Vill ha hjälp men ändå inte
jag är en person, jag vet inte hur mycket jag kan avslöja, jag vill bli räddad men inte bli räddad, jag är bortskämd som vill ta livet av mig, det är ett ilandsproblem, jag vet att andra har det sämre, jag önskade att allt vuxenansvar bara försvann.
Jag har gått igenom många hinder, och besegrat en hel del, jag har provat på mig saker där andra inte vågar för de skulle inte ta risken, jag har gjort sånt som andra tror att det skulle man aldrig få chansen att göra.
Det här har gjort att jag har träffat på många människor, min främsta egenskap är mitt sociala beteende och mitt ego, genom att jag tycker att jag är bäst så vågar jag göra saker. Jag sågs som den med störst självförtroende bland människor.
Jag har fans, jag är idoliserad, jag är hatad och älskad, jag tror över 80 000 i Sverige har sett mig på nätet.
Jag är ingen kändis, för tv,radio eller övrig media men ändå lyckats finnas där i bakgrunden, hur vill jag inte berätta.
I den stad jag bor i som inte är en liten stad så känner många människor mig, detta är en kul grej då jag kan gå till vilken klubb eller pub jag vill och det finns vänner för mig där att hänga med.
Jag har minst en vän i varje stad.
Jag är inte en ensam människa.
Jag är inte missbrukare, har inte blivit våldtagen eller varit med om en riktigt hemsk mörk händelse.
jag bara orkar inte med livet så mycket mer.
Livet är enformigt och tråkigt med bara elände.
Jag fortsätter prova på nya saker i livet men livet är ändå detsamma.
Suget att få avsluta mitt liv för att känna evig frid lockar mig mer och mer.
Att behöva säga det här i något forum känns ändå som om det skulle hjälpa mig, även om det är på ett konstigt sätt.
9 av 10 misslyckas med sina självmord, jag tror jag tillhör en av de 9 ändå men för varje år som går blir känslorna starkare, längre och mer djupare om döden.
Jag är ateist. Jag tror inte på någon religion.
Dör jag så dör jag, betyder att alla känslor jag har, alla tankar jag har, allt bara försvinner.
som om jag inte fanns, det är enligt mig vad jag kallar för evig frid, att vara lobotomerad kan man säga.
Att känna ingenting alls, att kunna få en känsla av att inte existera innebär ingen skuld, ingen negativitet och absolut ingenting för man existerar inte, att få sådan unik "känsla" är enligt mig evig frid.
Himmelriket talar om evig frid, att man ska bara må bra å allt.
Att inte kunna känna negativa känslor för att man inte finns ser jag ändå som en positiv sak.
T.ex.
1+1=2
Himmelriket man får ett optimistiskt liv.
1-2= -1
Mitt liv nu, full av negativa känslor.
1-1= 0
Ateistisk himmelrike, en nolla är inte minus, jag ser det som ett positivt tal dvs optimism
p.g.a. det inte finns någon form av negativa känslor.
Även om jag nu kan känna skuld för att jag sårar min familj för att jag tar livet av mig, så kommer den skulden att försvinna så fort jag tar livet av mig. Allt jag kände, mamma, pappa, syskon, vänner, bekanta, världen försvinner.
Inget finns för mig för jag existerar inte längre.
Så det gäller bara att jag samlar mod att våga ta livet av mig.
Jag hoppas på att slumpen ska göra det åt mig, t.ex. puttad framför ett tåg osv.
Än vågar jag inte tror jag att hoppa men vem vet redan imorrn kanske jag gör det, kanske när jag är berusad så gör jag det.
En sak är i alla fall bekräftad, jag vågar ta mer risker nu än tidigare, allt som kan leda till en död är inte läskigt längre.
Riskerna blir större och större hela tiden. Ni som till slut får veta vem jag är förstår nu varför jag har vågat göra så många galna grejer.
Jag gjorde inte det för att jag trodde på att jag skulle klara mig, jag gjorde det för att om jag dör så dör jag.
Precis så känner jag i min enorma ensamhet!
Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.
"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"
Blir så ledsen när jag läser. Jag hoppas verkligen inte att någon tar livet av sig! Kan man på något sätt hjälpa? Men om man inte vill bli hjälpt så tar man ju inte heller emot hjälpen.. Jag hoppas iallafall att vi här kan finnas till hands för dig, om du tillåter det. Stor kram!
