Generellt aldrig fått bekräftelse eller förståelse. Den sistnämnda är så för att jag helt enkelt är svårt att förstå. Vet inte varför riktigt.

När jag slutade gymnasiet och inte fick några jobb. Tar lite på självförtroendet.
Även gått upp lite i vikt = sämre självförtroende.

Det började i högstadiet när jag var den enda i klassen som bytte skola (från 6:an till 7:an). Dom jag hamnade hos kände redan varandra och jag blev då utanför.

Oj, det är nog alla år av att vara mobboffer, hela grundskolan och upp i gymnasiet. Samt en extremt kritisk förälder. Det har format mig rätt mycket. Men jag har jobbat mycket med mig själv, min självkänsla och tankesätt, så jag känner mig säkrare nu. Dock långt ifrån alltid…
Självförtroendet kommer och går beroende på sammanhang, om jag känner mig säker på situationen eller inte. Självkänslan däremot är alltid mer eller mindre vacklande trots att jag jobbat aktivt med den. Jag tror att det hänger ihop med att min självbild är helt skev.

För mig började det i högstadiet då jag blev mobbad, nu har självförtroendet bättrats eftersom jag jobbat med det extremt mycket :)

Finns så många olika orsaker till att man har dåligt självförtroende, hoppas vi kan hjälpa varandra till att lyckas med att få upp självförtroendet!

Är en sådan person som är lätt att "köra över". Och eftersom jag så sällan sa ifrån under skoltiden så blev det ju bara så.

Nu mera säger jag lite ifrån och vågar säga saker i diskusioner, men om det uppstår en pinsam tystnad efter det jag sagt så tänker jag direkt att "nu sa jag någonting dumt, bäst att vara tyst".

Men med min pojkvän stöttar mig hela tiden, och nu vet jag ju (som njag själv också har noterat) ibland om någon säger någonting i en disskussion så har man bara inte en så kallad "come back" till den som sagt någonting.

Men det kommer nog ta länge innan jag verkligen tittar mig själv i spegeln och gillar vad jag ser och innan jag tycker att jag faktist gör saker och ting som spelar roll varje dag, utan att tänka på det.

Hoppas verkligen att alla med dåligt självförtroende får hjälp med det och att människor ser en för den man är och inte för den man försöker att vara :)

Kram på er.

För mig började det i barndomen, när jag gång på gång blev bemött som om jag inte hade något värde i jämförelse med andra. Det som hjälpte mig var att inse hur stora problem mina föräldrar faktiskt hade och att det var därför de behandlade mig på det sättet. Bland annat var min mor extremt konflikträdd och vågade inte stå upp för sina barn.

Jag vet mitt värde nu, efter en blanding av psykoterapi och andlig insikt, men det tog lång tid.

Jag har haft en ganska dålig uppväxt kantad av våld, alkohol och allt möjligt. Blev även mobbad i grundskolan upp till högstadiet.

Mobbad i form av milt våld från killarna men framförallt utfrysning och utpekning av tjejerna. Började i 4an kanske och toppade i 6an. Då bytte jag klass vilket blev väldigt bra. Dock ligger självkänslan i botten fortfarande.

Jag blev mobbad i två år. Knuffar, fula ord osv. och allt från samma tjej. Ingen märkte något eftersom jag spelade stark så jag fick alltså ingen hjälp för jag visade inte att jag mådde skit. Började i en ny skola, mådde bättre - dippade lite men tog mig upp igen.

Dock så är jag på väg tillbaks för tjejen som mobbade mig ska börja på min skola, och antagligen i min klass också. Har redan panik och mår dåligt, men den här gången ska jag klara det med hjälp av mina vänner…

#10 Om hon byter klass och kommer in i din där du redan känner alla blir det nog svårt för henne att ta samma roll som hon hade innan. Hoppas det går bra för dig!

#11 Ja, man kan alltid hoppas, tack! :)