Hej!

Jag har läst det du har skrivit men har inte tid att skriva ett utförligt svar till dig så jag återkommer så att du får ett ordentligt svar 

Tack! Jag uppskattar att du försöker Jag förstår om det är svårt att komma på ett vettigt svar på den där röran. Det verkar som att jag tömde ut alla mina känslor på en gång, men fredag var en sådan där tung dag när allt bara kom upp till ytan. Det är tur att man har relativt få sådana dagar. Men som sagt, även om man mår bra för det mesta numera så ligger de här olösta problemen kvar och lurar under ytan.

#2 Det är det sajten är till för, att få kunna skriva av sig och förhoppningsvis få svar och råd 

Tråkigt att läsa att du blev "sämre" behandlad av myndigheterna när dem förstod att något var "fel". Tyvärr verkar det vara väldigt vanligt och något som man hör om ofta  Självklart är det tråkigt att du känner dig som en outsider, att du inte passar in i samhället. Känner du så fortfarande? Har du kontakt med några andra som har samma/liknande diagnoser som dig? Tänker att det kanske får dig att inse/känna att du inte alls är en outsider, det finns andra människor med samma diagnoser. Tänker att det kanske ger dig en känsla av samhörighet?

En annan sak jag reagerade på var att du kände dig besvärlig och skämdes över det. Människor som arbetar på myndigheter arbetar där och utför sina arbetsuppgifter, dem ska göra vissa uppgifter och dem ska hjälpa dig - det är deras arbete, du är verkligen ingen besvärlig människa för det! Jag studerar till socionom och jag kan tänka mig att jag verkligen inte skulle ha en inställning till att någon av mina "klienter" skulle vara till besvär, det är mitt arbete att hjälpa till! Och förhoppningsvis tycker dem flesta om sitt arbete och har valt det av fri vilja.

Beklagar verkligen incidenten med din väninna, tycker det låter oerhört konstigt att hon inte ens vill ha någon kontakt med dig bara för att du berättade om din sjukdom för henne. Känns oerhört egoistiskt ifrån hennes sida och ännu mer egoistiskt att hon inte kan ge dig svar på varför hon inte vill vara din vän mer. Du skrev att även hon har psykiska problem - kan det vara något som spelar in i att hon inte vill vara din vän längre? Hon kanske upplevde det som att hon var den enda du kunde vända dig till? Det kanske går att maila och berätta att du har andra att vända dig till men att du kände dig "tryggare" eller något liknande av att berätta för henne först, så kanske hon förstår lite bättre? Alltid värt en chans, annars tycker jag att du ska försöka gå vidare eftersom en sådan vän inte är en riktig vän. En riktig vän anser jag ställer upp i vått och torrt - även om det nu råkar vara så att man är den enda som man kan berätta saker för. Jag anser iallafall att jag mycket hellre har en enda vän som jag kan berätta saker för än många vänner som jag inte kan prata med.

Vad är det för utbildning du läser? Jag tror absolut att du kommer klara av den, det handlar främst om inställning och hittils verkar du ju ha klarat av den? Varför skulle du inte i fortsättningen klara av din utbildning? Det går även att få extra hjälp och stöd i sin utbildning om du inte redan har det? Sen om du kommer att ha nytta av din utbildning eller inte är en svår fråga, det beror ju på vad det är för utbildning men jag tänker lite att en utbildning alltid är till nytta eftersom man är utbildad då och har fått en hel del kunskap, erfarenheter, minnen och liknande av utbildningen.

Ta vara på din revanschlust, den kan leda dig långt! Den kan vara din motivation till att inte ge upp och fortsätta kämpa vidare. Försök hitta små saker i vardagen som gör det värt att fortsätta, du skriver även att du tränar för att ha något att göra om dagarna vilket är väldigt bra och duktigt av dig. Har du något mer du kan göra om dagarna?

Tack för svaret Mia, jag uppskattar verkligen din input! Jag har suttit och försökt knåpa ihop ett svar som inte är lika långt och omständigt som mitt första inlägg, men det kommer saker emellan hela tiden. Jag återkommer!

