Jag vänder mig oftast till två speciella vänner eller mamma.  Försöker också berätta för pojkvännen men ibland känns det som att jag tynger honom så jag föredrar de föregående jag nämnt.

I första hand mannen jag lever tillsammans med..ibland min dotter. Har också en världens bästa väninna, som jag delar mycket tillsammans med.

Vänner är guld värt! Ibland förstår jag inte vad jag hade gjort utan dem

Jag anförtror mig till ett par, tre vänner. Dessa känner mig sedan lång tid tillbaka och jag har fullständigt förtroende för dem. De känner mig nästan bättre än jag själv gör.

Jag har otroligt svårt för att prata med min sambo, dock med ett tydligt undantag. Om hon är en del av det som tynger mig är jag ju tvungen att ta det med henne. Utan kommunikation blir det svårt att lösa problemet.

Brukar vända mig till pojkvännen,mamma eller nära kompisar <3

Framför allt mina föräldrar och bästa vännen. Sedan beror det lite på vad det handlar om, och jag har i allmänhet ganska svårt att öppna mig. Har även en lärare som jag pratat en del med och fått hjälp av.

Min man och min son. Sedan min bror och min svägerska. Har nog inga hemligheter för någon av dem.

Det beror lite på vad det handlar om.

Jag har en del "bekymmer" i äktenskapet som jag egentligen inte har nån att prata med ordentligt om. Tyvärr! Har en kollega som vet delar, men inte allt… fast hon är den som vet mest. Mamma vet lite, men inte heller allt, hon blir så förtvivlad och mår så dåligt när jag inte mår bra, därför undviker jag att prata med henne…

Skulle så gärna vilja prata med nån som vet vad jag går igenom… men har svårt att öppna mig fullt ut!

Min man är i allra högsta grad berörd, men han har aldrig vart personen som pratar, utan drar sig undan i stället… Då kanske det löser sig ändå… *suck*

#8 Du får mer än gärna skriva av dig i privata rummet om du tror att du skulle våga göra det.

#9

Tack! Men jag måste få fundera på den en stund! :-)

#8 Hm… tråkigt att han drar sig undan. Kan det vara ett lite typiskt manligt drag?

Hur som… det livet lärt mig än så länge (jag är ju så otroligt vis vid 33 års ålder… ehrm) är att problem man sopar under mattan eller inte låtsas om sällan löser sig av sig själva. Istället har de en benägenhet att växa sig större tills de MÅSTE lösas… och då kan lösningen bli mycket svårare och jobbigare än den blivit om man tog tag i saken på en gång.

Sen kan det vara så i ett förhållande att man inte alltid upplever samma saker som ett problem. Den ena parten kan kanske tycka att "det där är väl inget att haka upp sig på". Finns det ömsesidig respekt brukar sånt sällan inträffa, för då förstår båda att om partnern upplever något som ett problem får den andre ta sig i kragen och lyssna. Man söker en lösning tillsammans.

Jag hoppas verkligen det löser sig… vad det än må vara.

#12

Precis så är det, han aser inte saken vara nåt problem och då är det inte så lätt att gå vidare. Det är bara jag som är "löjlig" osv…

Men men, skit samma! Jag funderar på att söka hjälp hos en psykolog, bara för att få nån att prata med…

Det löser sig säkert detta med så småningom….

#10 Absolut, ingen brådska. Bara ifall du själv vill och vågar!

#11 Jag är just nu insnöad på kvinnlig och manlig kommunikation. Sitter och skriver en hemtenta om det just nu och det som är oerhört tydligt är att män inte ofta förstår problem. De tycker att "det är väl inget" eller "det klarar du". Istället måste man direkt lägga upp sina problem man har tydligt och hela tiden vara tydlig i sina frågeställningar. "Hjälp mig att förstå hur du tycker/tänker/känner" osv..

#13 Spännande det där med manligt/kvinnligt.

Jag kan känna igen mig men nu har jag och min man varit tillsammans såpass länge (30 år) så nu är även han inne på samma linje att prata är vad som gäller.

Det tog några år i början men för att ett förhållande ska fungera så måste man kommunicera med varandra tror jag.

När vi kommer hem från jobbet så brukar vi ösa ur oss dagens händelser, både roliga och trista. Fredagar har vi ofta en gnälltimma och sedan pratar vi inte jobb resten av helgen.

Vi har haft svårigheter många gånger under dessa år med både ekonomi, arbetslöshet, arbete utomlands i långa perioder och annat och hade vi inte noga pratat och pratat om våra problem så hade vi kanske inte klarat upp det.

Ju tidigare man pratar och tar upp problemen desto bättre för då behöver de inte gå på djupet och bli så svåra att reda ut heller.

Sedan krävs ju givetvis en grundkärlek från bådas håll.

Har en absolut Guldvän som jag kan prata med och även en fantastisk lärare som alltid lyssnar, vad det än är. :)

Jag vänder mig inte till någon. Ingen i min fam är intreserade av mina problem. Jag holler allt för mig själv. men ibland pratar jag med sambon men då var ju det med fel.

min mamma:D

Har en vän som jag berättar i princip allt till, hon lyssnar och stöttar. Men så har jag ju en psykolog jag går hos och får hjälp.