Sant! Tycker dock de värsta är de som går till personangrepp och presenterar sina åsikter som fakta.

Men jag tex som är ganska svag och ständigt blir på hoppad tycker det är jobbigt att alltid bli det.

när man hör att man är kass ofta så blir det lätt att man faller in i det och tror det, även fast man kanske vet att man inte ska bry sig om vad folk säger..

Det är svårt att inte bry sig om vad folk tycker om en. Dom som har dåligt självförtroende tar ju åt sig väldigt lätt (nu menar jag inte att dm med bra självförtorende inte tar åt sig)

jag menar att sitter det några tjejer som säger att du är värdelös, skulle du bry dig eller inte? - Jag skulle bry mig, för det är sånna ord man inte vill höra. Nån annan kanske skulle skrattat åt det, alla är ju så olika i sig.

Det du skriver kan jag inte riktigt hålla med om. blir man påhoppad o hänger upp sig på det väldigt länge och ofta så får man hitta ett sätt att bearbeta det helt enkelt. Man kan inte skuva borta saker "bara sådär".

#3 Jag håller med dig, Anna. Det är bara det att i den situation du beskriver har vi att göra med medvetet elaka människor. Dessa är, enligt min erfarenhet, lättast att bortse ifrån. De har bara en sak i tanken… att såra någons känslor. Om man då låter dem göra det har de vunnit, och de kan skrattande gå därifrån samtidigt som ögonen tåras på den drabbade. Om man däremot står rakryggad, ser dem i ögonen och svarar med "den kommentaren säger mer om vilken typ av person du är, än den säger något om mig" och sedan går därifrån, då har man vunnit en seger så stor och lysande att det värmer i bröstet på personen i fråga.

Kommentaren "du är värdelös" har en hel massa svar som man inte behöver artikulera, men som man kan ha i åtanke om man råkar ut för en sådan situation. Tanken att "Hur vet du det? Du känner ju inte ens mig" är en variant. "Jag är inte alls värdelös. Jag är den viktigaste och mest värdefulla personen i mitt liv" är en annan variant.

Det jag menade var dock de som inte har någon aning om att de sårat någon och det var heller aldrig deras avsikt. Sådana kommer man träffa på genom hela livet, tyvärr. I detta fall blir det otroligt viktigt att ha en sådan inre styrka att deras klumpighet inte påverkar en. Annars kommer man kastas mellan hopp och förtvivlan på grund av ens omgivning. Det är, i mitt liv, inte acceptabelt. Jag kommer aldrig lägga ansvaret för min lycka i någon annans händer.

Ett problem är också att olika människor tolkar saker olika. Det som en person inte alls uppfattar som otrevligt kan av en annan person vara rena katastrofen. I relationer människor emellan blir det otroligt svårt att undvika sådana situationer där någon blir sårad för att personen tolkat det som sagts på ett negativt sätt.

Nu kanske det låter på mig som att jag personligen aldrig tar åt mig av någonting, men så är det inte. Jag har varit en känslig och skör person som genom personlig utveckling och, kalla det mognad kanske, blivit bättre på att bestämma själv hur jag ska må. Jag lyckas inte alltid. Fortfarande kommer jag ibland på mig själv med att tänka "vad menade hon/han med det? Var det kanske något illa menat?" Sanningen är den att jag inte kan läsa tankar. Jag vet helt enkelt inte vad personen menade med det som sagts. När den tanken kommer kan jag välja att tro på det positiva. Att det som sagts inte alls var illa menat. Sedan kan jag bara släppa det.

En fråga… Om någon sa till dig att du är värdelös, varför skulle du bry dig? Att man inte vill höra det hjälper liksom inte när det händer. Människor kommer göra eller säga saker som man inte ville att de skulle göra eller säga. Väldigt sällan kommer någon fråga om lov först.

Jag hoppas ni inte tror att jag vill göra narr av någon eller förminska någons problem. Det är bara det att jag har varit en sådan person som tar åt sig, men har funnit att det inte hjälper mig genom livet att göra det, och då bestämt mig för att sluta (även om jag som sagt inte alltid lyckas).

Jag tycker detta är otroligt viktigt att diskutera.

Men sen så är detta Självkänsla iFokus, en sajt där vissa har låg självkänsla och vissa har hög. Har man som bland annat jag, låg självkänsla funderar man mycket så vad andra säger/tänker till/om en. Det är inget enkelt knapptryck att bli av med.