Det är ingen fara, bara att skriva när du känner för det och har tid för det 

Först får jag väl förtydliga att jag aldrig känt mig illa behandlad av vare sig vård, Arbetsförmedling eller någon annan samhällsinstitution. Jag må ha haft vissa meningsskiljaktigheter med vissa av dem, men jag kan ändå inte säga annat än de ändå alltid har uppträtt professionellt och vettigt. Sedan att man blir besviken för att allt inte blir som man tänkt är ju en annan sak, det är ju inte alltid deras fel.

Vad jag menade i mitt första inlägg var att när man hamnar i en kris så blir det ju lätt att man känner det som att ens liv hamnar i andras händer. Det är ju lite därför man söker hjälp: för att man inte riktigt kan hantera situationen själv. När då de personer man söker hjälp hos också sitter och är lite villrådiga över vad de skall göra, så smittas man lite av det där och börjar tänka att det kanske inte går något att göra något åt situationen, att man är hopplös helt enkelt. Men det är ingen som har sagt detta åt mig utan bara ett exempel på hur ens egna tankar kan rusa iväg i ett sådant läge.

Det där med att känna mig som en outsider har jag tyvärr gjort i många år, det började långt innan jag fick min diagnos. Jag började ju redan för rätt länge sedan förstå att jag inte levde som andra, att jag var mycket mera ensam och isolrad, men jag trodde ju att det bara var en viljesak, att jag bara kunde "skärpa" mig och sedan börja träffa och umgås med folk som alla andra. Innerst inne anade jag väl att det inte var riktigt så enkelt, men kunde nog aldrig föreställa mig att jag kunde ha någon störning av något slag. Samtidigt som jag faktiskt i praktiken levt som en outsider så vet jag ju också att det i mångt och mycket är en produkt av mina egna tankar. Jag tror att det går att ändra på den här känslan men jag inser numera att det är långt mer komplicerat än att bara skärpa sig.

När det gäller min väninna så är jag fortfarande nästan lite i chock över hur det hela slutade. Jag kan inte för mitt liv förstå varför det behövde bli på det sättet. Jag tycker också att det låter väldigt egoistiskt, men samtidigt vet jag ju inte vad hennes egentliga skäl är. Jag vet att hon hade en tuff vår då hon inte mådde så bra och hade det allmänt rätt tufft. Kanske var det så att nu när hon kände sig återhämtad och pigg ville rida på vågen och var rädd för att dras ned i elände igen? Sådant kan man väl iofs förstå men jag tycker fortfarande inte det förklarar varför man måste säga upp kontakten helt och hållet. Hon hade ju bara kunnat säga att hon inte ville prata mer om det. Det hade väl iofs också känts tufft men ändå så mycket lättare att acceptera. Jag hade inte för avsikt att använda henne som vare sig stödplank eller klagomur, det förklarade jag för henne i mitt svar på hennes uppbrott, men det hjälpte inte ändå. Jag har skrivit på ett annat ställe här på Självkänsla att jag är van att klara mig själv när det gäller sådana här saker, åtminstone privat, jag har dock haft professionell hjälp. Jag har ett fåtal personer jag kan vända mig till när det krisar, men det är sällan jag tycker mig behöva det. Samtidigt får jag väl erkänna att jag vädrade en del bekymmer med henne, det var ju lite så vår privata vänskap började: I och med att jag berättade om min diagnos för henne och hon berättade lite om sina bekymmer. Det är möjligt att det blivit för mycket sådant snack i vår mailkontakt, jag vet faktiskt inte. Jag har haft lite dåligt samvete för det och bett henne flera gånger att säga ifrån om hon tyckte att det blev för mycket, men hon har alltid sagt att det inte gjort något.

