Detta var egentligen ett inlägg i en dagbok på ett forum jag är medlem på, men tänkte lägga det här och jag vet inte. Se om någon har åsikter, känner igen sig, någonting… blev nästan som en krönika så fick lust att dela med mig här och se om någon annan matstörd person har liknande problem/bakgrund.

/

Idag kom jag på mig själv med att skämmas medan jag handlade mat. Skäms för min kropp och utseende och till viss mån ätande, men har inte insett förut att jag känner skam när jag handlar.

Vet inte. Känslan att jag inte förtjänar den och den maten. Att det är för dyrt. Att jag inte har rätt att vara kräsen. Jag är inte kräsen i allmänhet, men är veggo och laktosintolerant och veggomat/laktosfria produkter är dyrare. Jag skäms inte över att vara veggo, det är något bra och jag är stolt över att vara det och att jag har empati nog med felbehandlade köttdjur för att inte bidra med pengar till den industrin, men jag skäms för att min mat är dyrare än mammas. Jag skäms för att jag inte äter kolhydrater (eftersom jag är en stereotyp kolhydratfob som känner mig flera kilo tjockare direkt jag ätit t.ex. pasta.) Äter därför främst protein och grönsaker vilket blir dyrare ovanpå att quornet i sig är dyrare än de flesta köttsorter. Ändå kan jag inte förmå mig att börja äta massa pasta eller ris till maten eftersom jag är rädd för att gå upp.

Skäms när jag köper saker jag 'egentligen' inte behöver. Som inte är nödvändiga. Typ såser, dipper, soltorkade tomater… kommer inte på något mer nu men sådana saker. Tillbehör som kostar och som är onödiga. Ibland köper jag dem ändå. Ibland inte. Skäms för att jag inte känner att jag förtjänar maten. Skäms för att jag inte har kontroll nog att äta mindre - fast jag eg. vet att jag äter väldigt lite sedan aptiten försvann. Idag blev korgen väldigt tung. Då skämdes jag jättemycket.

Jag blev lärdes av mina farföräldrar - och till viss del av mina föräldrar, fast inte lika mycket - att jag inte är en fin flicka. Fina flickor som mina vänner E och C var små och nätta. (Underförstått; fin flicka är något man bör vara och som är önskvärt.) Jag var knubbig. Fina flickor äter som fåglar. Jag åt för mycket. Jag hade för mycket aptit. Fina flickor har inte massa aptit och äter godis och glass och chips. Fina flickor är inte tjocka.

Så alltid… 'E är så glad hela tiden. Så lätt att ha att göra med.' Underförstått; varför är inte du så glad. Varför är inte du så lätt att ha att göra med. Varför är du inte en smal, glad, hjälpsam, fin flicka. De lärde mig att skämmas för att jag hade aptit och för att jag åt för mycket.

Jag äter inte längre för mycket. Sedan fyra år tillbaka har jag i allmänhet ohälsosam kontroll över maten. Jag äter nog med kalorier men väljer bort mycket och har någon slags halvt omedveten kontroll hela tiden. Knappt någon aptit. Men jag äter för snabbt. När jag väl äter äter jag alltid för snabbt. När det är gott för att det är gott. När det inte är gott för att få det gjort, när jag inte har någon aptit alls på det jag ska äta och bara äter för att inte somna av näringsbrist och matrelaterad trötthet. När det bara är en jobbig nödvändighet och maten växer i munnen. Då äter jag för att det ska gå fort. När det är gott kan jag inte låta bli att äta fort.

Då skäms jag också. För att jag är glupsk. Kvinnor ska inte vara glupska. Alla säger 'M, du äter för fort. Ät sakta. Andas.' Då får de mig att känna mig lite smutsig, för glupsk, ofin, lite äcklig.

Så ja. När allt kring mat är skam så är det väl väntat att även inhandlingen av maten ska vara skam. Att jag inte förtjänar maten. Att jag innerst inne tycker att jag borde leva på typ makaroner och jag vet inte. Något billigt. Tonfisk. Ägg. Men det är bättre nu när jag ofta måste tvinga mig att välja något att äta eftersom inget känns gott och jag blir illamående bara av att titta på maten. Men ändå.

Har inte tänkt så mycket på det där med fina flickor och hur jag ständigt fick höra hur mina smala, nätta, glada kompisar var liksom… det ena och det andra, underförstått som jag inte var. Nä, jag var inte speciellt glad. Jag var ett skilsmässobarn fast emellan ett antal vuxnas jävla bråk och fick ta så mycket skuld och så mycket ansvar och höra så mycket saker en unge inte ska måsta höra. Jag mådde dåligt från det att jag var 4 och det av logiska anledningar men jag vågade inte berätta för

någon hur det faktiskt var, jag förstod inte att jag kunde lägga tillbaka skulden på de vuxna, jag förstod inte att jag inte behövde bära all skit själv så jag gjorde det. Men det visste ju ingen vuxen i min familj. Vet fortfarande inte. Så det var liksom… jag mådde skit, fick ta så mycket skit, sedan fick jag skit för att jag inte var glad. Kände mig jämförd med dessa fina flickor.

Och nu, när jag gått ner det mesta av vikten jag åt på mig, när jag knappt har någon aptit, när jag kontrollerar kaloriintag och äter nyttigt, och egentligen gör allt rätt utom att jag äter för glupskt, så känner jag mig ändå för mycket. Ofin. Ful flicka som inte vet att vara glad och lättsam och äta som en liten fågel.