Det där med höga krav är situationsanpassat för mig. I vissa fall har jag enorma krav på mig själv, och i andra fall har jag inte alls särskilt höga krav på mig själv.

När det gäller lagidrotter såsom fotboll eller innebandy, som jag mer än gärna håller på med, är mina krav på mig själv otroligt höga. Jag tillåter inte mig själv att misslyckas i dessa lägen. I andra former av tävlingar fungerar jag på ungefär samma sätt.

I andra situationer, där man inte tävlar, kan jag vara totalt kravlös… nästan.

Med åldern har iofs det där "vinna till varje pris"-draget taggats ner en hel del, men det finns där än.

Nope, jag har inga särskilt höga krav på mig själv

Visserligen vill jag göra ett bra jobb men jag har ändå lärt mig att koppla av när jag är ledig.

Jag är lat och tycker att "lättja" är det vackraste ord i världen trots att det tillhör dödssynderna

Jag brukar vara ganska nöjd även om jag inte har presterat så mycket.

Jag vet att jag brukar få "anfall" emellanåt och då får jag gjort den del, så det är bara att invänta dessa anfall…

#1 Jo, i tävlingar är det ofta värst. Och om jag misslyckas förbannar jag mig själv för att jag vet att jag kan bättre.

#2 Vad skönt att ha en sådan inställning!

Jag har höga krav på mig själv gällande skola! I gymnasiet var det värst, jag skulle alltid ha MVG och helst ha MVG i slutbetyg i alla kurser jag läste och jag gick ju faktiskt ut med 18,90 i slutbetyg (det högsta är 22 nu med meritpoäng) men var det värt det? Inte för kroppen både psykiskt och fysiskt men jag kom iallafall in på programmet på högskolan!

Nu när jag går på högskolan har jag lärt mig att jag inte behöver vara bäst, på senaste uppgiften kunde man "bara" få underkänt eller godkänt och jag tror att det är till stor del därför. MVG brukar inte existera på högskolan utan det är underkänd, godkänd eller väl godkänd. Vilket känns skönt för mig som nu slipper tänka att jag ska vara bäst och kunna allt och måste ha mvg.

Näe jag har inte problem med det tror jag.

Nope, har i hela livet blivit matad med att så länge som jag gör mitt bästa så räcker det, även om det innebär ett IG eller underkänt.

Är ju förstås skönt att slippa göra om det, men det är det värsta som händer - jag måste göra tentan/examensarbetet igen om jag blir underkänd. Världen går inte under, jag är inte en sämre människa, eller mindre värdig på grund av det. Min familj älskar mig inte mindre, mina kompisar tycker inte sämre om mig etc, jag måste bara göra en omtenta.

Jag kan inte göra mer än mitt bästa, så det är också det enda krav jag ställer på mig själv. Allt måste inte vara perfekt, se bara på naturen. Rosor är vackra, men de är knappast symetriska eller jämna i kanterna.  En viss asymetri lurar ögat att tro att det ser perfekt ut.

JAg har just börjat på att försöka se det från den ljusa sidan. Visst har jag extremt höga krav ibland men jag försöker tänka att jag inte är sämre för att jag inte alltid når upp till dem. Jag försöker älska mig själv för det jag kan. Jag tror nämligen att man måste acceptera det man kan innan man kan lära sig nya saker d.v.s. höja kvalitén och kanske nå upp till det man vill. :)

#7 Det tror jag är precis rätt, hur man tänker påverkar så himla mycket! Jag har själv varit med om att man haft så höga grav på sig själv att man kört fast eller misslyckats bara på grund av det.

#6 Så skulle jag också vilja tänka, men jag får panik av bara tanken på att göra en omtenta  Det är ju ganska löjligt egentligen men det bottnar i att jag vill vara bäst helt enkelt trots att jag vet att man inte alltid kan vara det.

#9 Det krävs nästan att man blivit underkänd för att inse att det inte är så jättefarligt att göra en omtenta.

Perfekthet är fruktansvärt omänskligt och onaturligt, något som bara maskiner kan åstadkomma. Lika bra att acceptera sin mänsklighet, säger jag!

Jag är så ganska ofta, sätter krav på mig som de andra har. Mäter mig med andra, det slutar ofta väldigt illa.
Ett exempel är idag, mina kompisar hade VG på ett prov och ena var 4a poäng ifrån MVG och andra var 6 poäng ifrån, jag själv hade G och långt ifrån VG.
Det gjorde mig väldigt nere och jag ville bara bort .. men nu är det bättre ^^

#11 Ja jag känner igen det där med proven. I sexan fick jag en gång omprov och jag skämdes så otroligt mycket att jag inte berättade för någon av mina kompisar och gömde provet för dem. Nu skäms jag snarare för att jag skämdes.