Vanligtvis brukar tala inför folk hamna högst upp för vad alla är rädda för. När jag pluggade på universitet ville de flesta inte tala. De som ville klara jobbet sen som jag gick på extrakurserna för att öva. Nästan ingen tog chansen. Dock hade vi ingen "retorik-kurs".

1. Se dig som en som faktiskt hade insikten och modet att gå dit. Du lär dig kanske också av att studera andra.

2. Har du provat med tala högt hemma? Steg 2 kan vara framför spegeln.

3. Mitt mod har varierat med det som har hänt i mitt liv. Håller just nu på att återskapa det. För mig har ett personlig yogapass som inkluderar en övning med att tala högt, stöttat denna utveckling. Görs hemma själv.

4. Vi har skapat något slags gemensamt vansinne där vi alltid måste göra allting perfekt. Inget är någonsin perfekt. Lärde mig om optimala mål i företagsekonomin på gymnasiet. Dvs, mål som går att realisera med verkliga, nuvarande resurser. Gör något lite mer varje gång du går dit och belöna dig sedan efteråt. Vad gör det om det inte är perfekt! Ingemar Stenmark räknas bland de främsta skidåkarna, men han vann inte i närheten av hälften. Inom idrotten fokuserar de på att lära sig av misstagen och sedan släppa det. Hm, något för oss att ta till oss.

Tack för att du tog upp det. Kändes lite förlösande att få diskutera det för mig.

#1.

Ja din punkt 4 stämmer verkligen. Jag iaf vågar inte göra fel för de känns som att alla förväntar sig att gör man något så ska det vara perfekt, annars undrar folk varför man ens försöker.

Men hur ska man bli bra om man inte försöker?

hua, den första tröskeln kommer bli väldigt jobbig känner jag. Vet bara itne hur jag ska göra för att komma över den.

#2 Jejja

1. Jag tror du ska öva hemma först och fortsätta gå på kursen. Så det blir lite avdramatiserat i din hjärna.

2. Gör du någon form av avslappnin? Du kan alltid "gå på muggen" innan, lärde jag mig på en kurs om stresshantering.

3. Vilka metoder använder du för att stärka din självkänsla? Här finns många tips. Tacksamhetsdagbok är bra. Skriv varje kväll allt du gjorde bra och som du är tacksam över. Egoboosttråden har flera bra tips.

4. Tränar du? Nya numret av Iform har en artikel om träning och självkänsla samt en dom depression. Se tråden om träning och självkänsla.

Berätta sedan hur det går. Det peppar oss andra.

Jag har också varit enormt nervös över att stå framför folk och föreläsa, men jag använde mig av det klassiska tipset att hitta en punkt på väggen och titta på den. Har du provat det? Sen hjälpte det för mig även att tänka att dem andra som föreläser är minst lika nervösa som mig och varför skulle dem ens skratta åt mig när dem sedan ska göra samma sak själva?

På gymnasiet läste jag drama som estetisk verksamhet. Då var det obligatoriskt att ta av sig skorna varje gång man gick upp på scenen för att spela. Detta var inte för att scenen skulle bli smutsig, utanför att man skulle ta sig ut ur sin bekväma roll, för när jag är i mina egna skor så är jag "jag". Genom att vara i strumplästen så skapade man sig liksom en ny identitet.

På gymnasiet tyckte jag det var jobbigt att tala inför klassen, jag var jättenervös, så att jag skakade och svettades, och jag pratade alldeles för fort, skrattade nervöst etc. Jag hade aldrig känt mig så säker som under den estetiska verksamheten och jag spelade en karaktär - någon annan. Då är man så koncentrerad på det man gör så man hinner inte tänka på att det sitter folk och tittar på.

Så det skulle kunna vara ett alternativ: skapa dig ett alterego som du kallar fram när du ska tala inför folk - någon som inte är du - det är ett sätt att distansera sig från publiken.

Titta på något annat än publiken är också ett bra alternativ.

Prata med de andra som går den här våga tala kursen, hur de känner det, vad de gör för att våga. Kanske är de egentligen lika nervösa som du är? Eller så har de kanske en gång varit i din situation, så de förstår hur du känner dig och kanske själva kan komma med fler tips. Ibland kan det hjälpa att bara prata av sig innan - för att få ut fjärilarna.

Hur nervös jag än varit så har jag alltid tvingat mig igenom det. Jag är livrädd för sprutor, men varje gång jag måste ta vaccin så går jag själv, fast att mina föräldrar erbjuder sig att följa med. Det är samma princip som att hoppa upp på hästen igen när man fallit av. Om jag går dit med känslan att det är jättefarligt och jag måste ha mamma eller pappa med mig, så kommer det alltid vara lika läskigt att ta de där sprutorna. Men om jag går själv och faktiskt klarar av det, då blir det ett steg i rätt riktning.

Något annat som är viktigt, och kanske absolut viktgast, att komma ihåg är att det gör inget om du gör fel, om du säger fel eller kommer av dig. Om man kommer av sig så tar man några djupa andetag, tittar i manus och börjar om på det stycke där man kom av sig. Det är det absolut värsta som kan hända, att man kommer av sig och måste kolla i manus.

Jag kan inte använda stödord när jag står framme och talar, jag måste ha ord för ord vad jag ska säga, så att om jag kommer av mig har en mening redo som jag kan läsa upp. Då kommer resten tillbaka också. Jag lär mig alltså talet så gott som utantill och har ordagrant manus som stöd. Så gör jag och det känns bra för mig, det är lite min säkerhet.

Vad jag har förstått av den här kursen så är det en så'n här extraaktivitet som inte ens betygsätts? I så'na fall spelar det ju absolut ingen roll om du säger fel eller kommer av dig, så länge du vågar. Du är ju där för att lära dig våga, så det är absolut ingen som förväntar sig att du ska komma och vara den bästa talaren någonsin. Gör du fel så kommer det inte spela någon roll, för de kommer inte tycka du är dålig för att du "misslyckas" de kommer tycka du är modig för att du vågar försöka fast att du är så nervös. De kommer att applådera när du klar även om det inte gick jättebra.

För att sammanfatta: Våga försöka och tillåt dig göra fel. Om du bara tar det lugnt och inte blir panikslagen så kommer du märka att det är inte så farligt att komma av sig, allt som händer är att du får läsa igenom manus igen så att du kommer rätt igen.

(Perfekthet är för övrigt ett relativt begrepp, det jag tycker är perfekt tycker någon annan är helt och hållet operfekt. Om du ser det som ett "misslyckande" att stå där framme och komma av dig, så kommer det finnas de som tycker det är vinst, ett lyckande, att du vågar försöka.)

Jag som ska bli lärare tycker i alla fall att du skulle vara jättemodig och att du gjort ett bra jobb även om du står framför klassen och stammar dig igenom - för att du försökte, och du gjorde ditt bästa utifrån de förutsättningar du hade. Så det så! 

(Det blev långt, längre än tänkt, så jag har försökt fetmarkera det viktigaste. )