Förstår inte riktigt vad du menar med att kärleken ska förstärkas när man dricker alkohol - varför ska den det? Alkohol är oftast väldigt komplicerat och gör saker och ting "värre" istället för att göra saker bättre. Eller så ger den ett falskt sken av att allt känns så bra och härligt. Kärlek ska vara stark utan alkohol 

Jag kan känna igen mig lite i att jag behöver bekräftelse, jag tycker om att få bekräftelse och jag är väldigt dålig på att vara ensam trots att jag rätt ofta behöver min egentid. Det beror ju mycket på hur trygg man är i sig själv och hur pass bra man tycker om sitt eget sällskap. Man behöver öva på att tycka om sig själv och att vara trygg i sig själv, det är något man övar på hela livet. Relationer blir så mycket lättare och enklare om man älskar sig själv först, först då blir det lättare att acceptera och förstå att någon annan faktiskt också kan älska en.

Vad jag menar är att när man dricker alkohol förstärks känslor, är man glad blir man uppåt är man nedstämd blir man mer deppig. Så menade jag! Jag håller med dig att man måste nog älska själv i främsta rum, den egenskapen trodde jag fanns hos mig men vete rackarn, eller så är det för att jag känner mig dumpad när HAN säger sig inte ha rätt känsla att vara i en relation med mig. ÄNDÅ säger han att han tycker så mycket om mig och det finns kärlek kvar man han orkar inte med en parrelation. Jag är dock så dum att då träffs vi och har intim relation så känns det bra för stunden men sen kommer tomheten igen. Därför inser jag att något i mitt eget tillit är knas som inte kan backa hem och hitta min egen väg! Urk vad besviken man blir på sig själv. Frågan jag ställer mig är, hur fanken hittar man en grundtrygghet i sig själv!! Jag känner ofta en stor inre stress i denna situation. Min syster säger du som är så stark, skit i honom! ÄR jag verkligen så stark eller bör jag "snyta" till mig och sluta ömka mig? Många tankar, många frågor man ställer till sig själv!!

Osäkerhet är ofta den stora boven i en relation som är stormig. Genom denna känner man sig otillräcklig vilket föder en djup frustration, och alla försök till att räcka till blir ännu mer frustrerande då gensvaren inte alltid är vad man önskat.

Däremot så kan det ju också vara så att det är bekvämt att ha någon att gå till för att få närhet ibland utan att vilja ha den personen nära jämt. Om det är lika för båda så kan det fungera men oftast är det ju inte i synk och då får man gå olika vägar.

När det gäller dig själv så är det bara du som kan ändra på ditt beteende, och göra dina medvetna val. Det finns en tid för att ångra, en tid för att gråta och en tid för att åtgärda. Vart du befinner dig är svårt för andra att sia om utan det måste du själv känna, men om relationen som sådan gör att du mår dåligt efter varje tur så avbryt och försök hitta en som kan få dig att känna mer positivt än negativt. Tryggheten finner du i att vara den du vill vara och gilla den du är, och om du inte gör det måste din attityd till dig själv förändas och möjligen ändra på något mönster i ditt liv som gör att du inte trivs.

Alla relationer kräver en ganska hög insats av energi och engagemang, och frågan är om ni båda är villiga att ge det som krävs för att upprätthålla den. På din text tolkar jag det som han inte vill men du skulle vilja. Det gör det dock svårt att få till om bara en vill och du bör då gå vidare och hitta någon som kan ge dig den uppmärksamhet och bekräftelse som behövs.