en annan är i långa loppet inte heller bra. För då har du likväl lika många vanor ändå. Ska man bryta en dålig vana så får man träna bort den utan att ersätta den med en annan. Visst det kan vara till en hjälp i början.

Men så på alla dom som slutar att röka och går över på nikotintuggemmi, dom blir ju vana vid tuggemmit istället.

Man behöver stöd i att bli sin egna ledare med tycker jag.

Kram

#18 Man är inte alltid överens om allt med alla… och det är såklart helt ok.

När det gäller vanor menar jag såklart att byta ut en dålig vana mot en bra vana, inte att byta ut en dålig vana mot en annan dålig vana. Till exempel att byta ut vanan av att sitta still mot vanan att röra på sig, vanan att äta skräpmat mot vanan att äta hälsosamt, eller vanan att tänka negativt mot vanan att tänka positivt (det finns fler exempel, men du förstår vad jag menar).

Jag tror, som du säkerligen redan snappat upp, inte att man behöver stöd från omgivningen för att leda sig själv. Däremot underlättar det säkerligen det hela. Men… som sagt, huruvida det är lätt eller inte har egenligen inget med saken att göra.

Om stöd från omgivningen vore ett krav, skulle det innebära att de som inte har något stöd från sin omgivning är helt chanslösa. "Otur, men du får inget stöd av oss så du får lida vidare". Nej, det tror jag inte ett ögonblick på. Det finns säkerligen tusentals historier om människor som lämnat en destruktiv tillvaro utan att först fråga om lov.

Kram tillbax!

#17 Håller inte med dig alls. Men det beror på att jag inte är anhängare av diverse positivist-läror som frodas överallt, i olika tappningar. "Älska dig själv". "Du kan, bara du vill". Jag har hört det budskapet till leda.

Dessutom har du nog inte varit på min arbetsplats

Och ja, den som slutar lyssna på sin chef och gör som den vill, den blir smått anarkistisk. Hur skulle det annars bli?

Men jag tror vi pratar om lite olika saker. Du pratar om den inre världen hos människan, hur hennes tankar borde gestalta sig. Jag pratar om en konkret verklighet.

Och jag är framför allt realistisk till min läggning. Tankar hjälper inte mot de realiteter man möter dagligen, timligen på t ex en dålig arbetsplats. Där hjälper bara en sak: byta arbete.

#17  Nej, jag har sett på nära håll att det inte fungerar. Jag föddes i en familj där man, speciellt som kvinna, hade i uppgift att göra alla omkring sig nöjda. Min mor var ett praktexempel. Hon brukade bittert klaga över att hon gett upp det ena eller andra (yttrandefrihet, körkort…) för att bevara husfriden. Hon mådde inte alls bra, men hade antagligen fått lära sig att konflikt är det värsta som kan hända, så hon härdade ut.

Jag är uppfostrad på samma sätt, och när jag levde i förhållande märkte jag att jag gick på tå för att inte trigga igång utbrott från sambon. Jag mådde så dåligt att jag hamnade i kronisk stress och inte blev mig själv igen förrän jag drivit igenom en separation.

Det kan vara oerhört smärtsamt att ta på sig sin egen ledarroll, men kommer man över tröskeln blir livet så mycket rikare. Det svåra, i mitt tycke, är att möta sin egen rädsla. Jag tror att i många fall handlar det om hur vi bemötts i tidig barndom. Det kändes antagligen livsnödvändigt att anpassa sig och vara andra till lags, även när vi egentligen inte ville. De vuxna hade ju faktiskt makten. Det är alltså den tidiga, primitiva rädslan man behöver möta för att inse att jag är i kontroll nu.

#19 Tycker att det är rätt gott att man kan ha olika åsikter, det ger lite sting och go till diskussionen.

För mig är det en stor skillnad att ta på sig sin egna ledarrroll med stöd eller utan. Har man inte stödet så blir det riktigt förb****t hårt jobb. Men har man ett stöd, någon som peppar på ett sätt som man känner sig peppad på så blir det lättare.

Så känns det i alla fall i min värld. Och om jag hade fått välja så hade jag gärna fått stöd.

Nu behöver jag i och för sig inte ta på mig en ledarroll i mitt inre, för jag känner ingen människa som har så stort ego, självkänsla och är så självmedveten och faktiskt självupptagen som jag är.