Jag är fortfarande lite ambivalent när det gäller vad jag skall tycka om henne. Å ena sidan känner jag mig sviken och sårad av det här som har hänt. Men samtidigt vet jag ju inte riktigt vad som ligger bakom. Efter att jag börjat lära känna henne lite mer började jag nästan tycka att hon var lite för bra för att vara sann. Jag har aldrig träffat någon som haft en sådan kombination av utseende, utstrålning, humor, social begåvning och personlighet. Att vi sedan delade väldigt många värderingar och att hon verkade förstående och enormt godhjärtad gjorde ju inte saken sämre. Det var lite av ett "Var har du varit i hela mitt liv?"-läge. Det här låter kanske konstigt, men jag tror att hon är lite av den person som jag alltid velat vara, den person som jag känner döljer sig innanför mitt skyddande skal. Och på något sätt hoppades jag kanske att hon skulle kunna locka fram den personen i mig. Tyvärr började jag väl rätt snart ana att hon inte alls hade lika starka känslor för mig, men vi fortsatte ändå höras via mail och Facebook. Vi har aldrig någonsin varit ovänner eller direkt oense om något, men vi har ändå glidit ifrån varandra mer och mer under våren och sommaren.

Jag må vara blåögd och naiv, men jag har svårt att acceptera att jag hade så fel om henne, jag vill fortfarande tro att hon är en godhjärtad person, men jag kan bara inte förstå varför hon gjorde såhär. I brist på bevis på något annat kan jag inte tycka annat än att hon agerade egoistiskt och jag kan som sagt inte se att jag gjort något för att förtjäna detta. Att kontakta henne igen känns inte aktuellt för mig, främst för att jag respekterar hennes önskan, men också faktiskt pga lite stolthet, det var trots allt hon som bröt med mig. Jag skrev i mitt sista mail till henne att hon är välkommen att höra av sig längre fram om hon skulle ändra sig, men jag förväntar mig inte direkt att hon kommer att göra det. Jag känner mig som sagt sårad och besviken på henne, men jag kan inte låta bli att innerst inne hoppas att vi skall återuppta kontakten igen någon gång.

Den utbildning jag läst består av en massa fristående kurser inom ekonomi och juridik. Jag behöver en uppsats för att ta en examen, men jag har väldiga problem med just uppsatsarbetet. Har väl egentligen haft en hel del strul med studierna, även om jag ändå klarat de flesta kurserna jag läst. Och med tanke på det som hände på senaste jobbet har jag börjat fundera på om ekonomi verkligen är rätt för mig. Men man får väl se hur det blir med den saken.

Hittills under det här året känns det som att det mesta som har hänt bara har hamrat min självkänsla djupare och djupare ner i skoskaften. Ibland funderar jag över hur jag har orkat hålla mig vid liv, men på något sätt finns det ändå inne i mig en levnadsglad och positiv person som är för nyfiken på vad morgondagen har att erbjuda för att vilja ge upp. Det känns som att jag har lyft mig själv en hel del på sistone, med hjälp av bl.a. träning och skrivande. Men jag måste förändra mitt liv rätt rejält nu, en gång för alla, bli mer öppen och framåt, ta för mig mer och få mer struktur på livet. Jag vet att jag har långt att gå men jag tror att jag är på rätt väg. Förhoppningsvis dyker det upp några vänner på vägen, nya eller gamla, det spelar inte så stor roll.

Vad gäller studierna har jag aldrig varit någon särskilt bra student. Gymnasiet skall vi inte prata om, men inte ens i vuxen ålder när man "skall" vara mogen och ansvarstagende, har jag lyckats få ordning på mina studier. Det bara går inte! Det är en av orsakerna till att jag misstänker att jag har någon bokstavsdiagnos. I nuläget tror jag det skulle vara meningslöst att försöka slutföra mina studier, det skulle bara sluta med ytterligare ett misslyckande. Jag behöver få veta vad som är "fel" på mig och kanske få hjälp på något sätt.

