Förlåt att jag skriver här med men tror den passar här också (svåra tider)

Hej

Jag har enligt mig låg självkänsla, känner mig som inget värde (värdelös).

Jag började på min praktik på en willys butik och blev genast intresserad av en kille där för 3 månader sen ungefär. Jag stannade en timme längre i onsdags och hjälpte honom den sista timmen och jag tyckte de va trevligt. Orsaken för jag gjorde de är för att våga fråga honom om facebook och lära känna honom mer. Men tyvärr vågade ja inte fråga de. Och sen dagen efter när ja avbröt min lunch när han började sitt pass hjälpte ja honom men de känndes som han tyckte ja chälpte (motsattsen till hjälpa) (stavning)

Han sa inget men jag fick den känslan.  Jag har ganska lätt att känna av sitiuationer annars är de bara att ja är osäker.  Men i torsdags när vi slutade gick jag till honom och den han jobbade med. De bakade såna där bullar och baguetter. Så gjorde killen jag gillade på de vanliga sättet och den han jobbade med för tillfälligt gjorde runt om på dem som är winerbröds aktigt med vaniljkräm i mitten och så frågade han om vad jag tycker ser bäst ut. Då blev jag glad och vågade dock inte säga att hans sätt va de. Så jag sa båda men han ville att ja skulle välja lite sådär utan ögonkontakt. men jag sa inget. Sen glömde han av de. :) men efter arbetspasset så såg jag honom på vägen till spårvagnen ochbad honom vänta och jag gick fram till honom och frågade "jag vill bara fråga en sak jag inte vågade igår, om du har facebook" Tyvärr hade han inte de och i onsdags sa han att de va sista vardagarna han jobbade då han ska börja plugga och bara jobba på helgerna. Men så sa han att han skulle jobba nästa vecka. jag blev ställd och kunde nästan inte säga något. och så började de rycka i ögonbrynet, jag trodde de liksom var för jag va så nervös men min kompis sa att de bara känns och inte syns.  Jag hoppas på de. Men jag kommer hela tiden ihåg när han typ sa va? och jag får sån ångest nu då jag är livrädd att han ska förstå att ja gillar honom. Jag vill inte bli tillsammans med honom då jag anser mig inte värdig något förhållande och att de skulle kännas helt fel. Jag tror inte han gillar mig heller såpass mycket. Jag har bara märkt att vi har fårr ögonkontakt ibland och att han säger hej när vi möts då oftast när ja kommer på morgonen då han redan jobbar.

Jag blev ledsen då han verkade tycka att jag va ivägen och gick till mitt jobb då min "rast" tog slut. jag gick in i kylen och en jag jobbade med frågade varför jag inte tog på mig jackan och om jag inte fryser. Jag undvek svara då jag egentligen ville säga "För jag inte är värd de". Jag brukar plåga mig sj genom att typ frysa el så. Har dock aldrig liksom skurit mig eller så utan mer genom att typ duscha kallt eller frysa och inte bryr mig om jag gör illa mig på normalt sätt (slå i mig i något eller så).

Jag är livrädd att han ska förstå att jag gillar honom dels att jag jobbade med honom och att jag kom i sista minuten och frågade om facebook och desutom nervöst :(

Jag har inte vågat se mig i spegeln hela veckan, jag anser mig som världens äckligaste och fula människa, spec när jag äter. Jag har dock fått beröm 2 gånger den här veckan men de har liksom bara runnit av mig som om ja anser mig inte vara värd det. Anledningen den senaste gången va för jag va ledsen.

I torsdags som jag missade skriva som också hände va att Killen jag gillar, hans kompis frågade mig hur länge till jag ska vara kvar och så sa jag då att nästa torsdag får jag veta de. och då frågade han extra eller fast och så sa jag fast och så sa jag de så tyst för jag anser mig inte vara värdig jobbet. Jag har så låg självkänsla att jag tror att alla tycker att jag inte är värd ett jobb hos dem. Alltså vem vill anställe en sån som henne. Även om ja fått en hel del beröm för att ja jobbar bra och snabbt.

Förlåt att jag tar upp det här men jag känner attt jag behöver stöd från flera. Även om jag redan skrivit med några av mina vänner.

Den senaste tiden har jag känt att de ligger en stor sten på hjärtat och känns svårare att andas. (tygnre) och såfort jag minns allt så bludar jag för att tro att de kommer tas bort ur minnet. Jag har kännt att jag inte kommer orka leva hela livet såhär. Olycklig och känslig. Jag är så fruktansvärt känslig att de känns olagligt att vara det. Som te.x jag stod i vägen till lagret men jag trodde inte jag va de och jag stod och väntade på min handledare för att säga vad jag kan börja med. Och så kom enpå truck och ville köra ner och sa till mig att ja skulle flytta på mig så där irriterat efter sa hon  " så jag inte körde på dig" . att jag skulle flytta på mig hörde jag inte först. Och sen när hon sa de sista så kändes som att de inte hade spelat någon roll om hon gjorde de. För jag är ändå inget av värde.

Jag känner mig fruktansvärt löjlig att känna så här. För de är egentligen klart att jag är värd något. Men jag anser inte det själv.

Tack för att ni stod ut att läsa