Om man under många år har blivit nedvärderad och tilltalad elaka kommentarer av massor av männsikor så kanske det är svårt att låta  bli att tro på vad folk säger. Vem har med störst sannolikhet rätt, lilla jag eller alla de som som ser ner på dig? (I de egna tankarna).

Jag tror man tyvärr måste vara ganska stark och trygg i sig själv och i sin omgivning för att kunna säga emot och inte lyssna på de männsikor som kommer med elaka kommentarer.

Jag tror också det krävs mycket av den egna karaktären för att inte låta de elaka kommentarerna slå rot. För att man ska kunna tänka så som #4 säger. "Jag är inte värdelös, jag är den viktigaste personen i mitt liv" om man får höra "du är värdelös". Med hög självkänsla är det lätt att tänka så, eller helt enkelt ignorera dem, för om någon sitter på spårvagnen och börjar tissla och tassla om mig t.ex. på grund av mina kläder så skiter jag i det.  Det är inte mitt problem vad de tycker och tänker om saken, det får de stå för, jag gillar mina kläder oavsett.

Jag tror att det är väldigt lätt att uppmuntra andra till att tänka likadant, för jag tror man glömmer hur jobbigt det kan vara att ständigt bli påverkad av andras kommentarer, och att det antagligen kan vara svårt att följa råden man får ibland. Jag tror självkänsla är något som byggs genom livet och alla, en del, men inte alla, vi som gärna vill hjälpa till och stärka andras självkänsla har inte sett världen ur det andra perspektivet, och har vårt perspektiv av världen i huvudet när vi kommer med råd. Vi vet bara hur vi gör där vi redan står på bergstoppen, inte hur man gör för att ta sig upp. Folk som jag kan säga "tänk så här", men kan inte förklara hur man ska tänka så. (Och när jag säger "vi" menar jag folk som, liksom jag, fått stark självkänsla med modersmjölken. De som har lyckats gå från låg till hög kan troligtvis svara på frågan "Hur?".)

Det blev svamligt, jag tillät mig att bli för filosofisk, men det jag vill ha fram är att även om jag håller med Manu77, så är det nog lättare sagt än gjort, och hur klokt Lincoln än formulerade sig så är citatet inte rättvist.   

Jag tycker idealet vore att alla skulle skaka av sig negativa kommentarer med: "Hur kan du veta det? Du känner mig inte ens.".

#5 Enkelt har inget med saken att göra. Det är värt att öva på det hur svårt det än kan vara.

#6 Man kanske måste vara stark för att kunna låta bli att ta åt sig. Om man inte är stark, är det kört då? Nej, man kan träna. Om man är fysiskt svag kan man göra nåt åt det genom att till exempel styrketräna. Det är i princip samma sak med det jag pratar om. Man kan genom medveten träning stärka sig själv och sin självkänsla. Det går dock inte (eller blir i alla fall väldigt mycket svårare och jobbigare) om man ständigt fokuserar på det negativa.

#7 Jag har haft dålig självkänsla. Jag kämpar än idag med den, fast jag vinner oftare nu än tidigare… mycket oftare!

"lättare sagt än gjort" hör inte hit. Det är det jag försöker förmedla. Det handlar inte om att det ska vara lätt. Det är inte lätt. Man kan antingen kämpa för allt vad tygen håller, kanske misslyckas ibland men lyckas ibland, eller kasta in handduken och skylla alla ens problem på världen. För mig har det varit värt ansträngningen att kämpa. Med det menar jag att kämpa för att bli bättre och bättre på att inte alltid ta åt mig personligen av det som händer runt omkring mig. Att kämpa som ett djur för att behålla en positiv attityd.

Saken är ju också den att otroligt få människor verkligen vill en illa. Det mesta man går omkring och mår dåligt över att andra gjort har dessa personer ingen aning om att de gjort. Det var aldrig avsikten att såra. Om man hela tiden ska ta åt sig av allt kommer man ständigt kastas mellan känslor av hopp och förtvivlan utan någon egen kontroll.

Det gäller också att sätta saker i sitt rätta perspektiv. Det är inte heller lätt, men det är värt det. Ibland får man liksom stanna till i sin självömkan och tänka att man i alla fall lever. Det finns de som har det värre… mycket värre. Idag kanske inte var den bästa dagen någonsin, men imorgon är en helt ny dag. Ett oskrivet blad. En helt ny början.

