Nu är jag väldigt trött på mitt beteende!
Jag har alltid varit blyg genom hela mitt liv. När jag var lite så var det riktigt illa, men ju äldre jag blev desto mer växte jag till mig. Från gymnasiet årskurs 1-3 så blev jag mycket säkrare och modigare samt socialare. Detta måste jag tacka min nuvarande pojkvän för då det mycket är hans "förtjänst" att jag vågade mig utanför min bubbla och tog nya steg. Vi blev nämligen tillsammans när jag gick i årskurs 2 på gymnasiet och han i årskurs 3.
Min kille är social och inte rädd att prata med andra vare sig han känner de eller inte. Han kan småprata med ALLA och jag är så fruktansvärt avundsjuk på han. Jag vill också kunna göra sådär.
Jag är fortfarande blyg i främmande situationer eller om jag är ensam bland helt främmande folk. Det är som om att jag "vill känna in" situationen innan jag kliver in i den.
Idag är jag 20 år och har den här terminen börjat plugga till sjuksköterska. Som sjuksköterska kräver det ett stort ansvar och ibland så tvivlar jag på mig själv. Kommer jag klara av det? Kommer jag klara av att lämna den försiktiga personligheten hemma och gå in i min professionella roll på arbetet? Jag har tre år på mig att träna. Jag har även börjat som timvik inom vården som vårdare och även där har de tydligen kommenterat att jag måste ta mer för mig. Jag ska dit nu hela helgen och mår dåligt redan nu. Hur ska jag bevisa för de att jag VILL det här när hela min kropp, själ och ande strider emot min vilja? Jag tycker inte heller om att få kritik och ja, jag har överdrivna krav på mig själv och därför gör det extra ont när jag faller. Jag vill inte att folket på jobbet ska tro att jag är blyg och inte vill arbeta där. För det vill jag.
Häromdagen ringde jag till min kille och nästan grät i telefonen över att jag kände mig så misslyckad. Jag vill inte vara blyg. Egentligen är jag inte blyg utan jag tycker mycket om att prata och att vara social. Men det är som om att det är en vägg som stoppar mig ibland och som jag inte kan ta mig förbi. Det är som om att någon har knipsat av min tunga och jag får inte fram ett ord.
Någon som är i samma sits? Kanske någon som vet hur man kan träna så att man vågar prata och ta för sig mer bland nya människor? Övningar? Jag tar emot allt! Ni kan även skriva pm till mig om ni vill. Jag är som sagt öppen för allt för nu är jag trött på mig själv. Detta funkar inte längre. Jag gör (nästan) vad som helst.
Hej, vill bara säga att jag snabbläst inlägget och ska knåpa ihop ett svar så fort febern lagt sig :P Känns som att jag bara feber-yrar om jag skriver nu :)
Omge dig inte med din kille i sociala sammanhang. Han kommer alltid att skugga dig när det är okänt folk och det gör att du kommer stanna i din bekvämlighetszon. Gå ut på sociala evenemang och säg hej till folk som du inte känner, fråga hur de mår och vad de har för intressen. Det tar tid och det måste du acceptera bara. Prata med säljare på marknader om vad som helst, det viktiga är att du tränar på att småprata. Börja med kvinnor då du slipper känna att det kan bli missförstånd att du stöter. Jag har gått ifrån att vara väldigt blyg och tillbakadragen till att alla ser mig som en socialt ut åtgående person som inte kan vara tyst, men det tog lång tid.
Släpp känslan när du går ifrån någon du pratat med att du borde inte sagt si eller så eller gjort dittan eller dattan utan beröm dig själv mentalt för du vågade oavsett hur resultatet gick. Då går det snabbare att komma över tröskeln.
#2 Känns otroligt peppande att någon annan har varit i samma sits och "tagit sig ur den". Jag hoppas att jag också klarar av det, för egentligen är jag väldigt social av mig! När man väl känner mig så brukar det vara jag som styr och ställer. Det är nog därav som jag inte tycker om "mitt tysta jag" för då känner jag inte igen mig själv.
Jag har precis börjat på högskolan och detta känner jag kan vara en ny dörr för mig. Jag har börjat lära känna nytt folk (sakta men säkert).
Jag ska göra ditt tips, prata med folk på marknader t.ex. Bara säga hej och småprata. Jag hatar att småprata så det är ett stort första steg för mig. Jag vet att det kommer ta tid och jag hoppas att jag orkar hålla motivationen uppe hela tiden. Att inte ge upp.
Det är oftast vid såna här sammanhang - när man är trött och irriterad på sitt beteende - som man brukar ta tag i det. Tyvärr så måste det gå så pass långt innan man verkligen hittar motivationen att ändra på det.
Gör det i små steg. Nöj dig med att säga hej till 5 personer per dag som du inte känner, och det är ju lätt när du börjat på en ny skola. Sen ta det längre ju tryggare du känner dig. Det går, och kom ihåg att beröm dig själv för du lyckats fylla kvoten och inte se nått som ett misslyckande så kommer du lyckas. Trust me kid ;)
#4 Tack för de kloka orden!
Sålde en bur idag till en okänd människa. Jag småpratade med henne och frågade henne frågor om vad hon ska ha den till och kom in på uppfödning. Jag är stolt. Detta skulle jag aldrig ha gjort förr. Små, små steg i taget.
Väldigt bra, och det visar att du är både på rätt väg och är villig att jobba med att förändra dig själv. Fortsätt så kommer du snart att vara talaren på torget :D
#6 Vad grymt gjort av dig! Hejja 🙂
/ Mia, sajtvärd för Självkänsla och Psykologi.
Jag känner igen mig i din beskrivning TS. Hela livet har jag varit tyst och tillbakadragen på ställen eller situationer där jag inte känner mig riktigt trygg att visa vem jag är, vill gärna "läsa av" innan jag ger mig in i en diskussion tex.
När någon lär känna mig så blir jag som en annan människa, den pratglada och spralliga, som de i skolan aldrig fick se och skulle bli förvårnade över, då jag i skolan mest bara svaravde på tilltal i klassrummet. Egentligen ville jag prata, ta för mig, vara så där social som vissa kan vara, enkelt och utan bekymmer, men så blev det aldrig.
Men jag tror det handlar om att ta det i små steg, som man själv känner att man behärskar, det är viktigt att inte ta vatten över huvudet i början för då blir man bara besviken och mer missnöjd med sig själv.
Du kommer att klara dig galant TS, det är jag säker på. Viljan finns och det är det viktigaste för att få en förändring :-)
~ Alla människor har ett hjärta, men storleken varierar. ~
Starta ny diskussion