Min mamma brukar säga till mig att varje dag kan du titta dig i spegen och säga nånting bra som du tycker om dig själv. min syster tycker det ör dåligt men jag tycker det är bra :) jag tycker det inte är rätt att di mama gör så :( man får äta och ska inte försöka äta mindre för att se bra ut! lycka till :) ibland känner jag också så!

Har själv börjat inse på senaste att jag är väldigt lycklig lottad, jag är smal, lätt tränad (äter nyttigt på det också), har en väldigt proportionsenlig timglas figur, små fötter och händer och minimal midja.. Har haft vad man kan kalla ätstörningar som kommer tillbaka lite då och då. Ibland känner jag med som värsta fettbomben och nästa dag ser jag min kropp som en victorias secret modell… Vet inte hur det kan ta sådana svängningar men mer och mer börjar victorias secret tankarna lysa igenom.

Vet inte riktigt hur jag gör det… har bara blivit så i och med bekräftelse från min pojkvän och på något vis från mig själv… har spanat in många olika kroppar, fått nya idoler t.ex. Lana del Rey som har jätte fin kropp och inte är för smal. Går mer efter personlighet och stil. Har man fin stil och personlighet så blir man liksom automatiskt snygg. För att när jag tänker efter, Lana är inte världens vackraste, ingen är det egentligen… det är bara den hon är som gör att jag, vad man kan kalla "attraheras" eller "ser upp till" henne. Har börjat inse mer och mer att så länge man håller en nyttig livsstil och mår bra och låter sin personlighet och smarthet lysa igenom så är man vacker. Det ytliga har blivit suppressed för mig.

Jag har ju den åsikten att ingen är direkt vackrare än andra, för alla har vi olika smaker! Jag menar, jag kanske tycket att det är jättevackert med jättesmala människor, och min bästa kompis kanske tycker att det är jättevackert med jättestora människor. Men jag menar, om man bara mår bra i hur man själv är, så ska man fortsätta med det. 
Själv har jag alltid varit underviktig, och nej, jag har inte varit sådan med filt. Jag har gjort allt för att gå upp i vikt, men det har inte funkat.
Sedan fick jag träffa en människa som berättade för mig att jag inte har nog med bra bakterier i magen, så all näring bara försvinner ut igen. Hon gav mig några tabletter, som skulle göra att dessa bakterier blev fler, och hipps vipps så hade jag enormt mycket mer energi, och jag var hungrig på ett annat sätt.
Sedan insåg jag att jag var laktosintolerant, och slutade med allt som innehöll laktos.
Nu har både jag och min bästa kompis sett på mig att jag börjat lägga på mig, och jag är så enortm nöjd för det!
Jag är säkert fortfarande underviktig, då jag inte gått upp så mycket i vikt, iaf inte vad vågen visar, men det syns iaf på min kropp. Jag är 166cm lång och väger ca 45 kg, så jag satsar på att gå upp till MINST 50kg.
Dock säger folk åt mig att sitta och bara äta onyttigt och bara kolla på tv, problemet då är att jag blir aldrig hungrig och går ner enormt mycket i vikt, och det är inte alls bra när jag redan mår så dåligt.

Nu har jag skrivit mycket om vad som egentligen inte hade jättemycket med saken att göra, men som sagt:
Alla har vi olika smaker, och jag tycker att man sak se ut som man själv trivs bäst med!
Försök att inte jämföra dig med andra, för då blir det bara jobbigt. Alla ser vi olika ut, och det tackar jag för.
Tänk vad tråkig världen skulle vara om alla såg likadana ut…

Kan uppdatera hur det är i dagsläget. Jag har fortfarande kvar ganska mycket av "fettskräcken" tyvärr. Det jag tycker är viktigt att säga är att jag aldrig tänker dåligt om någon annan oavsett hur de ser ut, det är bara mig själv det gäller. 

Men jag har blivit mer nöjd och bekväm i min egen kropp, jag är mer bekväm med att visa mig naken för min kille och har slutat bry mig om vad andra tycker. Det stora steget nu är att själv sluta bry mig så mycket.