/ Mia, sajtvärd för Självkänsla och Psykologi.
Meh… skulle du inte hellre få livslust och livsglädje igen
än bara sluta känna alls och uppleva ingenting?
Om du fick rätt hjälp skulle du känna mer positivt än negativt…
vore inte det roligare än ett dött vacum????
Jag menar inte att fördömma dina känslor nu utan jag
har helt enkelt svårt att förstå dig.
Mitt liv är också fyllt av negativa känslor och emellanåt en dödslängtan… men eftersom jag inte är ateist tror jag att det ändå finns en fortsättning…
Men oavsett om den fortsättningen skulle vara positiv eller negativ att uppleva, önskar jag högre att jag fick känna mening och livslust med mer positivt än negativt här i livet nu istället…
![[rore]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Enformigtliv!!
Det låter som om du lever/levt ditt liv efter andras förväntningar av dig,,,,
Det ingen annan vågade eller kunde,, Det provade du och klarade av det,, Imponerade blir vi av dessa individer,som vågar att kasta sig ut och utmana. Individen själv släcker törsten i beundranas beundran,,
Kan tänka mig att den känslan är härlig och egot inom en lyfts säkert upp och glider på en härlig våg,, Under en tid,, kanske till och med under flera år,,,
Men med tiden så blir det kanske som en outtalad förväntning,, både från dig själv och omgivningen,,, och glädje känslan det engång gav,, trappar ner och kanske försvinner helt,,,,,
Känslan av att vara ett tomt skal,,, trots alla människor som finns runt om kring,, biter sig fast,,,,
Livet börjar kännas meningslöst, tomt, ytligt och uttjatat,, Livet börjar göra ont,,
För någonting inifrån pockar på,,,,,,,,,
Du har självförtroende,, Men jag tror att det kan vara din självkänsla som gör ont och som vill bli sedd. Jag tror den skriker inom dig,, "Här är jag!!"
Våga anta livets utmaning att gå djupare i ditt liv, dina känslor och tankar. Ta dem på allvar,, Se dig själv för den du är.
Jag känner inte dig,, Vet inte alls hur du fungerar,,
Det jag skrivit nu,, är bara taget ur mina egna tankar om vad det kan vara som rör sig inom dig,,,,,
Så bortse från det jag skrivit om det är galet och tokigt,,
Jag hoppas verkligen att du kan komma till insikt om vad som fattas dig,, så att du ser och känner Meningen med just ditt liv.
Tanke kram från rore
Jag tycker det är en väldigt fin text du skrivit men samtidigt blir jag ganska oroad och tycker att det är hemskt. Innerst inne vet jag att jag själv varit i den situatioen. Jag har genomgått ett x antal sjävmomrdsförsök och lyckligtvis milyckats.
Jag ville aldrig ha hjälp av någon och packde någon ändå på mig hjälp kontrade jag med att stänga av helt från omvärlden, från de jag älskade högt och heligt, från kompisar, lärare om stod mig varmt om hjärtat och familj. Jag bad i princip alla att dra åt helvete.
Men jag tog mig tillbaka och accepterade att jag mådde dåligt. Jag sa ofta till mig själv: "Vadå, kan du inte bättre än ndet här? Avsluta detta j**** livet nu!" Men jag insåg att jag hade lite kvar att ge i livet, jag ville berätta att jag älskde det mäniskor jag älskade och jag ville se vart jag hamnade.
Sedan insåg jag att jag ville hjälpa andra för jag vet hur det är att ha en tung osynlig börda över sig och jag kan kaske sätta mig in i hur andra funnderar: "Varför just jag?!"
Jag har nu insåg att: "Om jag verkligen skulle vilja dö skulle jag inte leva nu, jag skulle gett 1000% till att dö…" så jag tänkte om. Man bör göra det att antal gånger för det kommer ALLTID att bli bättre, vare sig ma tror det eller inte. Frågan är bara hur låg tid det kommer att ta.
Jag hoppas att du mår något bättre nu eftersom jag ser att detta inlägget är skrivet i septemer. 
MÅNGA kramar BuxXum/ Sofie
Sofie "EmoSuss" Gustafsson
http://emosuss.blogg.se - Fotoblogg
ALEA IACTA EST
Jag hoppas verkligen du söker hjälp. Jag är en av de 9, och jag kan säga att jag idag är tacksam över att lever, för livet har vänt. Det tog sin tid men det gick.
/Isa
Starta ny diskussion