Jag har funderat på att hitta på något mer för att få tiden att flyta på och för att komma ut och träffa mer folk, men det är svårt. Skulle egentligen vilja på ett eller annat sätt hjälpa och stödja andra personer med psykiska funktionshinder, inte nödvändigtvis professionellt, men kanske i någon förening. Jag tror att det skulle vara bra för mig. Men jag vet inte om det finns några sådana möjligheter där jag bor.

Ser förresten att mina förhoppningar om att skriva ett inlägg som inte var så långt och omständigt grusades rätt rejält med mitt förra inlägg

Angående min kvinnliga vän jag skrivit om ovan så har jag på omvägar fått veta att det numera finns en ny pojkvän med i bilden. Jag kan ju inte veta säkert att detta hänger ihop med det hon gjorde mot mig men självklart ligger det närmast till hands att tro så. Inte för att det förklarar något ändå tycker jag, jag menar varför skulle vi inte kunna fortsätta vara vänner bara för att hon har ny pojkvän? Vad jag vet har hon ju många andra killkompisar, så varför funkar det inte med just mig? Och varför kunde hon inte bara vara ärlig och säga som det var i så fall? Jag får det fortfarande inte att gå ihop…

Vart är det du bor? (Ifall du vill skriva ut det) Annars kanske du kan försöka googla föreningar för t ex psykiska funktionshinder och se om du får upp några träffar och kolla om de finns i din stad. Iallafall i min stad så kan man gå in på stadens hemsida och kolla vilka uppdrag som finns där, hos socialtjänsten kan man t ex vara stödperson och liknande för ungdomar och så, om det skulle vara värt för dig att kolla upp?

Måste även be om ursäkt för ett sånt himla sent svar.. Hoppas det inte gör något!

Om det nu skulle vara så att din väninna slutade prata med dig för att hon har en ny pojkvän så är det oerhört fult gjort. Jag ska inte sitta här och skriva vad jag tror vore bäst för dig, för det vet jag som sagt inte, men om jag hade varit dig så hade jag försökt att släppa det här förtillfället, för att kunna gå vidare och fokusera på annat - som dig själv t ex. Just nu verkar det som att det tar upp en del tankar och energi från dig och den energin behöver du antagligen lägga på dig själv.  Även om det är lättare att säga allt detta än att faktiskt göra det..

Jag sätter helst inte ut var jag bor offentligt, det blir lite för lätt att identifiera mig, men jag tackar för tipsen, de kan vara värda att fundera på och jag skall kolla upp dem.

Ingen fara angående svaret, jag har sett att det går lite upp och ned i aktiviteten här så man får lära sig att ha lite tålamod 

Ja, jag tycker ju att hon åtminstone kunde ha sagt något om att hon hade en ny kille. Även om jag inte riktigt förstår varför vi måste bryta kontakten bara för det… Tro mig, jag försöker släppa det, men just nu har jag hur mycket tid som helst att tänka på det. Går ännu hemma efter min sjukskrivning. Jag har alltså inte så mycket annat att lägga min energi på, förutom träning, promenader och att läsa och skriva på nätet. Jag måste hitta en dagsysselsättning, och främst av allt, jag måste få in nya människor i mitt liv så att jag har något annat att tänka på. Det går lite trögt med det just nu.

Men det kommer att vara svårt ändå. Hon har ju en lite speciell plats i mitt liv. Hon var den första som jag kunde öppna mig för privat och berätta om de problem jag haft och jag har aldrig träffat någon som det "klickat" så bra med som henne. På det sättet känns det som att hon är den enda som någonsin "förstått" mig och accepterat mig som den jag är. Sådana personer är väldigt svåra att glömma. Fast det var nog bara för mig det var så speciellt. Bara den saken är skitjobbig att behöva acceptera. Men med tiden så skall det nog gå. Och hon behöver ju inte bli den sista som förstår mig.

Nu till en helt annan sak: Jag har rört till det lite genom att hålla igång två trådar om det här på olika iFokus sidor. Den andra är på Ensamhet. Det var inte riktigt meningen att det skulle bli så och det känns lite dumt, men jag får väl hålla koll på båda två…