Jag har vuxit upp med en oerhört svår barndom, jag har inte riktigt bearbetat den iheller och jag känner att det är oerhört svårt att skriva detta eftersom det här är offentligt. Men jag tror och hoppas att den hjälper människor där ute som tror att dem är ensamma om vad de upplever, för ni är inte ensamma. Långt ifrån.

Min uppväxt bestod av våld, alkohol, män. Min mamma har själv haft en enormt svår uppväxt och den har präglat henne djupt, därför har hon tyvärr dragits till män som inte har varit bra för henne eller för hennes barn. Män som slagit henne, misshandlat henne, slängt henne ner för trappor, män som missbrukat alkohol vareviga dag och män som är allmänt dåliga. Tyvärr har jag och mina syskon fått uppleva detta som en vardag av vårt liv, flera av männen har gjort otaliga hemska saker som jag inte är redo att berätta ännu men det jag skrivit hittils är tillräckligt hemskt för att ni ska förstå hur vi levde.

Jag kan inte för allt i världen förstå hur min mamma fortfarande har tro och hopp för kärleken, hur hon fortfarande efter all skit hon gått igenom står upp och lyser som en självklar stjärna. Min mamma är min förebild för hon är den starkaste människan jag vet.

Med den här lilla delen av min personliga berättelse ville jag bara berätta att en del av mig är glad att jag har fått växa upp på det här viset. Varför undrar ni? Därför att jag har blivit en stark människa, jag har lärt mig livets goda och onda sidor, jag har lärt mig empati och tacksamhet. Jag har lärt mig att det lilla i livet är det stora. Bara för att man har levt ett helvete betyder det inte att man INTE kan bli en bra människa, eller att man kan få ett bra och värdligt liv.

Fortsätt kämpa för det är ditt liv och du är värd det.