Men jag skulle behöva stöd i min tillvaro av andra orsaker som jag känner att jag inte vill gå in på här. För det kommer att ta upp en del.

#20 De som inte tror att man kan om man vill kommer heller inte göra det som krävs för att komma dit. Därför blir en negativ bild av sin egen förmåga ofta självuppfyllande profetior. "Jag tror inte jag kan, så jag försöker inte ens". Och skulle man ändå försöka så har man så dålig tillit till sin egen förmåga att man lätt misslyckas och då är det lätt att tänka "Se där. Jag sa ju det. Inte kunde jag, inte". Och sen ger man upp och försöker inte igen.

Självklart kan man inte bara sluta lyssna på chefen, det begriper vem som helst. Men det är inte chefens ansvar att få mig att må bra. Det är mitt ansvar. Om arbetsuppgifterna är sådana att de får mig att må dåligt alldeles oavsett vem som var chef, är det definitivt dags att byta jobb. Om chefen är en sådan usel person att jag inte ens om jag försöker riktigt mycket kan se något som helst positivt med den människan, ja, då kan det nog också vara dags att byta jobb.

Men om man då tar det steget och byter jobb så praktiserar man faktiskt ledarskap över sig själv. Man har tagit ansvar för att förbättra situationen istället för att vänta på att någon annan ska göra det.

"If you look for the bad in people, expecting to find it, you sure will. And the opposite is equally true." - Abraham Lincoln

Vad säger de personer son nått framgång i livet (och då menar jag inte nödvändigtvis finansiell framgång)? Säger de "tack vare mitt negativa tänkande och mitt dåliga självförtroende har jag lyckats"? Nej, de säger "tack vare min tro på mig själv och att jag ständigt ser möjligheter istället för svårigheter, har jag lyckats".

#21 Vi verkar vara helt överens. Kul!

Du har praktiserat exakt vad jag menar med att ta ledarskapet när du bröt ditt dåliga förhållande. Härligt!

Det du säger om rädsla tror jag är riktigt nära sanningen. Ofta vill inte människor veta av att de kan ta kontrollen, för det skulle i så fall innebära personligt ansvar för hur dåligt de mår, och det kan vara ganska jobbigt att komma till insikt om. Då är det lättare att peka finger på sin omgivning och säga "det är ert fel att jag mår som jag mår". Sen kan man lomma hem, släcka lyset och tycka synd om sig själv.

Nåväl… jag tror jag förklarat min poäng på alla möjliga och omöjliga sätt, så förhoppningsvis förstår alla i alla fall vad jag menar. Om vi sedan tycker likadant eller inte är en helt annan femma. Intressant med en diskussion dock. Man får en chans att blicka in i andra människors hjärtan… mycket trevligt!

Var och en blir nog salig av sin egen sanning.

Kram till er alla!

jag tror inte det går att KRÄVA av nån annan att "du ska göra så jag mår bra" & tro att den personen då ska fixa det. Jag tror det är både du och andra som påverkar hur du mår. Man kan ju inte typ säga till nån som har blivit våldtagen eller mishandlad eller mobbad av nån att det är ditt eget fel att du mår dåligt. nä det tycker jag inte riktigt. Men jag förstår & håller ändå med lite vad ManU77 menar.

Men man kan ha ett samtal om vad det är man har bestämmt sig för att göra och gå igenom och önska att stödet finns där på det sättet man skulle vilja ha av den man pratat med. Om personen inte kan eller vill stötta så får man ju prata med någon annan som kan och vill stötta. Då tror jag att man lättare kan ta sig till att ta på sig sin egna ledarroll.

Men vad säger ni om:

att hitta sig själv?! och veta vad man kan och inte kan!! det är väl en bra måttstock på sig själv..t.ex att kunda leda sig själv och andra..när man först vet sina egna begränsingar…man kan då visa andra hur man själv gör och mår..och på det viset Kanske kan hjälpa en annan männsika??en liten bit på väg…eller?

kanske  hjälpa till med att göra en s,k självhjälp..det kan kan ju vara så många olika saker i livet…som man behöver hjälp med till att få en bra start i livet med att komma framåt..att leda sig själv..visa vägen..vad som är rätt och fel..ör jag ute helt och cycklar nu…

nej vad jag svamlar..eller vad säger ni som vet något..

#26 Jag tycker inte alls att du svamlar

Tack så mycket Kalendula kram på dig.