Jag har hormoner som rusar i kroppen, och det är den där tiden på månaden då jag bara hatar att vara kvinna. Blod, värk, hormoner, låga seretoninnivåer och allting blir ett jävla stort  personligt påhopp och jag känner inte att jag kan göra något rätt överhuvudtaget. Jag känner mig dessutom mycket destruktiv, så samtidigt vill jag bara skita i allting, äta, vakna, plugga, bry mig om någon eller något… (oroa er inte för det där med destruktivitet, det var bara något jag behövde få ur systemet.)

Jag har två omtentor i slutet av augusti, i vanliga fall är så jag så jävla självsäker på att jag kommer att klara dem den här gången, för det som felade sist var att jag inte hade tid att plugga inför dem.

Den största, består av två delar, en med simpel grammatik-fylla-i-luckor-övning och en skriva texter. Man behöver x antal poäng på båda för att få godkänt. Jag bara känner på mig att det var texterna som gjorde att jag misslyckades och jag skickade en text till min klasskamrat med spanska som modersmål och han gjorde så många ändringar så jag började känna att jag fan ingenting. Jag kommer inte hinna lära mig tills tentan. Jag kommer misslyckas och till följd inte få fortsätta med utbildningen för nästa kurs kräver x antal poäng från den här kursen.

Det är hormoner som är boven i dramat, det är hormoner som gör att jag förstorar det här och gör en höna av fjädern. Jag kan lika gärna känna mig dödshotad om någon bara tittat på mig, och då reagera genom att "attackera" först. Ni vet väl hur kvinnor med pms biter huvudet av folk? (Bara jag får skämta om det. )

Men jag vet inte vad jag ska göra… jag känner tidsångest för att det inte är en månad kvar och det är till synes så mycket att plugga. Ska jag tvinga mig igenom böckerna eller ska jag låta det vila tills hormonerna lugnat ned sig, tills seretoninnivåerna kommit till rätta igen innan jag börjar igen?

Det är svårt att svara på, jag vet, men något råd måste väl finnas? Om ni haft negativa, tvivlande känslor inför något, skulle ni fortsätta med risk för att denna negativa känsla för objektet blir permanent, eller låta det vila tills ni infinner er i era sinnens rätt bruk igen? Säg vad ni skulle ha gjort!