Det jag tycker är faran på längre sikt är att man lätt hamnar i ett mönster av "titta på mig, hur eländigt jag har det. Tyck synd om mig". Det kittlar ens ego lite att man får sympati, man mår tillfälligt bra av det, men det är ingen varaktig lösning.

Min mamma är sådan att vart hon än är, vem hon än talar med, så ska hon beklaga sig över sin situation. Hon har ett helt register med kroniska sjukdomar som försvårar livet för henne. När folk hör henne berätta säger de alltid, ofelbart, "men stackars dig. Det kan inte vara lätt". Detta får min mor att tillfälligt känna sig bättre. Dock är hennes besatthet av de negativa sidorna i sitt liv ett hinder för att se de positiva sidorna, och njuta av dem. Sorgligt!

I mitt jobb kör jag sjuka människor till och från sjukhus. En del av dessa är verkligen mycket sjukare än min mamma. Dock har en del av dem en helt otroligt positiv attityd till sin sjukdom. De har en inställning som säger att de minsann har tänkt leva och njuta av livet tills det är över, TROTS sina olika sjukdomar. Dessa människor har förstått att kroniska sjukdomar är kroniska, de går med andra ord inte över. Det är något de kommer få leva med resten av livet. Men det hindrar dem inte från att leva med glädje. De fokuserar på det som är bra istället för det som är dåligt, det de kan göra istället för allt de inte kan göra. För dessa människor spelar det ingen roll om det är jobbigt eller lätt. De tänker göra det bästa möjliga av en taskig situation.

Samma sak är det med "världen". Den är, så att säga, kronisk. Vi lever i den vare sig vi vill eller inte. Människor kommer göra eller säga saker som kanske kan såra och göra en ledsen. Har man då bestämt sig för att beklaga sig och må dåligt av det, eller att leva ett positivt liv TROTS allt?

Valet är ditt… bara ditt!

#8 Jo, jag har förstått det av tråden i övrigt att du är en så'n som kämpat dig uppåt.

Jag förstår att det inte är en lätt sak, och det är bra om det är lite svårt, för tänk hur stolt man känner sig, och ska vara, varje gång man klarat något prövande. Jag sade inte att det skulle vara lätt, jag sade bara att det är lättare att säga att man ska acceptera den för vad den är, än vad det verkligen är att göra det. Och hittills har du gett intrycket av att du tyckt att det verkligen bara är att säga "Nu är jag lycklig" så blir man det. Du menade inte så, förstår jag nu, men så framstod det.

Självklart att det hindrar din mamma från ett gladare liv och självklart finns det de i liknande situation som inte låter det negativa hindra dem från att leva livet. Visst är det synd när folk hamnar i samma fälla som din mamma, men människor är olika, andra är mer pessimistiska än andra, och har olika orsaker till att vara negativa/positiva, så jag tror inte att det enbart är att välja hur man vill ha det. Det krävs mer för att byta tankebanor. Det är på det sättet saken är lättare sagd än gjord. 

Folk menar inte alltid illa, men ibland är det svårt att veta och om man dessutom påverkas av vad folk tycker och säger så är det nog ännu svårare att inte älta över det hela.

Men av erfarenhet vet jag av så'na här diskussioner lätt går överstyr, folk missförstår varandra om vart annat, allting börjar gå i cirklar, så jag ångrar nästan att jag lade mig i överhuvudtaget.

#9 Egentligen var bara stycket "#7 Jag har haft dålig självkänsla. Jag kämpar än idag med den, fast jag vinner oftare nu än tidigare… mycket oftare!" riktat mer specifikt till just dig och det du skrev. Resten är mer ett otroligt långt (för långt?) försök att förklara och förtydliga det jag tycker.

Jag håller absolut med om att diskussioner av detta slag tenderar att så småningom gå runt i cirklar. Det är väl då det blir dags att avsluta diskussionen och helt enkelt acceptera att ibland håller man med varandra, och ibland inte… och det är helt ok.

Jag tycker dock inte alls du ska ångra att du lade dig i. Att få lite… mothugg, så att säga, gör att jag själv måste tänka till lite extra och det är aldrig fel. Jag ska således tacka dig för att du lade dig i.

#10 Okej, det är lite lurigt, man vet ju inte om det är en avgränsning eller bara en radbrytning, och så fick du mig att börja tänka igen. 

Rätt sorts mothugg är bra, givande, så länge det inte övergår i den oändliga cirkeln ångrar jag mig inte.  Diskussion är bra och gör som du säger att man får tänka till lite.