Nja det kan väl sippra ut lite ibland x'D

Men oftast har jag nog det faktiskt:)

Vad skönt! Önskar att jag kunde det, jag är urkass på det, tyvärr!

Det har varit värre.Har lätt att visa känslor men jag har väldigt lätt för att lägga dom i en låda och slänga lådan i ett svart hål inte så bra alla gånger ><

Jag har ett bra självförtroende och självkänsla men jag visar inte alltid känslor så där öppet.

Jag har en ganska hög integritet.

Det är säkert väldigt bra att kunna visa känslor men jag väljer att göra det för människor i min närhet och på jobbet så är jag inte lika öppen.

Så jag tror att det beror alldeles på om det är positivt eller negativt.

Arbetar man med människor som på olika sätt inte mår bra så är det bra att ha empati men inte medlidande vilket är en stor skillnad.

Man bör kunna hålla sig professionellt empatiskt både för sin egen skull och för den man möter.

Insåg nu att jag formulerade mig lite för lite, jag menade om man har lätt för att visa känslor inför sin partner/familj/vänner. Om man är på jobb/skola och annat så förstår jag absolut om man inte är lika öppen med känslor, man ska ju precis som du säger ha ett professionellt sätt.

#5 I så fall är jag väldigt känslosam

Jag kan explodera i ilska men är inte långsint.

Jag gråter så det skvätter när jag ser något sorgligt eller läser något vackert.

Jag älskar kroppskontakt och kramar.

#6 Vad härligt!! Sån vill jag också vara, haha.

Jag är nog lite lik # 6 i beskrivningen. Är nog alldeles för känslosam jag med. Fast jag har jobbat på det

Jag har lätt för att visa mina känslor öppet, spelar ingen roll vilken känsla.

Vad härligt att höra! Önskar jag vore som er då ju! Har ni några tips? Jag har till exempel ganska svårt att säga jag älskar dig först till min pojkvän, fast att jag vill. Helknas egentligen men så svårt det är att uttala det först.

Jag har lätt att visa mina känslor för familjen och älskar kramar  från dem. Däremot är lite svårare med vissa vännner som är rädd för att skrämma bort dem. och framför allt för bekanta där jag nästan är övertrevlig istället för att visa vad jag egentligen känner. Jag har svårt för att hantera konflikter. Antigen igonerar jag personen eller också så låter jag det vara som om inget har hänt istället förn att säga att jag är sur på personen. Däremot när det gäller familjen kan jag säga vad jag tycker och tänker hela tiden och de förstår alltid om det är något fel . Jag har lite svårt för att visa känslor för andra och bygger därför upp en liten idyllisk mur av gjälde och trevlighet - som börjar att kännas mer och mer falsk och som en ond cirkel. Jag menar är man ledsen ska man väl vara det och inte bli automatiskt glad bara för att man brukar vara det i den personens närhet.

Jag kramar om min man, mina barn och barnbarn och en del arbetskamrater med. Det går av bara farten. Dom ser i mina ögon om jag är glad eller ledsen, det syns väldigt tydligt hos mig. 

Den finaste komplimang jag fått, var när min son då runt 16 år, går från sina kompisar och kramar om mig ute på gatan.  

Vi är nog en väldigt öppen och kramig släkt. Men visst känner jag inte en person så bra, så dämpar jag mig.

Förr hade jag svårt att säga att jag älskade någon. Då använde jag andra ord, typ "jag är så glad för dig" eller jag vill inte byta ut dig mot någon i hela världen".

Nä inte direkt. Folk brukar ha lite svårt att veta var dom har mig ibland, men när man lärt känna mig så tycker dom jag är jättesnäll och go. Men det är nog för att jag själv ibland har svårt att släppa människor inpå livet.

Jag försöker att vara öppen och glad. Jobbar ständigt på att vara med ärlig mot mig själv och därmed mot andra.

#11 Om du tycker det blir för mycket, så kan du säga till mig att sluta. Bara så du vet.  Förvisso kul att busa med folk, men det är ju bara kul till den gränsen att de också tycker det är kul.  Och om någon blir bortskrämd så var de inte riktiga vänner till att börja med.

Själv beror det på läget, ibland är det skönt att prata med någon, men ibland tycker jag det är jobbigt med folk som vill trösta och försöka prata om det. Ibland tycker jag det är skönt att få vara ensam med "känslorna", även om jag är jätteledsen och gråter ögonen ur mig. Sen är jag kanske inte så bra på att dölja känslor, men ändå…

Vad härligt att ni är så pass många som vågar visa känslor! Det är verkligen något som jag måste öva på

14 # ok .Men jag tycker ändå inte att det blir för mycket med dig. Men håller med dig. Egentligen är de ju inga riktia vänner om ens känslor skrämmer bort än. Ibland så håller jag med dig om det är skönt att få alla känslor ur sig men ibland när ens tankar nästnitll skrämmer än då kan det vara skönt att sola bort tankarna och prata med någon.

15# mm öva på det, säger det til mig själv också. Det är viktigt att kunna visa sina känslor öppet- fast kansk till en viss del så att man inte hoppar på en person bara för att man blev arg.

#16 Så bra  Jag är egentligen snäll även om jag busar och retas lite.

Åtminstone sådana där "nej det här känns inte bra" känslor tror jag är viktigt att man kan visa öppet.

#17 Just dem har jag väldigt svårt att visa. Jag vågar inte säga ifrån om något är fel eller om jag är sur/arg/besviken på någon.

Själv är jag lite temperamentsfull av mig, så jag kan inte dölja det om jag blir arg.

Du kan ju tänka som så att de faktiskt förtjänar att veta att de gjort något dumt. Det är rätt åt dem att du är besviken, typ.

Förr hade jag svårt att visa känslor…nu visar jag dom så mycket jag bara kan. Kanske det blir så med åldern, man vill tala om innan det är försent…

Om jag tycker om någon, klart att jag ska visa det. Vet ju själv hur glad jag blir, då någon visar mej att jag är omtyckt. Likadant med alla känslor…varför stänga dom inne…

#19 haha ja, det ska jag prova nästa gång!

Jag är mycket duktig på det och jag älskar att visa när jag är glad och positiv.

Härligt med en glädjespridare

jag e urkass på att visa mina känslor och min bästa kompis "klagar" på det för hon menar att hon visar hur hon mår men enda gången hon sett mig ledsen är när jag samlat på mig en lång tid o råkade bryta ihop hos henne och då sprang jag ut genom dörren.

när det gäller glädje så ler jag ofta och skrattar så där visar jag känslor..

Sitter och kollar tillbaka på trådar som jag missat och tycker att detta är ett intressant ämne så jag puttar upp den. :)

Själv visar jag känslor ganska bra tycker jag. Ibland lite för mycket - Ibland lite för lite. Jag vet oftast när jag bör låta bli och när jag kan "let it out".

Dock var jag fruktansvärt dålig på det bara innan sommarlovet. Jag pratade knappt med någon och trodde inte att någon brydde sig men när jag sen började visa mina känslor visade andra sina känslor "för" mig. Det kändes faktiskt väldigt lättat när jag insåg att det faktiskt var jag som stoppade kommunikationen i den situationen. :)