Jag brukar försöka fokusera på mina positiva delar och strunta i det negativa. Ett klassiskt trick är ju att varje dag skriva upp 5 saker man är nöjd med hos sig själv, eller stå framför spegeln och säga att "du duger som du är!". Det kanske känns lite löjligt i början men det positivt tänkande brukar faktiskt göra sitt jobb

Känner jag att jag mår dåligt över någonting, t.ex min höga panna, så bildgooglar jag tjejer med hög panna som ser jättebra ut och så tänker jag att "man kan visst se bra ut med hög panna!".

Säger till mig själv att jag duger som jag :) Det säger min pojkvän med till mig :)

Jag försöker att berömma mig själv för det jag tycker om hos mig själv. Annars försöker jag arbeta med mig själv, fråga mig själv vad det är jag inte gillar och varför och hur jag ska gå vidare för att kunna gilla det. Det fungerar

Jag försöker att inte vara så hård mot mig själv och dömande, när det dyker upp sådana tankar. Jag begär inte av någon människa att vara perfekt, supersnygg eller liknande, därför kräver jag det inte av mig själv heller.

Tycker själv det är otroligt vackert med människor som har något unikt i sitt utseende och det kan ju vara vad som helst.

Tyckte att nojjorna över utseende tog för mycket tid i början av 20-årsåldern. Ställde mig naken framför spegeln och granskade de negativa omdömen som kom upp objektivt.

Kom fram till att det var omvänt högmod att gnälla över mitt utseende när jag såg rätt normal ut. Tänkte med de som var långt från normalutseendet.

Sedan har det varit peppande med bra frisörer som säger att de ska göra mig snygg. När man blir sminkad i prova-på på varuhus och de säger att min mun inte behöver korrigeras alls. Nyttigt med bedömning av de utanför ens krets som gör en professionell bedömning.

Slutligen så är utseende av liten betydelse för mig. Hälsa för att kunna nå mina mål såsom en bättre värld väger mycket tyngre.

Försöker också berömma mig själv och intalar mig att jag duger som jag är. och det där med att hitta ord av tacksamhet för dagen är inte så lätt,men skam den som ger sig.

Är inte heller så utseende fikserad längre.utan min självskänsla är viktigare och att må bättre helt enkelt klart värdefullare.

Jag brukar säga till mig själv att det inte spelar någon roll vad någon tycker om ens utséende. Det är mitt egna och det enda som betyder något är att Jag är nöjd.

Dock har det tagit ett år för mig att acceptera och börja gilla mitt egna utséende, tänker varje dag att jag är en unik människa och det finns bara en utav mig. Jag duger som jag är och om människor inte uppskattar det så är det deras problem.

#7 Håller med dej där, alla människor är unika :) Finns igentligen inga ideal.

Jag tyckte jag var ful, när jag gick i mellanstadiet. Sommaren mellan 6:an och 7:an började jag skämta ironiskt om mig själv, jag fick en tröja med guldtrådar i som skulle stråla i solen. Men den strålade ju inte lika mycket som jag! Ju fler sådana skämt jag drog, ju mer började jag tro på dem och vet ni vad?

Skönhet ligger i betraktarens ögon, och i mina ögon är jag vacker som en sommardag!  (Sommaren är den vackraste årstiden jag vet.)

Så ja, fokusera på allt det som är "bra" och strunta i det "dåliga". Man är i alla fall sin egen värsta kritiker.

Jag gick upp 15 kg ganska fort och fick mängder med bristningar, nu har jag gått ned 16 kg men har kvar alla ärr efter bristningarna. De på höften spelar mig ingen roll, de ser coola ut, tycker jag, men de på låren är inte särskilt snygga. You know what? Om jag vill så tänker jag gå i bikini i sommar utan att skämmas över mina lår - de är en del av mig och alla andra får helt enkelt bara ta att acceptera det eller köra upp sina problem där solen aldrig skiner. 

Det jag tror jag vill säga är att, om man själv är stolt eller helt enkelt likgiltig till sina "brister" så kommer ingen annan att bry sig om dem heller. Det finns få som skulle kunna med att vara så elaka som att säga: "vad ful du är med dina brister".

Fotnot: Jag vet att det inte låter så nyttigt med att gå upp så mycket i vikt fort och sedan gå ned, så jag tänkte bara säga att jag är jättekort, så de 15 kg blev övervikt på mig. Viktnedgången började 2009 och i april 2011 har jag gått ned 16 kg. Så det har varit en långsam nedgång. Allt jag gjort är att sluta äta godis och minskat på matportionerna något, samt i största möjliga mån ersätta vita produker (bröd, pasta etc) mot fullkorn och utesluta och e-ämnen i samma mån. Jag motionerar knappt. Så det har inte varit någon slags hälsofarlig bantningskur. Jag mår bra och är tillbaka på normalvikt. 

#9 grattis Skogselva

Håller själv på att äta nyttigt och börja träna nu när jag har tid och pengar till det igen. Har gett utslag på vågen.

#10 Tack det samma, får man väl säga då! 

Nu har ju jag varit sjuk en längre tid och strålas i huvudet så håret börjar falla.

Jag trodde det skulle ge mig mer komplex men faktum är att jag bryr mig inte så mycket vilket är skönt.

Kanske hade det varit värre om jag varit yngre (är 49) men håret är ändå håret och jag har alltid haft en kraftig kalufs.

Är man sjuk så värdesätter man livet på ett annat sätt och då blir komplex småsaker

Här kommer en bild på förödelsen….

#12 Blir inspirerad och sänder positiv energi till dig…!

#13 Tack