Det har varit ett av min livs stora fråga under en lång tid.har berott på att man inte har tyckt om sig själv.det blev en fly effekt ifrån mig själv för att slippa ta ansvar för den man är eller vad man har gjort.och allt handlade om bristande självkänsla innan jag kom på det.det satt långt inne i mig innan jag tog tog mig i mig själv.fly effekten hade ett större grepp om mig,tycke inte om mig själv alls.

Livet har inneburit en berg och dalbana,har försonats med mig själv i unga år.och än idag så har jag mina jobbiga stunder,ett ältande varför det blev som det blev.har accepterat mig själv och att gårdagen kan man inte göra om utan ta lärdom av.man är bara en vanlig människa med sina brister och kunskaper,det är mänskligt att fela kom ihåg det alla.

Idag lever jag inuet och det går jättebra,framtiden tänker jag inte på för det blir bara en hel massa illutioner av det hela och då mår jag inte så bra.

tar tag i mig själv när mina tankar flaxar iväg och säger stopp.

Lever idag ett andligt liv,har en gudstro som skänker mig tröst i svåra stunder.har hittat hem och det är en milstolpe som är passerat.

Lite av mig själv blev det om livet krokiga väg.

Jag har aldrig sökt och jag tror att man hela livet kommer att upptäcka nytt om sig själv.

Man råkar ut för saker och ting under livets gång och det är inte alltid lätt att förutse hur man kommer att reagera. Man tror sig kanske känna sig själv men jag är övertygad om att man kommer att bli överaskad många gånger under livets gång.

Det är klart att ju äldre man blir så kommer man kanske närmare frågan men jag är alltid tveksam när någon bestämt hävdar att man vet vem man är