Jag har lust och skriva om en människa jag håller mycket om.

Det är min sambo, under de senaste två åren vi nu varit tillsammans har vi haft goda och dåliga tider. Mest dåliga.

Inte oss emmellan utan det är jag som är ostabil, idag morgon så exploderade jag helt, fick ett ohyggligt vredes utbrott som han verkligen inte förtjanade.

Många gånger har han fått skulden för saker som jag själv skulle kunnat göra någonting åt men inte gjort.

Men han har stått ut med mig, och säger ännu att han älskar mig. Jag förstår honom inte jag verkligen inte gör det.

Han är den mest tåliga, trogna, snällaste människa på jorden. Han och min son förgyller mina dagar till fyllo, men för det mesta känner jag tomhet och trötthet.

Men jag vet att jag älskar dem mer än mitt hjärta vill erkänna.

Nu skall jag i morgon ringa till en psykolog för att försöka ta itu med saker och ting, min käraste kan inte få leva med en sådan som mig resten av sitt liv, och jag vet att det kommer inte att hålla om jag inte tar itu med saken själv.

Jag försöker vara så god jag kan med min karl och planera saker, prata om saker osv men jag är så otroligt svår att visa känslor, visar dem ofast genom gåvor eller med att göra fint i hemmet.

Han uppskattar det.

Önskar bara att jag inte skulle vara så arg, ledsen och tom nästan hela tiden.