Jag själv har en väldigt bra relation till min mamma men däremot ingen alls till min pappa. Jag träffade honom senast för sju år sedan ungefär och har inte fått svar på varför han aldrig hörde av sig mer.

Detta ledde till att jag fick gå i terapi eftersom jag utvecklade ett slags självförakt, mådde väldigt dåligt och kände ett allmänt "manshat".

Men nu i efterhand så kan jag känna att jag numera kan välja att stå utanför min pappas val att ta avstånd från mig, så att min självkänsla inte behöver påverkas som den har gjort förr om åren.

Från början är vi hjälplösa. Men vi kan välja vilken påverkan de ska ha. Tack och lov kan vi utvecklas hela livet.

Jag har bra kontakt med båda mina föräldrar, jag har alltid kunnat prata med dem om vad som helst och de har lyssnat och stöttat och så vidare. När jag fyllde 18 skedde, ganska naturligt, ett skifte i hur de behandlade mig. De slutade behandla mig som ett barn, som deras barn som de skulle uppfostra, och istället behandla mig mer och mer som en självständig vuxen.

Jag bor fortfarande hemma, och jag fortfarande deras lilla flicka, men de behandlar mig som en vuxen, så gott de kan, med tanke på att jag är deras barn. Det tror jag är viktigt för ens självkänsla, åtminstone om man fyllt myndig. De låter mig ta mina egna beslut och stöttar mig, och kommer med råd.

De har i och för sig svårare att göra så med lillebror som fyllde 18 i år. Men han är mer den stereotypiska tonåringen som dricker och röker. Jag var nästan 19 innan jag började dricka "starkt". Så det finns väl en del tillit i det där också, de känner väl att de kan lita på att jag fattar "rätt" beslut, medan de inte vågar göra det med brorsan.

Så ja, jag tror våra föräldrar har en hel del makt över vår självkänsla. De litar på att jag klarar av det, och så behandlar de mig, men de finns i bakgrunden om jag behöver dem. Det får mig att tro att jag klarar av det, det får mig att våga eftersom jag vet att de finns där, villiga att hjälpa mig.

Men nyckeln till god självkänsla tror jag ligger i behandlingen sedan födseln. De har liksom "hjärntvättat" mig till att tro att jag klarar allt jag vill, att jag är värdefull, att det inte är mitt fel när de andra mobbades, de var avundsjuka på mig för att jag var en så stark person, det spelar ingen roll om jag skriver IG på ett prov så länge jag gör mitt bästa och verkligen försöker…

Jag tror inte jag haft den självkänslan jag har nu, idag, om jag inte hört alla dessa saker i hela livet, inför varje prövning jag mött.

Sen måste jag säga att ens föräldrars egen självkänsla spelar en stor roll i hur ens egen kommer att formas. Barnen ser hur föräldrarna beter sig och apar efter. "Barn gör som du gör, inte som du säger" som någon har sagt. 

Får jag också påstå att vi blir våra föräldrar i ganska tidig ålder?  Jag är som mamma, som också är stark med självkänsla, medan brorsan är mer pappa som är lite mer "lättlurad" och lite mer så där kan inte "med att säga nej".