Jag känner likadant vissa dagar, att jag blir aldrig nöjd med mig själv. Jag har inget jobb osv. så förstår din känsla :S

Att ställa för höga krav på sej själv är jobbigt..försök att se det ni gör, istället för att hela tiden se, det ni borde göra..förstår att det är svårt, men med lite övning kan man säkert lyckas..

Lycka till!

Usch, vad jobbigt att behöva känna sådär hela tiden. Jag hade jämt prestationsångest när jag började gymnasiet, jag fick mitt första MVG i en kurs då och kände direkt att "nu jäklar ska jag ha mvg i allt." Jag pluggade alltid, jämt och ständigt och jag gick ut med 16 MVG:n.

Var jag glad? Javisst, men lönar det sig? Nej! Jag mådde piss och tänkte alltid att jag kunde bättre, skulle göra bättre osvosv.

Nu går jag första året på högskolan och har insett att det här håller inte! Man kan inte gå runt och trycka ner sig själv hela tiden när man vet att man faktiskt har gjort sitt bästa, man kan inte kräva mer och mer och perfektion av sig själv - då går man under.

Jag tror att ni måste komma till den här insikten själva. Att ni själva kommer underfund med att det ni gör faktiskt duger! Att det ni gör är BRA!

Jag vet precis hur det känns. Under nästan hela mitt liv har jag strävat efter perfektion - bland vänner, i skolan, i konståkningen, musiken, försökt vara den perfekta vännen, dottern, eleven, matten, människan. Det hela slutade med att jag gick in i väggen.

Och då började jag tänka. Vad fick jag ut av att pressa mig själv hela tiden? Svaret är ingenting. Jag förlorade bara på det. Jag förlorade mina intressen eftersom mina krav aldrig tog slut, och jag förlorade mina betyg eftersom jag sjukskrevs. Jag förlorade även många vänner. Och så funderade jag på varför jag pressat mig själv så hårt. Antagligen för att jag ville duga. Jag trodde att om jag var bäst i konståkning, hade MVG i alla ämnen, satte alla andra framför mig själv och var bäst på att sjunga så skulle jag duga.

Nu har jag inte MVG i alla ämnen. Jag är inte bäst i konståkning eller på att sjunga och lyssnar på min egen kropp istället för att vara andra till lags. Och jag duger ändå.

Jag är själv likadan, men numera har jag fått lite mer insikt i varför det blir så här, att vissa har höga prestationskrav på sig själva (och andra människor också för delen).

Jag tror först och främst att du måste acceptera att ingen, inte ens du kan hinna med allt för att sedan få skuldkänslor. Ingen kräver det av dig, så varför kräver du det av dig själv? Det är verkligen inte värt det!

Var inte så hård mot dig själv!!!

#4 Jag har gjort samma resa som du Isa. Slapp dock sjukskrivning. Funnit att mer ego-människor är mer poppis än jag.

Försöker nu leva med insikten att min hälsa och mina intressen ska också vägas in i planeringen!